Perfect Stranger
Regi: James Foley
2007
Thriller
Rowena (Halle Berry) är utredande skandalreporter på en stor tidning i
New York och skriver till exempel mycket smaskiga historier om mäktiga män i
maktpositioner. Hennes senaste story om en, i hemlighet homosexuell senator
tystas dock ned vilket gör Rowena alldeles rosenrasande, hon anser att
yttrandefriheten är hotad och säger, i ren protest, genast upp sig från sitt
jobb. I samma veva dyker en gammal bekant – Grace (Nicki Aycox) till Rowena upp
och berättar smaskiga detaljer om en viss Harrison Hill (Bruce Willis), vilka
perversa böjelser han tydligen ägnar sig åt och så vidare. Ett par dagar senare
hittas Grace mördad och Rowena är fast besluten att sätta sig den skyldige och
börjar infiltrera Harrison Hills reklambyrå, till sig hjälp har hon datorgeniet
Miles (Giovanni Ribisi) men att tränga in i Harrisons nätverk visar sig vara
lättare sagt än gjort.
Till en början får jag intrycket
av en väldigt frånvarande produktion. Det är svårt att beskriva vad jag menar,
men nånting i stil med att regissören inte riktigt verkar ha vetat vad han ska
göra med sina skådespelare, de tycks gå på tomgång och även om ingen av dem
direkt är dålig, så känns de trötta och oinspirerade. Lyckligtvis är detta en
övergående fas som avtar allt eftersom att spänningen kommer igång mer och mer.
Jag vet inte om det är för att man blir mer förlåtande när det börjar bli mer
intressant men efter en halvtimme eller så är det i alla fall inget som stör
mig så särskilt mycket längre.
Fortsättningsvis finns det heller
inga vidare ekvilibristiska element i filmen, men Halle Berry gör ett stabilt
intryck som den undersökande skandaljournalisten som nästlar sig in i jakten på
scoopet. Bruce Willis, som naturligtvis är ett namn man inte kan förringa i sammanhanget
även om jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans mest kända roll, den iförd
svettig undertröja och med utrymme för halvkomiska oneliners i parti och minut.
Men den typen av rolltolkning är vi förskonade från här, snarare gör han en
roll som inte torde vara någon som helst utmaning för honom. Han utmärker sig
inte på något sätt alls utan spelar rollen helt enkelt utifrån det man kan
förvänta sig av en stjärna på halvfart.
Någon som jag däremot blev
riktigt förtjust i är Giovanni Ribisis rollkaraktär Miles. En rollkaraktär vars
åtrå till Rowena är svår att beskriva till fullo utan att begagna sig av
vulgära och/eller obscena glosor, han är helt enkelt störtkåt på henne och gör
sig heller inget besvär att dölja detta för henne. Man får dock inget riktigt
grepp om honom utanför den där förutsättningen, vilken sida står han på
egentligen? Vill han hjälpa till eller tänker han enbart på sina egna intressen
i sammanhanget? Det är många frågor som måste besvaras.
Annars är själva grundhistorien
inte särskilt komplicerad och jag satt länge och funderade på hur jag skulle
formulera, att jag minsann visste hur allt hängde ihop redan efter några
minuter, när jag såg den. Jag var så övertygad om att jag hade rätt att det
verkligen kändes som en befrielse när sluttwistsen började uppenbara sig och
jag insåg hur fel jag hade. Slutet tog mig verkligen på sängen och höjde upp
filmen ett par snäpp på betygsskalan. Det var länge sen jag blev så överrumplad
att det nästan blev en uppenbarelse för mig. Dessutom måste jag tillägga att
även om själva handlingen inte var särskilt komplicerad var karaktärerna
väldigt fylligt skrivna, deras intentioner mot varandra var klart intressanta
och inte alltid helt självklara. Överlag kan man nog säga att det är något som
speglar hela filmen, det finns en känsla av ovetande som gör filmen väldigt
intressant och trots att den lider av många problem, gör det här att den i
slutändan blir mycket intressant. Man vet egentligen inte särskilt mycket om
någon karaktär och det är denna okunskap som gör filmen till en sådan framgång
för mig.
Spännande och rekommendabelt!
