The Exorcism of Emily Rose - 2005 - Verklighetsbaserad!

The Exorcism of Emily Rose

Regi: Scott Derrickson

2005

Drama/Horror

En ung flicka, Emily Rose (Jennifer Carpenter), övertygad om att hon är besatt av onda demoner dör i samband med en exorcism. Fader Thomas Moore (Tom Wilkinson) som utfört exorcismen står anklagad för vållande till annans död och grov försummelse. Men vilken är egentligen sanningen? Var Emily Verkligen besatt av onda demoner eller led hon helt enkelt av epilepsi och en djup psykos? Detta ska nu provas i domstol där den karriärlystna advokaten Erin Bruner (Laura Linney) tar till alla medel för att få prästen fri.

Filmen bygger på en verklig händelse men man ska för den skull inte tro att allt gick till precis på samma sätt som i filmen. Sanningen är snarare den att man valt att dramatisera lite extra i filmen och det är väl egentligen helt förståeligt Filmen är inte till för att berätta historien historiskt korrekt utan för att underhålla.

Är det då en underhållande film? Ja, det tycker jag absolut! Den är inte den mest välspelade filmen någonsin, under stundom är den inte alls särskilt övertygande, medan en del av skådespelarna verkligen gör sitt yttersta. Speciellt mycket imponerar Laura Linney som advokaten och Jennifer Carpenter som den besatta Emily Rose som vi får följa i tillbaka blickar. Dessa tillbakablickar är smart filmade och berättar historien för oss på ett skickligt sätt. Eftersom vi inte känner till sanningen blir vi istället visade det personerna i vittnesbåset berättar om, sanningen ur deras synvinkel alltså.

Annars utspelas mycket av filmen i en domstol och personligen är jag svag för sådana filmer. Jag finner ett stort intresse i hur åklagare och advokater kombatterar med varandra och hur allt annat än sanningen egentligen tycks stå på spel och vara det viktigaste. Som självutnämnd ordvrängare finner jag det också mycket intressant hur noga orden är viktade i inlednings och slutpläderingen. Här finner jag dock att dessa monologer inte är särskilt välskrivna, det är för uppenbart vilken inverkan pläderingarna ska ha på juryn och vilken påverkan de ska ha på oss som tittare.

Effektmässigt är det här ingen visuell orgie men de få effekter som finns, funkar och är effektiva i sammanhanget. Man har alltså inte byggt filmen kring dessa utan enbart använt sig av dem som en extra krydda åt historien vilket jag menar är enbart positivt. Men framförallt är det här en film som får en att tänka till, finns det andra möjligheter är de strikt vetenskapliga? Är det egentligen viktigt att bevisa att änglar och demoner existerar eller räcker det om man tror stenhårt på det? Detta är Emily Rose berättelse…

Rekommenderas!

8/10

Fantasia 2000 - 1999 - En antologi med bild och musik

Fantasia 2000

1999

Animerad

En antologi där bild och musik existerar i symbios med varandra. Klassiska tongångar ackompanjerade av tecknade bilder med eller utan handling.

Jag har tidigare präntat ned ett och annat utropstecken för uppföljare som kommer till flera årtionden efter den första delen och jag tror att jag har skrivit om ett par stycken där det handlat om fyra decennier. Här är det dock frågan om ytterligare tid nämligen totalt nästa sextio (!) år! Fast ska sanningen fram är det väl kanske inte som en uppföljare till Fantasia från 1940 man ska se den här filmen, det är nog snarare frågan om en ny och uppfräschad version egentligen. Och då menar jag inte att det är samma gamla material som är upphottat bara. Nej, det mest är helt nytt, eller åtminstone inte inkluderat i den gamla Fantasia.

På det hela taget är det nämligen lite av samma sak som presenterades sextio år tidigare, det handlar om musik som är bildsatt på ett eller annat sätt. Dock vill jag påstå att både musiken och bilderna håller en betydligt högre klass, Beethovens femte symfoni som inleder alltihop är förvisso lite av en personlig favorit så helt objektiv kanske inte iakttagelsen är. Men det är i alla fall mera samkörda bilder med musiken än vad jag upplevde de mest abstrakta styckena vara på Fantasia.

Sen är det ju också onekligen så att det här är en film som ligger bättre i tiden även om det är drygt tio år sedan den gjordes i skrivandets stund. Det betyder förvisso datoranimeringar och en stil som undertecknad inte riktigt förknippar med den klassiska Disneystilen. Men tiden går framåt och lite förändring får man vara beredd på. Istället för en enda ”programledare”, som presenterar de olika musikaliska äventyren, i frack har man istället dragit ihop ett gediget gäng som ska genomföra denna presentation. Det är mindre pretentiöst och det lider heller inte av att ljudfilmen är ny vilket gör att man inte måste experimentera och utforska lika mycket på detta plan. Hur som helst, de som presenterar innehållet gör alla ett bra jobb och består av storheter som: Steve Martin, Quincy Jones, Itzhak Perlman, James Earl Jones, Bette Midler, James Levine, Angelsa Landsbury och Penn & Teller.

En hommage till den ursprungliga Fantasia består i att man även här har inkluderat det inslag som kanske bäst av allt förknippas med Fantasia, nämligen trollkarlens lärling. Det finns också ett hjärtskärande äventyr med min personliga favorit bland Disneys alla karaktärer – Kalle Anka. Istället för att skatta åt honom och hans temperament känner man här istället sympati med honom i äventyret Pomp and Circumstance, som utspelar sig kring historien med Noaks Ark där alla djuren kommer två och två utom Kalle som inte kan hitta Kajsa…

Som Ni förstår av ovanstående så håller jag den här för att vara rätt mycket bättre än den ursprungliga filmen. Och även om den här heller inte har någon egentligen handling i ordets vanliga bemärkelse så är det mer underhållande. Den är kanske fortfarande inte den film som barn förknippar med Disney men som abstraktion för vuxna funkar den betydligt bättre än sin föregångare.

Bilder: © Disney

5/10