Recension: Disneys POCAHONTAS - 1995

Pocahontas

Regi: Mike Gabriel, Eric Goldberg

1995

Animerad

Det är svårt att inte se stora delar av den här filmen med en fuktad ögonvrå. Det är onekligen en stor berättelse. Man ska dock inte utgå ifrån att det som berättas på något sätt är historiskt korrekt. För även om Pocahontas har en verklig förebild behöver man inte forska särskilt djupt för att inse att det är en väääldigt romatiserad version av verkligheten vi får se. Om nu ens verkligheten är inblandad överhuvudtaget.

Men det spelar inte så stor roll om historien som berättas är historiskt korrekt eller inte. Det vikigaste är budskapet som framkommer. Själv är jag extra känslig för kärlekshistorier som utspelar sig över de trygga gränserna. Om det är mellan indianer och vita som här eller mellan homosexuella i en miljö där det är oacceptabelt. Tyvärr finns det alltför många miljöer av den typen än idag. Miljöer där förutfattade meningar fortfarande härskar och där den sanna kärleken inte ges möjlighet att spira.

Skulle en tiodel av den handling filmen som bjuder på vara sann, en hundradel av det mod Pocahontas visar vara realistiskt, en tusendel av den påverkan hon har på sin omgivning vara… ja, ni förstår vad jag menar. Själva ideologin är helt enkelt fantastisk – alla människors lika värde!

Naturligtvis måste man vara försiktig när man gör en sådan här film. Man kan inte bara kalla indianerna för ociviliserade vildar och komma undan med det. I vår tid vore det omöjligt att komma undan med en sådan rasistisk kommentar. Man måste vara väldigt noga med att låta indianerna få det sista ordet. Det är den vite mannen som är den stora boven i det hela och det är väl i och för sig historiskt korrekt också. Men man måste som sagt vara oerhört tydlig, i synnerhet eftersom en Disneyfilm av det här slaget i första hand riktar sig till barn. För oss vuxna är det väl så viktigt att poängtera rätt och fel så vi kan lära våra små! Liksom man i filmen liknar det vid – ringarna på vattnet. Någonstans måste man börja men det blir större och större efterhand.

Det är inte första gången jag skriver om filmer där infödingskulturer krockar med den vite mannens ”civilisation”. Ofta har det handlat om betydligt våldsammare filmer än den här men poängen är fortfarande det samma. Frågan ställs, om är omedvetet, till åskådaren, vad är det som är civiliserat? Är det jakten på guld eller är det att leva i fred med naturen? Jag inser förstås att jag förenklar väldigt mycket nu men essentiellt är det väl egentligen inte svårare än så.

Jag gillar som sagt filmens budskap väldigt mycket. Jag tycker Disney tar sitt ansvar och det är värt mycket att ett sådant globalt bolag försöker vara förebild. Det kan säkert påverka en och annan unge och som klyschan säger, påverkar det bara en enda i rätt rikting är det värt det. Jag är inte lika förtjust i all musik som förekommer. Det är väl inte lika mycket som det är i vissa av Disneyfilmerna men jag ser hellre humorn som fanns i de tidiga filmerna där musiken blev ljudeffekter än de här musikalfilmerna.

Som vanligt har jag tittat på filmen med svenska röster, vilken jag alltid gör när det gäller animerad film (om det går). I rollerna här vi Heléne Lundström (Pocahontas), Tommy Nilsson (John Smith), Stefan Ljungström (Ratcliffe) och Martin Timell (Thomas). Särskilt Stefan Ljungström är väldigt passande tycker jag! Bland de engelskspråkiga rösterna hörs bland annat Mel Gibson och Christian Bale.

7/10

Bilder: © Disney

Recension: HP Lovecrafts - THE CALL OF CTHULHU - 2005

The Call of Cthulhu

Regi: Andrew Lehamn

2005

Horror

När en man ombeds vara testamentsexaminator åt sin farfars bror hittar han en låst kista. I dödsögonblicket av farfaderns bror får han nyckeln som öppnar kistan. Han börjar omsorgsfullt gå igenom pappren som finns däri. Han upptäcker snart ett mönster som fascinerar honom. Det talas om ”de gamla” och om en kult som tillber ”Cthulhu”. Intresserat tar han del av de nedpräntade upptäckterna som sakta men säkert tar honom till vansinnet brant.

Lovecraftadaptioner finns det gott om. Det är bara det att de allra flesta av dem inte är något vidare bra och verkligen inte trogna den litterära förlagan. Dessutom är Lovecrafts verk erkänt svåra att anpassa till den rörliga bildens berättarteknik. Som bekant måste man ta till andra medel för att visa en historia snarare än att berätta den med ord. Hur beskriver man det obeskrivbara i bilder? Men här är det HPLHS (H.P. Lovecraft Historical Society) som ligger bakom och vilka kan väl vara bättre på att skapa något som ligger i samma anda som mästaren själv?

Helt sonika gör man något som får det hela att funka, man gör inte en vanlig film utan en film i 1920-talets anda – en stumfilm! Jag kan förstå att många blir rädda för det här och ryggar tillbaka för den föråldrade tekniken men jag vill påstå att mer suggestivt än så här blir det inte. Det gör heller inget att skådespelarna spelar över, det märks inte så mycket i produktionen eftersom alla som sett några stumfilmer vet att det brukar vara så. När man inte hade dialog att berätta med var man tvungen att ta till överdrivet kroppsspråk och bildspråk för att berätta historien. I det här fallet och med den här historien som bygger så mycket på läsarens egna fantasier är det ett genialt drag!

Det är en film som inte visar för mycket och jag tror inte att det är en nackdel om man känner till historien sedan tidigare, åtminstone i stora drag. Nödvändigt tror jag inte att det är men nog kan man ha viss glädje av att vete de ungefärliga linjerna. Jag gillar greppet starkt med det är väl ingen som blir förvånad över? Ska sanningen fram finns det dock några scener som inte fullt ut är övertygande, när det tydligt syns att man han använt sig av modeller och sedan försökt att få dessa att se stora ut. Men å andra sida, när man ser på extramaterialet och upptäcker att det använt sig av greenscreenteknik i helt andra scener blir man oerhört imponerad. Det var inget jag hade det minsta tanke på kan jag säga. Det märks inte alls och resultatet är mer eller mindre fantastiskt.

Eftersom det är en stumfilm gjord att se ut som om den vore gjord på 20-talet, komplett med skador på filmen och allt, är det nog bra att den inte är längre än trekvart. Det räcker dessutom för att berätta historien och jag misstänker att det hade varit svårt att behålla spänningen om man inte hade hållit historien så komprimerad. Man får med det man behöver utan att sväva ut från ämnet och enligt min åsikt är det också väldigt troget den litterära förlagan!

7/10