DÖDSLISTAN - 2011 - Nazitysklands folkmord i Frankrike


Dödslistan
Regi: Volker Schlöndorff
2011
Drama

Under andra världskriget bestämmer sig motståndsrörelsen i Frankrike att två tyska officerare ska mördas. Det spelar inte så stor roll under vilka omständigheter bara det blir gjort! Sagt och gjort, man kliver fram och skjuter sonika en tysk officer i ryggen. Den andra officeren som också finns på platsen ska också dö men pistolen klickar. Nåja, man har i alla fall lyckats med halva sitt uppdrag. Men vad händer? Självklart hämnas tyskarna detta nidingsdåd, för enligt dem är det inget annat. För att lära det franska folket veta hut bestäms från högsta instans – av Hitler själv, att en tysk officer är värd livet på 150 personer i fransk gisslan. Alla tycker inte detta är en bra idé och snart har man lyckats förhandla bort en tredjedel av antalet, inte av humanitära skäl utan snarare för att man anser att det skulle skada tyskarnas framgångar i Frankrike. Men vilka ska dö? Det är här dödslistan kommer in i bilden!

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är så mycket bättre än den engelska att jag väljer att använda den som rubrik! På engelska heter den Calm at Sea som jag inte alls får samma motbjudande vibbar av som den svenska titeln. Fast det är klart, på franska heter den La mer à l’aube, vilket är ännu mer obegriplig i mina öron. Översatt med google translator blir det havet vid gryningen och jag kan inte minnas nåt hav alls.

Inte alla tyskar är känslokalla inför uppgiften.
 Jag är omåttligt fascinerad av filmer som behandlar folkmord eller ofattbar grymhet mot folkgrupper. I synnerhet gäller detta filmer som centrerar sig kring andra världskriget och koncentrationslägren. Detta är strikt talat inte riktigt fallet här eftersom filmen inte utspelar sig på ett vedertaget koncentrationsläger utan på ett fängelseläger egentligen. Det drivs dessutom av fransmännen och inte av tyskarna (även om dessa ockuperar och har den egentliga makten). Dessa filmer har en nästan osviklig förmåga att beröra mina känslor så djupt att jag helt enkelt måste ge utlopp för dem. Jag kan alltså inte bara vifta bort det och konstatera att det bara är fiktion. Och jag vet att jag har skrivit det många gånger tidigare, den här delen av vår mänskliga historia får tamefan inte glömmas bort. Det är vår plikt att föra historien vidare till våra barn så de kan förfasas så mycket av den att de ser till att det aldrig händer igen!

Flickorna på andra sidan planket.
Alltså stortjuter jag när filmen börjar närma sig sitt slut och de som väljs ut verkligen har valts ut. Det är med stor styrka de går sitt öde till mötes och varenda en av dem möter martyrdöden med ett kolossalt mod! Det går helt enkelt inte att hålla emot, och jag som trodde att jag var utan empati. Tar man dessutom med i beräkningen att det är en film som bygger på verkliga händelser blir det allt starkare. Det är faktiskt lite roligt [sic!] att det som ligger till grund för filmen är berättelsen nedskriven från båda hållen. Det är både offrens och tyskarnas historia som berättas.



Jag kan inte påminna mig och någon enda enskild händelse eller scen i filmen, så här ett par dagar efter att jag såg den, som inte känns fullständigt autentisk. Skådespelarna spelar inte sina roller, de är dem. Miljöerna är helt fantastiska och personporträtten är så väl målade att man känner att man får veta allt man behöver om var och en. Här är det inte frågan om grunda antaganden, det är riktiga människor som har riktiga känslor. Till och med kärlekshistorierna, för även för detta finns det utrymme, känns klockrent berättade och kanske det som i slutändan påverkar mig mest emotionellt. Att tråna och längta men till slut inte kunna få det som hela tiden funnits andra sida stängslet.

Recension: Michael Keaton i Multiplicity - 1996


Multiplicity
Regi: Harold Ramis
1996
Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Doug Kinney (Michael Keaton) behöver ett mirakel: Som framgångsrik tjänsteman och en hängiven far och äkta man, har han alldeles för ont om tid för att kunna njuta av livet och kunna skämma bort sin vackra hustru (Andie Macdowell). Han kommer i kontakt med Dr. Owen Leeds (Harris Yulin) som arbetar med genetik och erbjuder honom en lösning på sina problem - kloning. Nu har Doug gjort en kopia av sig själv så hans klon kan vara hemma och han själv kan vara på jobbet. Men efter ett tag märker Doug att han inte kan njuta till fullo, han vill ju kunna göra andra grejor utan ens behöva vara på jobbet heller, så han gör en klon till, Doug 2. Nu tror han att allt ska vara bra, men den nya klonen och den första klonen kommer på att de också vill ha lite tid för sig själva. Då gör de en klon de också vilket inte går så bra med tanke på att de klonar ju en klon. Problemet är att alla är kära i Laura. Om Dougs liv var komplicerat när han var ensam, så blir det nu tre gånger värre!

Filmen startade lite segt men blev roligare och roligare ju längre in i filmen man kom och man behövde inte vänta länge innan nästa skrattanfall kom. Historien hade ju kunnat göras lite bättre, då hade det kunnat bli en toppen film, men jag tror att man fokuserade sig mer på humorn än på filmens handling. Handlingen är dum och osannolik, men det som kommer ut av den är fruktansvärt kul, den är inte intelligent, men kul och romantisk.

Michael Keaton gör ett enastående jobb med att spela 4 olika karaktärer med helt olika personligheter, dessutom är en av dom den dummaste jag har sett på mycket länge. Andie McDowell spelade sin typiskt vanliga gulliga roll, men visst gjorde hon bra ifrån sig.

Om du vill bedöma en skådis prestation, sätt honom i en roll där han kan spela mot sig själv tre gånger så märker man snabbt hur det ser ut.

En scen som är underbar är när klon 2 visar Andie hur man ska vika in matresterna i folie innan man fryser in dom, hennes ansiktsuttryck är oslagbart.

Drick inget när du ser filmen för då är risken att det kommer ut igenom näsan om du börjar skratta mitt i. Slutet av filmen är ju helt underbart.