Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!

Tentacles

Regi: Ovidio G. Assonitis

1977

Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.

Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?

Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!