Svinet
Aka: Vase de Noces, Wedding
Trough, The Pig Fucking Movie, One Man and His Pig
Regi: Thierry Zéno
1975
Drama
En bonde lever ensam på sin gård med sina djur. Han åtrår dock den
stora suggan som han sedermera sätter på och får barn tillsammans med. Han
försöker att uppfostra de små liven med kärlek på bästa sätt men de föredrar
sin mor framför honom. Detta resulterar i att han tar livet av dem, en i taget,
genom att hänga dem och dödar så småningom även suggan.
Vad surrealialistiska filmer
handlar om är ofta riktigt svårt att beskriva och det här är inget undantag.
Det är förstås inte själva handlingen som är det intressantaste heller utan
formen är helt överlägsen innehåll i de flesta sådana här fall. Därför får man
nöja sig med en ytterst spartansk beskrivning som knappast gör hela upplevelsen
rättvisa.
Det man får ut, åtminstone i mitt
fall, av en sån här film är en känsla som också är mycket svår att beskriva.
Man fylls av fascination och det är verkligen trollbindande. Filmen är inte
särskilt lång, runt åttio minuter, men om man är ovan vid filmer utan särskilt
mycket egentlig handling kan det nog kännas nog så långt. Detta inträffar dock
inte, utan det väcks snarare någon form av förundran för hur man egentligen har
fått ihop historien. Det är mycket och allegorier och symbolism men inget som
direkt går att ta på. Filmen ställer en massa frågor till åskådaren men
levererar inga svar överhuvudtaget.
Det är en intensiv galenskap och
klyschan att filmen inte är för alla och att man säkert antingen älskar eller
hatar den känns mer sant än någonsin. Huvudpersonen lever mitt bland djuren –
varför? Han samlar olika saker i glasburkar, vars innehåll tycks skifta från
hönsfjädrar till bajs – varför? Han springer om kring och lekar som ett barn –
varför? Detta är bara några av de absurditeter som filmen visar upp och jag
tror inte det finns några absoluta svara heller. Det är nog upp till var och en
att ta egna beslut om vad de olika sakerna egentligen betyder. Det är en film
vars handling bestäms av åskådaren och inte av manusförfattaren. Vi får bara
några grova linjer att gå efter, allt annat får vi skapa själva.
Själva fotot är svartvitt och
mycket snyggt och Dominique Garny gör ett imponerande intryck som bonden. Det
finns ingen dialog i filmen så den är helt universell på detta plan. Det gör
förstås att den blir en smula ansträngande att titta på och själva temat gör
det heller inte lättare. Man funderar, som jag nämnde inledningsvis, över
varför man väljer att göra en film med en så pass provocerande handling. Är det
bara för att chockera tycker jag det är förkastligt, men jag tror inte det alls
är själva poängen här. Det handlar om att skapa en apokalypsisk ton och en
känsla av hopplöshet kantar också filmen. Den lämnar definitivt inte någon
oberörd och en del av själva poängen kanske är att illustrera naturens eget
kretslopp eller att leverera någon form av sensmoral om meningen med livet
eller sökandet därom. Man kanske ska söka sina egna sanningar och inte tro
allting som andra försöker tuta i en?
En sinnessjuk film!
