Svinet - 1975 - En SINNESSJUK film!


Svinet
Aka: Vase de Noces, Wedding Trough, The Pig Fucking Movie, One Man and His Pig
Regi: Thierry Zéno
1975
Drama

En bonde lever ensam på sin gård med sina djur. Han åtrår dock den stora suggan som han sedermera sätter på och får barn tillsammans med. Han försöker att uppfostra de små liven med kärlek på bästa sätt men de föredrar sin mor framför honom. Detta resulterar i att han tar livet av dem, en i taget, genom att hänga dem och dödar så småningom även suggan.



Vad surrealialistiska filmer handlar om är ofta riktigt svårt att beskriva och det här är inget undantag. Det är förstås inte själva handlingen som är det intressantaste heller utan formen är helt överlägsen innehåll i de flesta sådana här fall. Därför får man nöja sig med en ytterst spartansk beskrivning som knappast gör hela upplevelsen rättvisa.
                               
Det man får ut, åtminstone i mitt fall, av en sån här film är en känsla som också är mycket svår att beskriva. Man fylls av fascination och det är verkligen trollbindande. Filmen är inte särskilt lång, runt åttio minuter, men om man är ovan vid filmer utan särskilt mycket egentlig handling kan det nog kännas nog så långt. Detta inträffar dock inte, utan det väcks snarare någon form av förundran för hur man egentligen har fått ihop historien. Det är mycket och allegorier och symbolism men inget som direkt går att ta på. Filmen ställer en massa frågor till åskådaren men levererar inga svar överhuvudtaget.



Det är en intensiv galenskap och klyschan att filmen inte är för alla och att man säkert antingen älskar eller hatar den känns mer sant än någonsin. Huvudpersonen lever mitt bland djuren – varför? Han samlar olika saker i glasburkar, vars innehåll tycks skifta från hönsfjädrar till bajs – varför? Han springer om kring och lekar som ett barn – varför? Detta är bara några av de absurditeter som filmen visar upp och jag tror inte det finns några absoluta svara heller. Det är nog upp till var och en att ta egna beslut om vad de olika sakerna egentligen betyder. Det är en film vars handling bestäms av åskådaren och inte av manusförfattaren. Vi får bara några grova linjer att gå efter, allt annat får vi skapa själva.



Själva fotot är svartvitt och mycket snyggt och Dominique Garny gör ett imponerande intryck som bonden. Det finns ingen dialog i filmen så den är helt universell på detta plan. Det gör förstås att den blir en smula ansträngande att titta på och själva temat gör det heller inte lättare. Man funderar, som jag nämnde inledningsvis, över varför man väljer att göra en film med en så pass provocerande handling. Är det bara för att chockera tycker jag det är förkastligt, men jag tror inte det alls är själva poängen här. Det handlar om att skapa en apokalypsisk ton och en känsla av hopplöshet kantar också filmen. Den lämnar definitivt inte någon oberörd och en del av själva poängen kanske är att illustrera naturens eget kretslopp eller att leverera någon form av sensmoral om meningen med livet eller sökandet därom. Man kanske ska söka sina egna sanningar och inte tro allting som andra försöker tuta i en?

En sinnessjuk film!


Suicide club - 2002 - en CHOCKERANDE film!


Suicide club
Aka Jisatsu Circle, Suicide Circle
Regi: Shion Sono
2002
Horror/Thriller

54 Skolflickor kastar sig kollektivt framför ett tåg och begår självmord. Det är det första i raden av allt flera kollektiva självmord i Japan. Polisen är förbryllad men inser snart att brott ligger bakom. De två poliserna Kuroda (Ryo Ishibashi) och Shibusawa (Masatoshi Nagase) som har hand om utredningen försöker pussla ihop bitarna, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. De får ett telefonsamtal från data hackern ”the bat” (Yoko Kamon) som erbjuder sig att hjälpa till. Hon har upptäckt en mystisk sajt som verkar ha samband med självmorden. Dessutom verkar det nya flickbandet Dessart ha något med saken att göra.

Det här är en av de absolut bästa filmerna jag har sett från 2002. Nästan helt perfekt rätt igenom, kontroversiell och mycket stark. Redan i öppningssekvensen fängslas man av de nästan groteska scenerna när de 54 studenterna kastar sig framför tåget och man känner sig faktiskt lite chockad. Därefter vill filmen aldrig riktigt släppa taget utan fortsätter att vara lika tät rakt igenom. Jag skulle till och med vilja påstå att den är rent av spännande och oviss. Bitvis är den moraliserande och väldigt stilistisk. Den är smart filmad och även om man kanske först tycker att musiken känns opassande, så ger den en nästan absurd påverkan på vissa scener.



Det finns en liten sekvens en bit in i filmen som nästan för tankarna till ”the Rocky Horror Picture show”. Det känns lite småkomiskt att man valt att lägga in just såna scener här, men egentligen belyser det bara de subkulturer som lätt kan uppkomma efter sådana här händelser.

För övrigt kan jag bara tillägga att jag, som egentligen inte har sett speciellt mycket asiatisk film, får en otrolig mersmak av just sånt här. Jag vill påstå att asiaterna chockar oss nu lika mycket som italienarna en gång gjorde!

Bilder: © 2001 Omega Project / Biggubito / For Peace Co Ltd / Fyuzu / Kadokawa Pictures © 2011 Cine du Monde (UK Licence)