Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!


Tentacles
Regi: Ovidio G. Assonitis
1977
Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.



Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?


Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!