Cykeltjuven - 1948 - en genuin klassiker!

Cykeltjuven

Aka: Lardi Di Biciclette

Regi: Vittorio De Sica

1948

Drama

Antonio har inget arbete men erbjuds ett om han bara kan ta med en egen cykel. Det är lättare sagt än gjort då den för tillfället befinner sig på pantbanken. Det har varit några svåra år och allt som familjen äger är mer eller mindre belånat. Hur som helst lyckas de få ihop tillräckligt med andra grejor för att lösa ut cykeln och Antonio tar plats på sitt nya arbete som affischerare. Det dröjer dock inte längre förrän någon stjäl hans cykel och hela hans dröm om en dräglig tillvaro med ett avlönat arbete slås i spillror. Han måste hitta tjuven med alla medel och eftersom han inte få någon hjälp a polisen kan han bara ta hjälp av vänner och bekanta och själv ge sig ut att leta efter cykeln.

Få filmer har sådan dignitet som denna. Det är en film som hyllas i princip i alla sammanhang och i branschen är den ofta hyllad som det bästa som någonsin gjorts och så vidare. Själv gillade jag visserligen vad jag såg men håller mig något mer restriktiv när det gäller att haspla ur mig superlativ. Det är en gripande historia helt klart och det finns mer problematiseringar än vad man trodde det skulle kunna vara möjligt med sådana premisser.

Faktum är att jag har svårt att sätta fingret på vad det är som är så gripande med den här historien. Man kan, i vår rika västvärld, tycka att en cykel är något oerhört trivialt som man inte behöver lägga ned så mycket energi på. Men för Antonio betyder det skillnaden mellan att ha ett jobb eller att fortsätta att gå arbetslös. Det handlar också om en principsak, men ska låta andra saker vara och därmed basta! Cykeln är hans allt och han blir mer och mer desperat i sin jakt att återfinna den.

Folk runt omkring honom tycks inte förstå hans benägenhet och förhåller sig oerhört neutrala inför hans problem, det viktigaste i världen för honom! Polisen hjälper honom inte och när han är övertygad om att han funnit tjuven blånekar han och bedårar sin oskuld. Den anklagade tjuven backas också upp av hela kvarteret där han bor och även om polisen tillkallas finns det inte mer att göra.

Filmen problematiserar också fattigdomens faktum i stort. Den som stal cykeln kanske gjorde det för att i sin tur överleva. Antonio ser bara sitt eget behov och inte människorna runt omkring honom som också sliter och strävar för att få det att gå ihop. Slutligen kan man analysera in religiösa paralleller i historien. Att vända andra kinden till, att förlåta sin nästa och så vidare. Detta är något som Antonio sent kommer att lära sig!

Recension: Mammoth

Eftersom jag nyligen fick för mig att jag skulle börja samla på djurskräckfilmer i något mer organiserad form än vad jag har gjort tidigare införskaffade jag den här filmen. Mammutar är väl inte det vanligaste att bygga en sådan här film på täckte jag så det skulle kunna vara kul! Nu var det väl inte en djurskräckfilm i den bemärkelsen och det framstod som ganska uppenbart redan efter några minuter. Eller rättare sagt, redan musiken vid menyerna på DVDn avslöjade att det var frågan om någon sorts ungdomsfilm. Dessutom var Sci-Fi Channel involverade i produktionen vilket också innebar att eventuella skräckförtjänster skulle bytas ut mot inslag av science fiction! Och mycket riktigt, filmen går ut på att någon form av utomjordiskt liv kommer till vår planet, tar en infrusen mammut (ett föremål på ett museum) i besittning. Därefter går nämnda mammut bärsärkargång i omgivningen. Myndigheterna skickar ut sina ”men in black” för att undersöka och tysta ner saken. Till slut blir det en kamp mot klockan eftersom man, från myndighetshåll, kommer att utplåna hela den lilla staden från jordens yta om man inte klarar av att besegra det väldiga djuret. Man ska som sagt vara medveten om vilken målgrupp filmen vänder sig till och absolut inte räkna med att bli skrämd eller ens överraskad någon gång i filmen. Har man detta i bakhuvudet kan man vara lite extra förlåtande mot de överspelande skådespelarna och den serietidningsliknande handlingen. Det finns inget som helst djup någonstans, men är man ett fan av djur(skräck)filmer och dessutom science fiction på en lite tramsigare nivå kan man helt klart räkna med att bli underhållen i någon timme. 

5/10

Recension: Scanners - 1981

Scanners

Regi: David Cronenberg

1981

Thriller

Darryl Revok är den mäktigaste av alla så kallade scanners. Han kan med tankens hjälp påverka sig omvärld på ett sådant sätt att han i det närmaste är ostoppbar. Han leder en organisation vars mål är att uppnå världsherravälde med sig själv som självklart ledare. För att infiltrera denna organisation skickar forskaren Dr. Paul Ruth in en hittills okänd scanner, en som inte finns på de listor som existerar. Denne Cameron Vale kommer undan för undan allt närmare sanningen som inte nödvändigtvis är bekväm för alla parter.

Jag minns inte om det här var en av de tredje eller fjärdehandskopiorna jag såg när jag först stiftade bekantskap med den i mitten på 80-talet. Hur som helst kan man inte säga att kvaliteten är att jämföra med den som kan uppnås idag med DVD och LED. Med det vill jag ha sagt att man sannerligen kommer undan med mera om kvaliteten är sämre. Jag har inte sett den här filmen sedan det begav sig och ville ta redan på om de faktiskt var lika bra som jag mindes den.

Det jag egentligen mindes, i bilder, var en huvudexplosion. Det är kanske den mest berömda scenen i filmen och tyvärr den som för representera den när man tänker på den. Men sanningen är den att det här är mycket mer än en film där det råkar explodera ett huvud. Samtidigt är det en film som faktiskt har en mycket tunnare handling än vad man skulle kunna tro. Faktum är att jag reagerade för att det nästan ser lite för bra ut. Allt är lite för tillrättalagt i miljöerna, lite sterilt rent av. Det ser helt enkelt ut som filmmiljö om ni förstår vad jag menar.

Så är filmen lika bra som jag mindes den? Ja och nej faktiskt. Den är på många sätt bättre och har en handling med mer djup än vad jag hade en aning om. Detta även om den till synes fortfarande är ganska tunn. Det finns liksom en kropp och ett engagemang i det hela som verkligen tilltalar. Det finns ett djup i det enkla och en konspiration i konspirationen.

Vanligtvis kallar man nog den här filmen för en skräckfilm av något slag, kanske sci-fi. Det beror väl kanske på att den fokuserar på övernaturligheter, såsom ESP och telepati. Men till syvende och sist är det ändå en thriller i mina ögon. Det finns två läger egentligen, de som vill ta över världen och de som vill förhindra det.  Naturligtvis finns det också mer problematisering än så bland kulisserna. Det är dessa aspekter som är bättre med filmen än vad jag mindes den från mitten av 80-talet.

Det som är sämre är snarare de mer ytliga sidorna och då menar jag inte nödvändigtvis huvudexplosionen eller andra effektmässiga saker utan snarare själva idén med mutanter som scanners. Det är helt enkelt av underordnad betydelse och finns enbart till för att skapa en historia att bygga handlingen kring.

Så vad är slutsatsen efter mitt återseende? Jodå, jag är nöjd! Jag satt inte trollbunden men vad klart intresserad av var filmen skulle ta mig och de få scener jag mindes sedan förr var verkligen inte bleka. Filmen har åldrats väl även om det är helt uppenbart att David Cronenberg sedan dess har utvecklats ytterligare och numera kan sägas fästa ytterligare vikt vid sådana detaljer som gör att det inte ser lika konstruerat ut.