Snapped - 2005

Snapped

Regi: Jeff Prosserman/Julian Van Mil

2005

Horror

Amy (Tiffany Knight) är en konstnärlig fotograf som slutligen får det stora genombrottet. Åtminstone ser det ut så från hennes synvinkel sett. Hennes uppdragsgivare är dock inte lika övertygad men handlar på order från sin chef, den mystiske man som bara tycks existera i andra änden på telefonledningen. I sin jakt efter de perfekta bilderna måste nu Amy bryta från sin ständigt påtände pojkvän Trevor (Michael Bien) som dessutom redan hunnit stjäla pengarna hon fått i förskott till diverse utgifter. Hon måste också iscensätta riktigt våldsamma fotoskildringar och hur gör man det bäst om inte genom att ta saken i egna händer. Hennes personlighet ändras mer och mer ju närmare deadlinen hon kommer. Inget får stå i hennes väg och vad är bättre och våldsammare att fotografera än egenhändigt utförda mord?

Filmens första groteska scen utlovar tyvärr mer än vad filmen sedan klarar av att hålla, men historien är trots allt intressant nog att hålla intresset vid liv ända till slutet. Det finns helt klart poänger utspridda längs vägen även om de, rent ut sagt, usla skådespelarinsatserna lämnar en hel del kvar att önska. Undantaget är Tiffany Knight i huvudrollen som Amy, hon är både castad rätt för rollen och dessutom ganska övertygande. Man kan alltså säga, utan en allt för stor överdrift, att filmen är mycket ojämn.

Manuset är kanske inte det mest välskriva i världshistorien och en del saker som t.ex. Amy’s motivation utelämnas helt. Dialogen känns verkligen heller inte genomarbetad och så vidare. Men det är trots allt ganska snyggt gjort och det verkar faktiskt som det finns en tanke bakom produktionen. Nackdelen är att denna tanke aldrig når publiken utan tycks vara exklusiv information för filmskaparna själva.

Samtidigt måste man komma ihåg att det här är första försöket för många av de inblandade både framför och bakom kameran och de kommer säkert att lära sig av sina misstag till nästa gång. Det ska bli intressant att se vad dessa personer kan åstadkomma i framtiden och den här filmen, om inte annat, är en intressant referenspunkt i deras karriärer.

Men trots att det handlar om mord och fotografering av detta är filmen inte speciellt grafisk. Åtminstone är det ingen tydlig betoning på dessa scener, emfas ligger istället på vilken roll det mystiska galleri har som är så intresserade av brutala våldsskildringar att man inte ifrågasätter några metoder i konstens namn.

En intressant film, men inget som för den delen är att rekommendera för den genomsnittlige filmtittaren eller ens skräckfilmstittaren.

Spider Baby - 1969 - Galenskaperna har aldrig varit mer rysliga!

Spider Baby

Regi: Jack Hill

1969

Horror/Komedi

En mycket sällsynt sjukdom som gör de drabbade till ruttnande kannibaler är filmens grundidé. Detta är nämligen just den sjukdom som filmens huvudpersoner: Elizabeth, Virginia och Ralph lider av. Det är en ärftlig sjukdom orsakad av inavel och deras föräldrar och övrig släkt har redan dukat under för den. De tas nu omhand av familjens trogna chaufför som gör allt för dem. Nu får de dock besök av några avlägsna släktingar, så avlägsna att de inte har drabbats av den genetiska sjukdomen och bara är ute efter ett saftigt arv! Snart inser de att de inte borde ha kommit då syskonens nät kastas över dem och en efter en faller offer för ond bråd död!

Det finns ett par skådisar i den här filmen som får en att höja på ögonbrynen! En för att han redan var ett stort kultnamn vid filmens tillkomst, en föredetting nästan. Och en för att han senare skulle bli synonym med Rob Zombies House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. Det handlar förstås om Lon Chaney Jr. och Sid Haig! Båda gör mycket bra ifrån sig och så gör även de flesta av de andra i skådespelarensemblen, framför allt systrarna som är de galnaste av alla!

För det är onekligen en film som fokuserar på galenskap. Det är en film med en väldigt knepig atmosfär och det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Det säger jag inte som något negativt, snarare tvärtom, det finns alldeles för många skräckkomedier som inte vet när de ska sluta tramsa och det här är verkligen inte en av dem! Den är synnerligen genomtänkt och det känns som om varenda scen tillför något till helheten. Både systrarna och Ralph är klart intressanta personligheter. Vid en första anblick kanske Ralph känns som den mest utflippade av dem, den där sjukdomen har gått längst, och det kanske är så men det är definitivt systrarna som är de mest skrämmande. Man vet aldrig riktigt var man har dem och det känns som om de kan vända på en femöring och skifta humör på ett ögonblick.

Trots detta känns det som om de hela tiden manipulerar sin omvärld, det vill säga middagsgästerna och till och med deras beskyddare. Om de förstår sambandet mellan orsak och verkan är osäkert men att de, trots sin ålder, leker och inte riktigt förstår verklighetens problem är helt uppenbart.

Jag nämnde tidigare att det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Vad består då humorn i? Ja, det är faktiskt svårt att säga. Det är en makalös stämning som minner om mer traditionella skräckkomedier och det är väl egentligen det som är komedielementen. Kanske kan man hävda att det finns mindre klichékomik inbakad också men jag vet faktiskt inte om jag kan sätta ord på det. Det är lite matinékänsla över den men vi måste samtidigt komma ihåg att det är en film från 1969. Den är tämligen blodsfattig men innehåller ganska rejäla spindlar som kan få vilken arachnofob som helst att rysa längs hela ryggraden!

Det är definitivt en film som är gjord med kärlek och det är kanske en av de främsta sensmoraliska behållningarna också. Fotot är svart/vitt och mycket vackert. Jag tror inte att filmen skulle ha fungerat om det hade varit gjord i färg, Lon Chaney Jr. är fullständigt nödvändig för resultatet och totalt sett är det en mycket underhållande film. Sinnessjuk skulle man skämtsamt kunna säga…

Tommy Söderberg

Smala Sussie - 2003 - Ulf Malmros i sitt esse!

Smala Sussie

Regi: Ulf Malmros

2003

Komedi

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

När Sussie (Tuva Nuvotny) försvinner kommer hennes bror Erik (Jonas Rimeika) tillbaka till sin barndomsby i Värmland, för att försöka hitta henne. Efter sin återkomst hamnar han snabbt i en virvelvind av girighet, lögner och stulna pengar samt droger, total galenskap och polismannen Billy Davidsson (Kjell Bergqvist) som hellre tittar åt ett annat håll än att hjälpa till. Han kommer också i kontakt med sina gamla polare Pölsa och Tore, men de är inte så hjälpsamma precis. Under ytan, så har allt ändras och han kan inte skaka bort känslan han har av att ingen verkar riktigt bry sig om att Sussie är försvunnen, inte ens den enda polismannen som finns i byn. Till slut måste Erik möta sanningen av att få veta att hans bild av Sussie inte stämmer överens med verkligheten. Sussie hade blivit en gangster som tog droger och det sista man vet om henne är att hon betalade av sina skulder. Men vad hände egentligen med Sussie?

Man får verkligen känslan av att man befinner sig inne i Ulf Malmros egna lilla värld när man ser på den här filmen. Framför allt är det den skönt galna dialogen som gör filmen så mästerligt komisk. Karaktärerna är också skönt skruvade och det ger en helhetsbild av att det verkligen utspelar sig i ett litet brukssamhälle någonstans i Värmland. En plats där alla känner alla och det bara finns rum för en enda polis.

Till en början är filmen ganska rörig och känns tämligen fragmenterad men ger man sig bara tid att komma in i den faller alla pusselbitarna på plats och så småningom har man bilden fullständigt klar för sig. Man förstår de fundamentala handlingselementen och de individuella scenerna är roliga och man förstår kontexten. Filmens struktur månde vara aningen oorganiserad, men varje scen lever ut till fullo. Filmen börjar ju i fel ände kan man säga, då man får se slutet först och sen hoppar det fram och tillbaka och man känner sig lite snurrig och får inte riktigt ihop delarna. Kanske kunde man jämföra den här filmen med Quentin Tarantinos sätt att berätta sin historia i filmer som t ex Pulp Fiction, d v s utan tanke på kronologisk ordning.

Bland skådespelarna finns inget att anmärka på och det är faktiskt riktigt roligt att se Bengt Alsterlind, som man minns från barndomsprogrammet Hajk, i en liten roll. Annars är det mest Tuva Novotny i titelrollen och Kjell Bergqvist som polis som lockar. Björn Starrin som den genomförvirrade nedknarkade filmälskaren Pölsa är förstås också en favorit! Karaktärerna är alla mycket excentriska personer. Sussie t.ex. drömmer om att ha sex med Banarne i Electric Banana Band, Pölsa gör pornografisk film i sitt vardagsrum och äter tabletter som det vore godis. Tore intrigerar på sitt eget sätt. Det bästa agerandet kommer ju helt klart från Tuva Nuvotny och Kjell Bergqvist. Polisen, är ju en komisk tillgång varje gång man ser honom och jag tycker Tuva skulle ha fått en guldbagge för bästa birollsinnehavare för sin roll som Sussie.

Vad som är bra med filmen är ju; Att istället för att utsätta någon för totalt pinsamma stunder och tro att sånt alltid måste vara roligt, bjuder denna film på många överraskande tvister med en massa roliga och underbart genomtänkta dialoger. Hysteriskt rolig handling som är väldigt originell och dessutom en extra krydda omkring det mystiska som hände Sussie. Kan inte bli bättre än så här. Ju längre in i filmen vi kommer ju mer tvist och mer personer bli involverade på ett mycket roligt sätt.

Kanske känsliga personer ska hålla sig borta, för det förekommer en del snusk scener och våld, samt en massa svordomar och droganvändning.

"Pölsa has no fear, cause he's got a lot of beer"

Trailer: Enough Said

Slaughtered Vomit Dolls - 2006 - Spyor...

Jag översatte den här recensionen till engelska efter att regissören tagit kontakt med mig på Facebook för att han skulle få en uppfattning om vad jag hade skrivit om hans film. Han tackade mig så mycket och skrattade, jag var inte ens i närheten sa han...

Slaughtered Vomit Dolls

Regi: Lucifer Valentine 666

2006

Horror

Angela Aberdeen (Amerara Lavey) är en nittonårig bulimisk strippa/prostituerad som är på väg att sjunka ned i alla helvetets kval. Hon lider av groteskt sammanvävda hallucinationer, mardrömmar och uppenbarelser av plågsamma lemlästningar, sadistisk tortyr och emetofili.  

Det ska erkännas att jag var tvungen att slå upp ordet här ovan – emetofili. Det betyder ungefär en sexuell upphetsning av spyor, detta kan te sig i lite olika former.

1. Att se på när någon annan kräks
2. Att framkalla kräkningar hos sig själv
3. Partner kräks under pågående sex
4. Kräkas på sin partner, eller tvärtom
5. Tvinga fram kräkning hos någon annan. 

För tittaren betyder detta naturligtvis att man främst blir utsatt för punkt 1 här ovan. Man blir nästan voyeuristiskt utsatt medan människorna i filmen naturligtvis mestadels ägnar sig åt punkt 2. Att filmen har en handling är inget man egentligen behöver bekymra sig så mycket över, enligt mig är det bara en lam ursäkt för att kunna klämma in så mycket av ovanstående vara som möjligt. Jag menar, hur lamt låter egentligen ”en bulimisk strippas hallucinationer”? Vill man, kan man dock få sig lite eftertänksamhet till livs, men frågan är om de är avsiktliga eller om man som tittare verkligen VILL hitta någon djupare mening med filmens äckel.

Men även om spyor tar upp mycket av filmens tid är det faktiskt inte det enda den innehåller. Mycket brutala scener med sadistiska lemlästningar och liknande tortyrscener är också prominenta, allt mycket realistiskt utfört. Detta beror nog i och för sig delvis på den helstirriga kameran som aldrig tycks vara riktigt stilla och delvis på att bilden är ganska amatörmässigt inspelad. Illusionen hålls alltså samman på ett sätt som visserligen påverkar realismen positivt men den estetiska upplevelsen negativt.

Något som också kan vara intressant att ta upp är det kontrakt regissören tydligen skrivit med djävulen. Han avsvär dig dopet, lovar sin själ till helvetet och ger löfte om att uppfostra sina barn som djävulens avkomma osv. Av allt att döma, verkar detta uppröra många känslor, inte bara från djupt troende (som man kanske skulle kunna tro) utan även från den vanliga filmtittaren. (Hur vanlig man är som tittare när man ser film av det här slaget låter vi vara osagt.) Personligen anser jag det vara uppenbart att det handlar om att skapa mytbildning och intresse för sig själv. Jag har sett det förr i olika sammanhang och det hjälper alltid till att sälja en mer eller mindre tvivelaktig produkt. Att det skulle röra sig om en dödsallvarlig bejakelse av helvetet och djävulen anser jag vara mycket osannolikt!

Slutligen vill jag naturligtvis varna ordentligt för den här filmen, den är i särklass den äckligaste film jag någonsin sett och är detta det enda man är ute efter lär man få sitt lystmäte tillfredsställt. Personligen blev jag inte förälskad i den då jag vill ha lite mer kropp än vad den klarar av att leverera.

Vomit-Gore eller emetofili-pornografi – välj själva!