Recension: Slumdog Millionare - 2008

Slumdog Millionare

Regi: Danny Boyle

2008

Drama

Jamal Malik har växt upp i Indiens slumområden men sitter nu i TV och svarar på frågor i ”Vem vill bli millionär?” på bästa sändnings tid. Mot alla odds och trots att han är helt outbildad lyckas han svara rätt på fråga efter fråga. Detta till den milda grad att ledningen är övertygad om att han fuskar, de vet bara inte riktigt hur och låter polisen förhöra honom grundligt. Men inte ens under de smärtsamma förhörsmetoderna frångår han sin historia om hur han har lärt sig svaren på de svåra frågorna. Han blir snart en hjälte bland de fattiga massorna men hans historia är lång ifrån lycklig och egentligen bryr han sig inte om pengarna, det är sina drömmar kvinna han vill ha…

Till en början har jag inget emot filmens struktur och det är uppfriskande att se hur vår huvudperson, genom sitt tragiska livsöde tillskansat sig den kunskap som krävs för att svara på programledarens frågor. Det blir dock tjatigt efter ett tag och man önskar att man kunde variera sättet att berätta historien på lite mera. Det utspelar sig i huvudsak i tre olika tidsperioder. Dels under själva frågesporten där Jamal svarar på frågorna, dels efteråt, när han tvingas förklara hur han känner till svaren och slutligen i de tillbakablickar där vi får se hur det egentligen gick till.

Själva bakgrundshistorien är gripande och står naturligtvis i konstrast till de pengar Jamal står i begrepp att vinna. Han är egentligen inte alls intresserad av pengar, det är kärleken han tror på och som han vill ska segra. Detta berättas om och om igen på olika sätt och det gör att det blir lite väl sentimentalt emellanåt. Relationen till kvinnan som han älskar och som funnits med ända sedan barndomen och broderns inblandning i den lokala gangsterbossens organisation står i centrum. I alla fall i den del av filmen som berättas i relativt nära anknytning till nutiden. Det blir lite krystat och lite förutsägbart men visst är det lite rörande också!

Barndomshistorien är dock bättre berättad och lider inte lika mycket av sentimentaliteten som påverkar filmen i negativ riktning. Det är en mera allmän association till fatiga barns uppväxtförhållanden och skrupellösa gangsters som inte skyr några medel för att utöka sina rikedomar, inte ens att lemlästa små oskyldiga barn! Allt för profiten och det finns helt klart en vinst att göra på barn som ser oskyldiga och handikappade ut. De kan kamma hem rätt mycket pengar från turister som tycker synd om dem. En fullständigt vidrig affärsidé förstås, men den känns äkta och väldigt realistisk i sammanhanget och det är inte utan att det bildas en klump i magen av just det här partiet i filmen!

Totalt sett blir jag alltså lite besviken på den här filmen som jag hade bolat upp förväntningarna rejält på! Det blir som sagt lite väl sentimentalt och sötsliskigt i slutändan och även om vägen dit många gånger är hur bra som helst så hjälper inte det. Man kunde ha försökt att vrida till det lite på slutet i alla fall. Som det är nu följer den mallen precis till punkt och pricka och det blir lite tråkigt. Godkänt och sevärd en gång men inte mer!

127 Hours - 2010 - En mycket gripande film!

127 Hours

Regi: Danny Boyle

2010

Drama/Äventyr

Äventyraren Aron Ralston faller ned i en ravin när han är ute bland bergen. Saken kompliceras ytterligare av att hans ena arm kilas fast så svårt under en stenbumling att han omöjligen kan komma loss. Han behåller lugnet, beräknar sin provision och börjar filma sig själv med den medhavda kameran. Varje steg mot en säker död måste dokumenteras och Aron tar också tillfället i akt att bikta sig inför sin föräldrar, släkt och vänner. Det är också de som finns där de gånger han börjar förlora förståndet och se syner.

Jag är verkligen ingen höjdare på huvudräkning och att räkna samtidigt som jag ska koncentrera mig på en film är ren lögn. Jag nöjde mig därför med att konstatera att 127 timmar är en jäkligt lång tid att sitta fastkilad! Med kalkylatorn är det förstås lättare och resultatet är inte mindre än häpnadsväckande 5 dygn!

Filmen bygger på verkliga händelser vilket i de flesta fall innebär en högre inlevelseförmåga för mig som åskådare. Man slås av hur kall Aron (James Franco) är när han inser att loppet är kört. Han tar det lugnt och försöker rationellt att hitta lösningar som, även om det är oerhört långsökta, trots allt kan befria honom från sitt fängelse. James Franco gör rollen mycket bra och även om han inte är ensam skådespelare i filmen, det finns ju tillbakablickar hallucinationer och annat, fokuseras det förstås mest på honom. Ju längre tiden går desto mer försvagas han och hans sinne för humor är det som verkar hålla honom uppe. Han gör inspelningar med digitalkameran och försöker tålmodigt att bearbeta stenblocket med en slö fickkniv. Låt oss säga att det går sådär…

Det är ganska tydligt vilken väg filmen kommer att ta mot slutet även om det faktiskt finns full hållbara alternativ. Trots detta blir man också lurad av en del hallucinationer längs vägen mot slutet. En del av dem är uppenbart så förvirrade att man inte kan tro annat än att de utspelar sig i den fastklämdes hjärna, medan andra är betydligt svårare att avfärda som rena fantasier. Det är de som ligger närmaste verkligheten som är de mest iögonfallande. Han gör bland annat en intervju med sig själv som är hur bra som helst. Det kanske rent av är filmen bästa scen. Komplett med publikljud imiteras en TV-intervju där Aron konstaterar många obehagliga fakta om sig själv. En självinsikt kan man väl säga.

I slutskedet fuktas ögonvitorna en smula, åtminstone för mig. Det är en gripande film som verkligen framhäver vikten av att aldrig, ALDRIG ge sig iväg på vildmarksäventyr utan att meddela vart man har tänkt bege sig! Extra pluspoäng blir det för realismen och för att man lyckas behålla spänningen upp trots att det mesta av filmen utspelar sig på en enda inklämd plats!

7/10

Du kan köpa filmen här: