Recension: V/H/S - 2012

V/H/S

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Glenn McQuaid, Radio Silence, Joe Swanberg, Chad Villella, Ti West, Adam Wingard

2012

Horror

Några ligister får i uppdrag att åka till ett hus och stjäla ett mycket ovanligt och speciellt videoband som ska finnas där. Väl där finner de en äldre man död framför ett antal brusande TV-apparater. Källaren är full av videoband och när de börjar undersöka dem ett efter ett visare det sig att det ena är underligare och mer skräckinjagande än det andra!

Först verkade det bara vara en film som hade hoppat på trenden ”found footage” som verkar vara så populärt nuförtiden. Eller rättare sagt, så är det till en början inget som är funnet utan det som sker sker – i realtid dessutom. Det är ligister som överfaller en tjej, drar upp hennes tröja och blottar brösten. De filmar också när de vandaliserar och sådana ”oskyldiga” påhitt. Min initiala uppfattning var att det var dessa personer som skulle eskalera sina upptåg till värre och värre företeelser men det visade sig istället vara dessa som ska åka och hämta det där ovanliga videobandet i huset.

Snart står det klart att de ”oskyldiga” påhitten inte är någonting jämfört med vad de kommer att hitta inspelat på band. Det är nu inte frågan om att blotta brösten på någon ung, söt och oskyldig tjej. Nu är det ond bråd död som gäller och i alla möjliga former. Det som följer är helt enkelt en antologi där regissörerna står för en del var. Jag har inget emot sådana påhitt även om risken är att man inte får något direkt sammanhang i vad som sker. Det är lite grand som noveller om man ska jämföra med det skrivna ordet. Det hinns liksom inte riktigt med att utveckla allt som borde utvecklas.

Men jag ser inte detta som något problem här. Jag gillar alla kortfilmerna som ingår i V/H/S, det jag däremot inte riktigt får ihop är det som händer mellan filmerna. Det som ska hålla ihop hela berättelsen är emellanåt helt obegripligt och jag är inte ens säker på att det händer i kronologisk ordning. Strunt samma, delarna är i det här fallet starkare än helheten och ett par av dem är så effektiva att jag faktiskt blir djupt imponerad! Det är spännande nästan hela tiden även om man hela tiden vet att något ”ont” kommer att hända de inblandade. Ibland är det till och med ganska så tydligt vad det är som kommer att ske.

Det finns i regel heller inte så mycket förklaringar i episoderna till varför det som sker sker. Det är inte riktigt adekvat kanske. Det är formen som är det viktigaste här. Att skrämmas är viktigare än att logisken ske fungera klockrent hela tiden. Jag gillar den här filmen och kan inte riktigt bärga mig innan jag får ta del av tvåan. Och för en gångs skull infriar omslagets citat The Scariest, Rawest Horror Movie of the Year förväntningarna. Det här är en riktigt otäck film!

8/10