The Ring
Regi: Gore Verbinski
2002
Horror
Ett videoband
cirkulerar och ryktet säger att den som ser bandet dör om sju dagar. Reportern
Rachel (Naomi Watts) som undersöker varför hennes systerdotter plötsligt omkom
under mystiska omständigheter råkar under sin undersökning se bandet. Hon får
omedelbart ett telefonsamtal som talar om att hon kommer att dö om sju dagar.
Hon blir livrädd och tar hjälp av sin före detta (Martin Henderson), som är
någon form av video och foto tekniker. Tillsammans försöker de spåra källan
till bandet genom mystiska och kluriga ledtrådar och när deras gemensamma som
får se bandet vet de att tiden börjar bli dyr på riktigt. Om bara några dagar
kommer de alla att dö en fruktansvärd död, en kamp mot klocka börjar.
En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för
det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder
nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska
originalet - Ringu. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är
möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.
Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att
önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig
flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden
man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast
fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som
helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det
sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här
filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa
friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast
gudomlig, kraft.
Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två
unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena
nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de
lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel
effekt här och där.
När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin
systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och
verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en
videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett
telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar
undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här
börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,
Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går
hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på
undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar
på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta
uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en
spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns
med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns
gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt
tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.
Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare
på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på
det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts)
som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör
den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större
betydelse för helheten.
Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar