Spider Baby - 1969 - Galenskaperna har aldrig varit mer rysliga!


Spider Baby
Regi: Jack Hill
1969
Horror/Komedi

En mycket sällsynt sjukdom som gör de drabbade till ruttnande kannibaler är filmens grundidé. Detta är nämligen just den sjukdom som filmens huvudpersoner: Elizabeth, Virginia och Ralph lider av. Det är en ärftlig sjukdom orsakad av inavel och deras föräldrar och övrig släkt har redan dukat under för den. De tas nu omhand av familjens trogna chaufför som gör allt för dem. Nu får de dock besök av några avlägsna släktingar, så avlägsna att de inte har drabbats av den genetiska sjukdomen och bara är ute efter ett saftigt arv! Snart inser de att de inte borde ha kommit då syskonens nät kastas över dem och en efter en faller offer för ond bråd död!

Det finns ett par skådisar i den här filmen som får en att höja på ögonbrynen! En för att han redan var ett stort kultnamn vid filmens tillkomst, en föredetting nästan. Och en för att han senare skulle bli synonym med Rob Zombies House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. Det handlar förstås om Lon Chaney Jr. och Sid Haig! Båda gör mycket bra ifrån sig och så gör även de flesta av de andra i skådespelarensemblen, framför allt systrarna som är de galnaste av alla!

För det är onekligen en film som fokuserar på galenskap. Det är en film med en väldigt knepig atmosfär och det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Det säger jag inte som något negativt, snarare tvärtom, det finns alldeles för många skräckkomedier som inte vet när de ska sluta tramsa och det här är verkligen inte en av dem! Den är synnerligen genomtänkt och det känns som om varenda scen tillför något till helheten. Både systrarna och Ralph är klart intressanta personligheter. Vid en första anblick kanske Ralph känns som den mest utflippade av dem, den där sjukdomen har gått längst, och det kanske är så men det är definitivt systrarna som är de mest skrämmande. Man vet aldrig riktigt var man har dem och det känns som om de kan vända på en femöring och skifta humör på ett ögonblick.

Trots detta känns det som om de hela tiden manipulerar sin omvärld, det vill säga middagsgästerna och till och med deras beskyddare. Om de förstår sambandet mellan orsak och verkan är osäkert men att de, trots sin ålder, leker och inte riktigt förstår verklighetens problem är helt uppenbart.

Jag nämnde tidigare att det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Vad består då humorn i? Ja, det är faktiskt svårt att säga. Det är en makalös stämning som minner om mer traditionella skräckkomedier och det är väl egentligen det som är komedielementen. Kanske kan man hävda att det finns mindre klichékomik inbakad också men jag vet faktiskt inte om jag kan sätta ord på det. Det är lite matinékänsla över den men vi måste samtidigt komma ihåg att det är en film från 1969. Den är tämligen blodsfattig men innehåller ganska rejäla spindlar som kan få vilken arachnofob som helst att rysa längs hela ryggraden!

Det är definitivt en film som är gjord med kärlek och det är kanske en av de främsta sensmoraliska behållningarna också. Fotot är svart/vitt och mycket vackert. Jag tror inte att filmen skulle ha fungerat om det hade varit gjord i färg, Lon Chaney Jr. är fullständigt nödvändig för resultatet och totalt sett är det en mycket underhållande film. Sinnessjuk skulle man skämtsamt kunna säga…


Tommy Söderberg