Tales of Ordinary Madness - 1981 - Det saknas inte cynism

Tales of Ordinary Madness

Regi: Marco Ferreri

1981

Drama

Charles Serking (Ben Gazza) är en poet på samhällets botten. Han har en klar talang och blir också erbjuden lukrativa kontrakt men finner kanske lite för stor inspiration i sprit och kvinnokroppar för att lyckas. Han träffar på Cass (Ornella Muti) som han förälskar sig i, men det är inget vanligt förhållande de lever i. Det skulle lika gärna kunna vara hämtat från en av hans cyniska dikter eller för den delen en dryckenskapsfantasi från hans sida. Det är ingalunda någon monogamt förhållande, då Cass är prostituerad och Charles sätter på allt han kommer i närheten av. Ung som gammal, fet som bening, snygg som ful. Undan för undan kommer dock insikten att de inte kan leva utan varandra, även om de utåt sett verkligen har ett udda förhållande, både till varandra och till omvärlden.

Det är svårt att beskriva en film såsom denna. Det är en mycket mörk betraktelse av samhällets undersida och det saknas heller inte cynism i det sätt den framställer verkligheten. Filmen titel är helt perfekt, för det som gestaltas kan mycket väl samlas under begreppet galenskap, men det är inte säkert. Det finns en ton av tvivel hela tiden och det är inte konstaterat bortom varje tvivel att det faktiskt är på riktigt allvar. Ibland känns det lite som om filmen, inte riktigt driver med sig själv, men åtminstone inte tar sig på absolut allvar vilket gör att intrycket blir aningen komplicerat. En fördel med detta, som jag alltid brukar nämna när det handlar om filmer av det slaget, är att man har något att fundera på även långt efter att eftertexterna har rullat färdig. Det är kanske den bästa egenskap en film kan ha, så det är bara att bocka och ta emot vad som erbjuds.

                                                    

Självklar återfinns det en hel del sex i filmen också, det framställs aldrig som pornografiskt och heller inte som något fult även om det inte är särskilt vackert heller. Det speglar samma ton som den övriga filmen – vardagsrealismen – med den där extra twisten som jag nämnde nyss. Det finns en dimension till helt enkelt, allt är inte vad man först trodde och jag tror heller inte att filmens huvudperson, som för övrigt beskrivs som storslusk på Dvd-omslagets baksida (en perfekt beskrivning faktiskt), har full koll på vad som verkligen händer i hans liv.

Man kan naturligtvis utan vidare översätta filmen till nästan valfri metafor för ett liv som går överstyr, en kamp för att komma tillbaka till de värderingar man håller allra kärast och uppnåendet av någon sorts katharsis och det är kanske det som gör filmen till en sådan fantastisk rulle. Sedan gör det förstås heller inget att skådespelarinsatserna verkligen är fabulösa. Man lever sig helt in i vad som händer för man lägger knappt märke till att det är roller som spelas, det känns bara så naturligt att man får uppfattningar att det verkligen är Cass och Charles man tittar på och inte Ornella och Ben.

Dialogen, eller för den delen den monolog Charles tycks ha med sig själv i sin kamp med sina inre demoner, är knivskarp och jag rekommenderar alla, nästan helt oavsett vilka preferenser man har, att se filmen. Det finns betydelser värda att filosofera i kring för alla och envar. Det enda kriteriet man bör uppfylla som tittare skulle väl i så falla vara att man verkligen är intresserad av tolka film efter eget huvud!