Recension: Incident on an off a mountain road - 2005

”Masters of Horror”

Incident on an off a mountain road

Regi: Don Coscarelli

2005

Horror

Ellen (Bree Turner) råkar ut för en liten olycka på en gammal enslig skogsväg. Men bilen i diket kravlar hon sig ut och bort mot den andra inblandade bilen för att se vad hon kan göra för att hjälpa. Hon hittar ingen där men fortsätter att se sig omkring. Hon hör ljud som hon försöker lokalisera och plötsligt står hon öga mot öga med en monströs man som bara vill en enda sak, nämligen att döda henne! En katt och råtta lek början när Ellen lägger benen på ryggen för att fly ut i skogen och hon har bara en enda sak klart för sig – hon kommer inte att ge upp utan strid!

Don Coscarelli som kanske är mest känd för att ha skapat den nästan legendariska Phantasm-serien är först ut i denna TV-filmsserie. Han stil med ett visst uns av underliggande humor passar bra in i TV-filmskonceptet och det blir aldrig för mycket, även om man i öppningsskedet får intrycket av skräckfilmsklichéer staplade på varandra. Detta bättrar sig emellertid efter hand och man känner att Coscarelli gör klichéerna till sina egna.

Historien är också väldigt välskriven och man levereras bakgrund till varför huvudpersonen ”Ellen” reagerar och beter sig som honom gör. Man kan se klara paralleller till hennes tidigare liv och det hon nu råkar ut för. Tolkningsmöjligheterna är många och inte ens när filmen är slut är man helt säker på om filmen berättas strikt metaforiskt och i så fall vilken del som är metaforen.

Många av miljöerna är som tidigare beskrivits klichéfyllda, men passar trots allt väl in i produktionen. Lite självdistans har väl ingen dött av och det känns som om Coscarelli har överflöd av denna vara i sina försök att skapa de mest mardrömslika miljöerna i mannaminne. En tortyrkammare fylld med otaliga förtorkade kroppar, en pelarborrsmaskin för att borra ut offrens ögon centrerad mitt i rummet och en skog av egenhändigt tillverkade fågelskrämmer gjorda av de korsfästa liken. Dessutom medverkar självaste Angus Scrimm (The Tall Man) i en liten roll.

Jag tycker personligen att det här är en ganska stark inledning på en serie man har ganska höga förväntningar på. Det är så pass många kända storheter i regissörsstolen att man troligtvis kommer att bli besviken under resans gång – men inte här alltså!

Recension: Master of the game - 1984

Master of the game

Regi: Kevin Connor, Harvey Hart

1984

Drama

Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst, men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!

Efter att vi tagit del av inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren (Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt. Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar historiens början.

                                               

Ett problem i serien är att karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.

Ett annat problem är förstås längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.

I och med inträdet av tredje generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet. Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.

Det finns också många fler krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag, tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i betydligt större fokus än tidigare.

Men jag har bestämt mig, jag vet vem spelets härskare är – vet du?