No Right Turn
Regi: David Noel Bourke
2009
Drama/Thriller
Monella (Sira Stampe) är en självdestruktiv ung konstnärinna som av en
händelse träffar på Nina (Laura Bach) och hennes make Johnny (Tao Hildebrand).
Faktum är att hon avstyr ett våldtäktsförsök på Nina av ett par busar efter en sen
kväll på stan och börjar sedermera umgås mer och mer med Nina. Johnny kommer
liksom med på köpet men att allt inte står riktigt rätt till mellan dem blir
tidigt tämligen uppenbart. Johnny verkar helt ovetandes om Ninas livsstil som
en hora som ligger med allt och alla. Enligt henne själv trivs hon med att bli
knullad och om hon dessutom får betald för det finns det ju ingen anledning att
sluta. Johnny å andra sidan agerar kurir vid knarkaffärer och lägger undan
pengar i en förvaringsbox på stan som Nina vill åt och involverar Monella i
sina planer om att stjäla nyckeln till boxen som Johnny har runt halsen och
lämna honom. Men vem är det egentligen som manipulerar vem i det dubbla
triangeldramat och vem är det som till slut står med pengarna och skrattar
sist?
När det gäller lågbudgetfilmer
vet man aldrig riktigt vad man har att vänta sig, men att lågbudget inte
allting behöver betyda amatörmässigt har den här filmen i alla fall en gång för
alla bevisat. Visserligen brukar man kunna avslöja en del mindre begåvade filmskapare
med hjälp vilka vinklar de valt. Att välja udda vinklar att filma ur är
nämligen ett sätt att få filmen intressant även om man inte han mängder av pengar
att lägga på ljussättning och sådana saker. Samtidigt är det en farlig
balansgång, för gör man det inte på rätt sätt får man omvänd effekt och det ser
bara valhänt ut.
Här har man dock lyckats lägga
balansen precis på gränsen och det ser både intressant ut vad gäller
kameraspråket och ljussättingen, trots att det inte är helt konventionellt. Det
gäller också själva storyn, som uppenbarligen är film-noir inspirerad. Dock har
man inte fallit i fällan att använda alla de klassiska ingredienserna på en
gång och således klarat sig ifrån att göra en film fylld av klichéer. Dessutom
känns det inte som Noir hela tiden utan bara ibland och man har också valt
perfekt musik för dessa tillfällen. Den är i och för sig bra filmen igenom, men
vissa perioder är helt enkelt klockrena och ett skolexempel på hur man förstärker
känsla eller ton i filmen på ett till synes enkelt sätt.
Persongalleriet är helt makalöst
och även om skådespeleriet inte är på topp hela tiden lyckas filmen ändå
balansera på knivens egg även i detta avseende. Jag är grymt imponerad över den
fantasi som krävs för att skriva de skruvade karaktärerna och eftersom jag
själv skrivit en och annan historia i mitt liv vet jag hur mycket engagemang
det krävs för att göra detta på ett bra sätt. Att skriva en historia är en sak
och att krydda den med intressanta – och trovärdiga, karaktärer är något helt
annat.
Förresten blev jag också makalöst
imponerad av inledningsscenen, vilket förstås är enormt viktigt. Kan man bara
få åskådaren intresserad i de inledande scenerna har man lite mera tid på sig
att bygga karaktärer utan att det hinner bli ointressant om man råkar tappa
lite tempo vilket kanske sker lite då och då. Men hur som helst finner jag det
här vara en mycket välgjord och sevärd film som jag gärna rekommenderar till noir-fansen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar