Master
of the game
Regi: Kevin Connor, Harvey
Hart
1984
Drama
Kate Blackwell (Dyan Cannon) firar sin födelsedag på ålderdomens höst,
men oroar sig för att det inte finns någon naturlig arvinge till hennes
affärsimperium. Vi får följa historien från början och under tre generationer
stifta bekantskap med den släkt och de värderingar som börjar med girighet och
hämnd, fortsätter med kontrollbegär och kampen om att hålla sig i maktens
topposition, helt enkelt om vad det innebär att vara spelets härskare!
Efter att vi tagit del av
inledningsscenerna som tycks utspela sig i nutid förflyttas vi tillbaka i tiden
för att få ta del av själva början på historien. Det är mycket intressant att
de vilket liv och leverne förfadern Jamie McGregor (Ian Charleson) levt och med
vilken möda han kämpat för att bli rik, hur han blir lurad av holländaren
(Donald Pleasence) och sedan ägnar all sin kraft åt att hämnas denna oförrätt.
Det är mycket intriger redan från början och det tar inte lång tid innan
maktkampen är i full gång. Vi förflyttar oss långsamt framåt i tiden och det är
faktiskt ganska fängslande, åtminstone fram till generationsskifte nummer ett
då det sker en viss förändring. Det blir initialt inte riktigt lika spännande
längre och tiden förflyttas också oroväckande snabbt innan det slutligen
stabiliserar sig tjugo år senare eller så. Efterhand blir dock även denna generations
historia intressantare och intressantare även om den aldrig riktigt tangerar
historiens början.
Ett problem i serien är att
karaktärernas åldrar inte är en smack trovärdiga. Någon som ska vara i
artonårsåldern kan se ut som fyrtio, medan någon som rimligen borde vara runt
sextio eller så ser ungefär lika gammal ut. Det är klart att det är svårt att
trovärdiggöra detta när handlingen sträcker sig under så pass lång tid, men man
kanske kunde ha gjort lite mera av det trots allt. Nu menar jag inte att
skådespeleriet är dåligt på något sätt, det passar utmärkt in i produktionen
men jag hade velat ha det där lilla extra också, det är intrigfylld historia
som verkligen förtjänar det bästa i sin framställning och sminkjobbet i dessa
avseenden måste betecknas som miniseriens största minus.
Ett annat problem är förstås
längden, det är svårt att hitta tillräckligt mycket intressanta vändningar och genomtänkta
forceringar av framtidsvalen utan att det blir en aning förutsägbart och
tjatigt. Man ser efter ett tag vad som komma skall och man blir inte alls
förvånad över vad filmens huvudpersoner tar sig ann för att kunna styra
händelseförloppet efter egen pipa och för sina egna egoistiska syften.
I och med inträdet av tredje
generationen skiftar karaktären av serien en smula igen, inte lika mycket som i
första generationsskiftet, men ändå tillräckligt för att det ska märkas. Det
blir intriger som skulle kunna platsa i vilken såpa som helst och teorierna om
vem det egentligen som ligger bakom det som händer kan debatteras i oändlighet.
Att handlingen nu centrerar sig kring ett tvillingpar, där den ena visar sig
vara hur skoningslös som helst medan systern är den raka motsatsen, gör inte
saken sämre. Det är inte lätt för oss tittare att veta vem som är vem av de
oskiljaktiga tvillingarna, framförallt inte när det uppenbarligen är så att den
ena ger sig ut för att föreställa den andra och så vidare.
Det finns också många fler
krafter i rörelse än i det tidigare skedet och alla, med några få undantag,
tycks vilja komma åt makt och rikedom för egen del. Kanske skymtas det någon
form av sensmoral till slut, men det är inte alls säkert att så är fallet. När
miniserien slutar är det inte alls ställt bortom allt rimligt tvivel att spelet
är över även om man kan tycka att andra värderingar än pengar har kommit i
betydligt större fokus än tidigare.
Men jag har bestämt mig, jag vet
vem spelets härskare är – vet du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar