The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10

OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Zu Warriors - 2001 - Martial Arts Fantasy

Zu Warriors

Aka: Shu Shan Zheng Zhuan

Regi: Hark Tsui

2001

Fantasy

Bergen som kallas Zu är mytomspunna, många legender existerar att beskriva det som enligt legenderna bebor dem. Tre klaner, åtskilda från varandra, måste nu samarbeta för att besegra en gemensam fiende – en mäktig demon som kan anta olika former likt en kameleont. All deras samlade kraft och visdom behövs för att förgöra den uråldriga kraften och fienden. Men det är lättare sagt än gjort att besegra och i slutändan måste ultimata uppoffringar göras.

Det här är en film som börjar väldigt seriöst och beskrivande. Det verkar som om ambitionen är att förklara de inbördes relationerna mellan de tre klanerna, skillnaderna sinsemellan och så vidare men ganska snart förstår man att man kommer att snuvas på den konfekten. Det blir uppenbart redan efter några få minuter att filmen inte är gjord helt på allvar och att man faktiskt driver lite med sig själv. Det är klichéer staplade på varandra och man utnyttjar väl dem åtminstone till viss del till sin egen fördel. Det blir dock ingen riktig fantasykänsla utan slutar någonstans med att anta formen av någon sorts ungdomsäventyr eller fantasy.

                                        

Effektmässigt är filmen till en början inte alls imponerande, trots detta har filmen fått utmärkelser just för detta och det blir ett väldigt förvirrat intryck. Karaktärerna är grunda och utan motivation, det är lätt att blanda ihop vem som är vem och det österländska visheten som filmer av den här typen brukar kunna stoltsera med är som bortblåst. Men så är det ju just det, filmen är österländsk och kanske av den anledningen inte helt lätt för oss västerlänningar att förstå sig på. Kanske är det så att man förutsätter vissa förkunskaper i mytologi eller åtminstone ett österländskt tanksätt och har man det i bakhuvudet kanske filmen växer något.

Det är också onekligen så att om man klara att koppla bort de initiala problemen och sedan bara koncentrerar sig på underhållningsfaktorn så blir det hela mycket bättre. När ungefär halva filmen har gått är jag inte längre intresserad av några djuplodade filosofier och jag struntar egentligen i vad filmen handlar om på ett djupare plan. Effekterna i fightingscenerna i denna andra halva är också mycket bättre och klara definitivt av att underhålla.

Totalt sett är jag besviken. Filmen är alldeles för platt, det finns ingen tredimensionellitet överhuvudtaget och nästan oavsett vad man försökt göra är det ett misslyckande. Är det ett exempel i visuellt berättande så är det ett misslyckande och det finns många andra exempel på mycket snyggare filmer från Asien. Är det meningen att man ska hänföras av den fantasifulla handlingen är det ett misslyckande och som saga är det alldeles för osammanhängande och virrigt för att man ska få något vettigt ur det.

5/10

Witchouse 3: Demon Fire - 2001 - Den tredje filmen i trilogin!

Witchouse 3: Demon Fire

Regi: J.R. Bookwalter

2001

Horror

Annie (Tanya Dempsey) har blivit misshandlad av sin pojkvän för sista gången och flyr till sina två vänner Stevie och Rose (Debbie Rochon och Tina Krause).  De berättar för henne att de håller på att filma en dokumentär om häxkraft och övertygar hennes snart att sitta med i en seans framför kameran. Det som var menat att vara fejkat blir snart bister verklighet när något ont verkligen släpps löst av deras riter. De tre vännerna jagas och plågas av något de inte kan se och något de egentligen inte heller tror på – häxan Lillith.

Totalt poänglös uppföljare. Tveklöst sämst i serien, åtminstone så långt. Om jag ska vara helt seriös så kan jag inte hitta mycket i den här filmen som jag verkligen gillade. Visst är produktionen mera professionell än den förra, men brottas också med problemet av sämre skådisar och sämre manus. Man har lyckats att göra Häxan Lillith nästan helt överflödig och det var väl ändå inte riktigt meningen?

Liksom tvåan i serien har den här inget med det tidigare att göra rent handlingsmässigt, bara namnet från häxan i de två tidigare filmerna återstår och handlingen känns tämligen fånig. Kanske ligger den mera i tiden och kanske har man försökt att utveckla storyn till en modernare version men det funkar inte. Samtidigt hade det naturligtvis varit ett misslyckande att göra en karbonkopia av de tidigare filmerna.

Tråkig, förutsägbar spökfilm som inte bjuder på en enda spöklik miljö, bara det känns som ett misslyckande. Det är en massa smågrejor man retar sig på. Varför fylls rummet plötsligt med rök när strömmen försvinner? Kan inte häxan visa sig annars? Var Sminkjobbet SÅ dåligt? Filmen är inte ens rolig att titta på av ”fel” anledning, dvs. den har inte ens något kalkonvärde, den blir aldrig spännande och inte rolig heller. Sminkjobbet som faktiskt funkat i tidigare delar funkar inte alls här, det ser väldigt amatörmässigt ut men kläderna funkar förvånansvärt bra och är nog den bästa ingrediensen i filmen!

Enda anledningen att se den här filmen är egentligen för att komplettera de övriga två filmerna, men eftersom den inte tillför något till handlingen kan man lika gärna lägga ned en och en halv timma av sitt liv på något roligare – som att dammsuga till exempel.

1/10

Winning London - 2001 - Tvillingarna Olsen

Winning London

Regi: Craig Shapiro

2001

Komedi

Efter att ha vunnit den amerikanska delfinalen i en tävling som går ut på att simulera en FN-delegation, åker tvillingarna Chloe och Riley (Mary-Kate & Ashley Olsen) till London för att tävla i den åtråvärda stora finalen. När de väl kommer fram handlar det inte längre bara om tävlingen, där finns också den vackra staden London och alla dess söta killar. Chloe blir kär i James var far är av nobel börd och inte tycker sin som ska beblanda sig med simpla amerikaner. Chloe tänker emellertid inte låta sig besegras utan är fast besluten att vinna James hjärta.

Till en börja verkar den här filmen bara vara gjord som en slags ursäkt för att visa Londons allra främsta sidor, ett slags reklamfilm alltså. Skådisarna är ganska dåliga och manuset verkar nästan obefintligt. Så här långt är det alltså i princip kalkonvarning här, för underhållande är den onekligen! Det känns tämligen ofattbart att tvillingarna nåt den celebritetsstatus som den faktiskt gjort, för de är sannerligen inte några toppskådisar. En del tycker väl att de är söta och gulliga antar jag.

Efter ett tag och efter att filmen har kommit igång lite mera kommer den romantiska handlingen igång. Den är väl inget utöver det vanliga, man räknar snabbt ut vem som ska få vem men vägen dit är ganska komisk. Filmen börjar nu få en tydlig prägel av familjekomedi, vilket är precis det den utger sig för att vara. Där finns konflikten mellan den gulliga pojken och dennes pappa. Där finns också en viss schism mellan Chloe och Riley även om blod tydligt är tjockare än vatten när det väl gäller. Inte sällen sitter man med en fuktig ögonvrå och begrundar sentimentalismen och faktum är att det faktiskt tycks funka trots att filmen är så dålig.

Det finns en del scener i filmen som antingen kan betecknas som geniala eller otroligt dumma. Som när man befinner sig på Abbey Road och går över övergångsstället precis som Beatles en gång gjorde på sitt berömda album. Onekligen underhållande!

4/10

Epoch – 2001 – En existentiell film

Jag ska inte sticka under stol med att det var omslagsgrafiken till den här filmen som gjorde mig lockad att se den. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men något känns oerhört attraktivt med den där bilden. Det kan förstås vara mysteriet kring den. Vad är det? Vad har det för symbolik? Vilken funktion fyller den?

Hur som helst blir man snabbt medveten om att det rör sig om en Sci-Fi rulle och att objektet, för det är väl säkrast att kalla det för det, är väldigt väldigt gammalt. Redan i början av filmen får vi veta att det kom till för ungefär fyra miljarder år sedan. Funktionen säges det förstås inte mycket om och heller inte varför den plötsligt dyker upp efter fyra miljarder år.

Någon form av påverkan har den på jorden eftersom hela världen plötsligt tyck vara medveten om formationen som finns någonstans i de asiatiska regionerna. USA är förstås först där och börjar att undersöka. Man har gjort sig besväret att ta dit en ledande expert som spelas av en av mina gamla favoriter David Keith. Han börjar, tillsammans med andra forskare och militären att sakta utforska vad de egentligen har att göra med. Snart lyckas de öppna formationen och ta sig in i den. Alla är dock inte lika övertygade om att det är en fredlig tingest och militären väntar egentligen bara på godkännandet att spränga alltsammans i luften.

Precis så rafflande är det! Det är väl i sig inget som är så där jättenytt kanske men det funkar och man blir intresserad av vilka hamligheter den underliga formationen kan dölja. Undan för undan får man svar som tar oss förbi allehanda fysiska, ideologiska och existentiella frågeställningar. Jag kan inte säga att allting är absolut självklart när filmen är slut men jag har i alla fall min uppfattning klar för mig. Och jag gillar verkligen när man lägger upplösningen på den nivån att det är fullständigt självklart men samtidigt subjektivt i högsta grad. Man kan alltså läsa ut flera möjliga lösningar till problemet beroende på hur man väljer att tolka det.

Överlag är det en ganska B produktion. Jag kan tänka mig att budgeten har varit sparsam och det är dessutom en TV produktion. Men jag tycker ändå att man har gjort väldigt mycket av det om man ser till specialeffekter och liknande. Skådespeleri och logik funkar inte riktigt lika bra men det kan jag ta. Det är ingen som är jätteusel tvärsigenom men om sanningen ska fram finns det heller inget klockrent skådespeleri någonstans. För det mesta är det hyggligt för att dippa ner till något sämre ibland.

Men jag gillar filmen. Den införlivas det som omslagsgrafiken utlovar tycker jag. Det blir lite science fiction mysticism över det och det är inte svårt att läsa in evolutionsteorier i handlingen. Faktum är att det nog är svårare att missa dem. Men det kanske bara är jag som är extra svag för sådana?

7/10

Rodentz aka Alterred Species – 2001 – Muterade jätteråttor

Till och med för mig, som är ett uttalat fan av så kallade creature fetures, eller djurskräck som vi säger i Sverige, är det här en riktigt dålig film. Det beror inte på att den är alldeles genomklyschig eller uselt skådespelarbesatt. Det hade jag kunnat stå ut med och är heller inget ovanligt i genren. Men filmen är stundtals så utomordentligt tråkig att det är svårt att hålla intresset uppe.

Alltsammans tar sin börjar på ett labb där man utför experiment med råttor (no shit Sherlock!). Man injicerar den med någon kemikalie och de blir något annat än vad de var från början. De utvecklar ett medvetande och de växer i storlek. Fast det är väl i ärlighetens namn inte alla som växer men det räcker och blir över i alla fall. Den förvuxna råttan som är den sista att besegras är tillräckligt löjlig ändå. Varför ska man överdriva storlek så förbannat?

På labbet arbetar professorn, som har fått sin anslag indragna och därför tvingas utföra sina experiment utan för universitetsområdet, och hans assistent. På väg dit är också några av hans kompisar som ska överraska honom och festa. En del av dem har inget annat än fest och sex i åtanke och när det står klart att en av råttorna brutit upp in bur och rymt är det inte populärt hos alla att stanna och leta efter den.

Hur som helst blir det en blandning av tonårsslasher och djurskräck då. Det är inte så lite sexualiserande bilder emellanåt. Samma princip som i vilken slasher som helst. Är du inte kristligt ren och väntar med sexuella akter till efter äktenskapet skall du döden dö! Fast inte av en galen yxmördare utan av råttor!

3/10

The Others - 2001 - Bland det mest spännande som kommit de senaste åren!

The Others

Regi: Alejandro Amenábar

2001

Drama/Horror

Grace (Nicole Kidman) är en ytterst religiös moder som till varje pris vill skydda sina barn från världens ondska. Barnen tycks dessutom lida av en obotlig sjukdom som innebär att de inte tål det minsta dagsljus. För att se till barnens väl beordrar hon de nya tjänarna att varje dörr i huset måste hållas låst och endast öppnas när föregående dörr låsts, något som inte alltid är så lätt i det stora och mörka godset. När hennes egen dotter så börjar påstå sig kunna se spöken i husets vrår anklagar hon de nya tjänarna för att ha satt griller i huvudet på barnen. Men allt står verkligen inte rätt till och från och till börjar Grace tvivla på sig själv. Spökar det verkligen i huset? Håller hon på att bli galen?  Och vilka är egentligen de mystiska tjänarna som kommit till huset?

En nästintill perfekt film som både lyckas beröra, vara spännande och samtidigt mycket intressant. Dessutom hålls filmens twist väl dold och tydliggörs bara några ögonblick innan själva avslöjandet.

Det enda jag egentligen har emot filmen, eller emot låter starkt för det är egentligen en petitess, är Nicole Kidman. Hon är en bra skådis det är inget snack om det, men det känns som om hon tagit sig lite vatten över huvudet här. Hon lyckas bara vara nästan övertygande och är inte helt trovärdig hela tiden. Det är naturligtvis en svår roll att bemästra och jag har egentligen inget bra förslag på vem som skulle passa bättre för rollen. Någon mer okänd kanske hade varit ett lyckodrag? I varje fall ingen superkändis som Jodie Foster eller Julia Roberts, då vågar jag påstå att filmen hade tappat rejält hur duktiga skådespelerskor de än är. Jag anser nämligen att det finns en styrka i en skådespelare/skådespelerska inte förknippas med något annat än den roll han/hon just nu spelar. Nicole Kidman är som sagt inget dåligt val, men jag tror att bättre fanns att göras.

I filmer av det här slaget där effekterna är få och stämningen är hög ställs stora krav på manus, regi och skådespeleri. Det vet nog de flesta. Något som också är otroligt viktigt, framförallt när i princip hela filmen utspelar sig på samma plats, är miljöerna. I det här fallet är rummen mästerliga och dunkla, skickligt ljussatta och stilfullt möblerade och dekorerade. Ett stort hus eller herrgård är ett mycket bra ställe för den här typen av galenskapsdrama eller spökhistoria om man så vill. Det är som sagt smakfullt inrett och ser faktiskt, frånsett några detaljer, ganska tidstypiskt ut. Dessa detaljer får sin förklaring senare och är fullkomligt logiska när man väl får reda på deras hemlighet.

Som tittare får man snällt sitta och vänta innan man bjuds på några svar. Filmskaparen lägger visserligen ut ledtrådar här och där men de är lika ofta vilseledande som väsentliga, skickligt gjort och det innebär att spekulationerna under filmens gång är rikliga. Detta gör också att filmen fungerar även efter att den är avslutad och man kan sitta och tänka över vad saker och ting egentligen betydde under olika händelseförlopp.

Bland det mest spännande som har kommit de senaste åren.

Recension: The Christmas Season Massacre - 2001

The Christmas Season Massacre

Regi: Jeremy Wallace

2001

Horror/Komedi

Under skoltiden retade alla Tommy, de stal hans ena sko och eftersom han inte hade råd att köpa nya fick han gå med bara en sko resten av året. Detta resulterade i att klasskamraterna retade honom ännu mer och kallade honom för ”oneshoe”. Till jul hoppades han få en ny sko av jultomten men eftersom han var väldigt intresserad av pirater fick han istället en sån där lapp pirater har för ögat. Den här var riktigt julig och hade en julgran som motiv. Den julen försvann Tommy och ingen kunde hitta honom. Nu många år senare har alla utom sex av Tommys gamla klasskamrater blivit mördade. De sex som finns kvar har nu samlats för att en gång för alla gör upp med honom. Ska de lyckas eller kommer Tommy att ta kål på dem allihop?

Ganska kul splatterfilm med riktigt hyggliga effekter. Historien kanske är lite fjantig och tillgjord men det hör nästan till att det ska vara på det viset. Skådisarna är över förväntan och filmmusiken tillför ovanligt mycket till de ganska störande hoppande och ryckiga kamerabilderna. Att de ser ut på det viset är väl egentligen inget ovanligt, det har väl med budget att göra, men här tycker jag att det ger filmen en annorlunda nästan dokumentärisk känsla. Något som gör att det blir lättare att ta till sig filmen.

Själva morden är ofta smart filmade och man får inte hela tiden se allt. Det kan tyckas konstigt i en splatterfilm, men det man får se är faktiskt fullt tillräckligt för att mätta även de mest inbitna fansen av genren. Att inte se allt tycker jag ökar filmens trovärdighet även om det kanske i mångt och mycket hänger på hur mycket pengar som fanns att spendera. Att inte se precis allt är ju betydligt billigare men har ju fördelen av att tittaren själv får måla upp sin egen bild. Jag kan inte klaga, det är precis så man ska göra anser jag.

Filmens längd hamnar på ca 70 minuter och då är ändå en del filmmissar och bakom kameran material inräknat. Jag tycker det räcker utmärkt för en film av det här slaget för mycket mer än så orkar man inte med.

Karaktärerna är också ovanligt intressanta även om de i mångt och mycket framställs med viss karikatyrkänsla. Humorn är påtaglig och effekterna är som sagt oftast välgjorda. Att det sen förkommer en hel del logiska luckor och en hel del idioti i storyn behöver man inte bekymra sig så mycket om. Man ser ändå inte den här filmen för den djupa filosofins skull!

Recension: No one can hear you - 2001

No one can hear you

Regi: John Laing

2001

Thriller

Hela familjer hittas mördade i en liten stad där alla känner alla. Sheriffen förlitar sig på att den välansedda nyhetskvinnan Trish (Kelly McGillis) förser folket med just den information som lugnar ned samhället och som i viss mån underlättar hans undersökning. Kvinnan bedriver dock sina egna undersökningar och upptäcker snart att liknande fall inträffat några år tidigare i en annan liten stad. Är det bara ett sammanträffande eller finns där något djupare samband mellan händelserna? Kan den lilla pojke som överlevde den gången, kanske kasta något ljus över händelserna och vem är egentligen den mystiske camparen polisen misstänker för dåden?

Fullt medveten om att det här var en ganska medioker lågbudgetproduktion kände jag mig ändå smått lockad av titeln. En titel som tyvärr inte har så mycket med handlingen att göra. Filmen är en ganska typisk ungdomsrysare av den sämre modellen och den bjuder visserligen på enstaka trevliga stunder men man måste stå ut med den ett tag. Jag upptäckte nämligen att man slutade reta sig på de dåliga skådespelarna, den taffliga dialogen och den undermåliga regin efter ett tag och faktiskt satt och var riktigt road av filmen. Med det menar jag inte att det här är en film för alla och envar, för det tror jag inte att det är. Snarare är det en film för extremister som redan sett väldigt mycket i genren och har börjat söka sig bort från mainstreamrysaren på jakt efter vidgade vyer.

Ofta känns musiken överdramaturgisk och bidrar snarare som en komisk effekt än spänningsförstärkande som det var tänkt. Samma sak kan gälla skådespelarinsatserna, fast en kul sak kan nämnas – de man först tyckte var de sämsta skådisarna i filmen, blir bland de bästa framåt slutet. Inte för att de på något sätt skärper till sig utan snarare för att nya ansikten som gör ännu sämre jobb tillkommer efter hand.

Skulle jag rekommendera den här filmen skulle det vara till fanatiska anhängare av genren, inte för att den bara är dålig, utan även för att man faktiskt sett det mesta tidigare. Kort sagt är det här en högst medioker film utan nytänkande och med ett manus som man tycks ha sett ett otal gånger förr.

Recension: Mockingbird Don’t Sing - 2001

Mockingbird Don’t Sing

Regi: Harry Bromlay Davenport

2001

Drama

I början av 70-talet rapporterades dem amerikanska tv-kanalen CBS om ett av de värsta fall av barn-misshandel någonsin. I en förort till Los Angeles upptäcktes en 13-årig flicka som hållits inlåst av sina föräldrar hela sitt liv. Katie spenderade sitt liv fastbunden vid en stol och utan mänsklig kontakt, detta gjorde henne oförmögen att prata, hon hade en stapplande gångstil och ett djurliknande ätbeteende. Katie var ett ”wild child” och vägen till ett mänskligt liv skulle bli lång…

Texten ovan är den som finns tryckt på baksidan av fodralet och visst blir man väl inte så lite lockad av den? Dock vill jag redan från börja medge att jag missuppfattade den en smula och trodde filmen fokuserade mer på de fasansfulla förhållanden Katie (Tarra Steele) växt upp under, medan den i stället verkligen fokuserade mera på de framsteg hon gjorde efter att hon ”räddats”. Nu är detta på intet sätt något negativt, jag hade bara förväntat mig en annan sorts film.

Tyvärr måste jag säga, och det säger jag verkligen med eftertryck, för jag gillar verkligen filmen som helhet, så förmår filmens karaktärer initialt inte att övertyga mig om hemskheten i situationen. De reagerar verkligen inte på ett sätt som finns i min referensram och det är svårt att verkligen reagera med all den avsky man verkligen skulle vilja reagera med mot övergreppen då. Katie har varit inlåst i nästan hela sitt liv, med en far (Jack Betts) som ständigt slagit och misshandlat henne men beter sig inte som om hon varit det. Nu är det naturligtvis en extrem situation och vilket beteende som kan anses vara korrekt i sammanhanget är väl egentligen höljt i spekulationer, men det känns inte helt trovärdigt från min synvinkel.

Men det där bättrar på sig så småningom, alla karaktärer växer in i sina roller och även om det inte handlar om ekvilibristiskt skådespeleri blir det faktiskt mer och mer trovärdigt längs vägen. Detta innebär naturligtvis också att det, per automatik, blir mer och mer gripande.

Vad har då filmen att komma med förutom att vara gripande? För emedan det visserligen är sant att ögonvrån hålls ständigt fuktig av Katies levnadsöden vore det ganska endimensionellt för en film som detta att enbart luta sig mot detta. Nej, här problematiserar man ytterliggare, men utan att egentligen ta ställning till vad som är rätt och fel, vad som egentligen ligger bakom Katies förändringar, vad som är bra eller dåligt för henne. Naturligtvis konstateras att den initiala och decennielånga misshandeln, som utspelas före själva filmen, är av ondo, men sen då? Är det bästa för Katie de forskningsrön Sandra Tannen (Melissa Errico) får fram ur fallet, eller är det att hamna i en djupt religiös fosterfamilj som inte är insatta i de specifika fakta som bekransar hennes fall. Kanske är det rent av att åter leva med sin biologiska mamma.

Alla vill åt den lilla flickan för sin egen skull, eller för att klättra på karriärsstegen, även om några erkänner det mer öppet än andra. Den som får sitta emellan är Katie och det är fascinerande att se vilka vändningar hennes liv tar under förevändningen att det är för hennes eget bästa…

Starkt! Gripande! Rekommendabelt!

Sagan om Ringen trilogin - 2001-2003 - Tre filmen, en regissör

När filmerna av Peter Jackson först kom ut införskaffades de förstås men jag såg dem med viss skepsis. Jag vet inte riktigt varför jag intog en sådan repellerande inställning men kanhända hade jag Peter Jacksons tidigare filmer, som inte alls är i samma sfär av storslagenhet, som måttstock. Kanhända var också mitt agg emot stora Hollywood produktioner vid den här tiden allt för ansenligt för att jag skulle ta till mig filmerna på ett sätt som de förtjänar. Jag menar inte att jag på något sätt gör avbön från mina tidigare åsikter men när chansen gavs såg jag möjligheten att se om filmerna i perfekt blu-ray kvalitet för att ge filmerna en ny chans så att säga. Den här gången handlade det också om de förlängda versionerna, ska det vara så ska det vara på riktigt!

Men låt mig börja med lite bakgrundshistoria om Peter Jackson. När de här filmerna blev verklighet blev hans namn över en natt väldigt känt även bland de stora massorna som aldrig hade hört talas om Bad Taste och Braindead, de filmer som än idag räknas som de stora kultfilmerna av denne Ny Zeeländare. Det var så kallade splatterfilmer men en budget så liten att den inte ens är jämförbar med Lord of the Rings. Många var chockade över att det kunde vara samma regissör som gjort filmerna men faktum är att det finns rätt så många likheter. Peter Jackson är inte bara killen som kom upp sig och gjorde mastodontfilmerna. Hans berättarteknik är tydligt även i de första filmerna och att han är en mycket kunnig filmskapare är uppenbart. Det är en regissör som verkligen brinner för det han gör och jag skulle nog räkna honom som ett minst lika stort filmfreak som Quentin Tarantino. De har bara tagit lite olika vägar, medan Tarantino stjäl friskt från det som andra gjort före honom och refererar flitigt till exploitationklassiker och kultrullar i sina filmer har Peter Jackson tagit en helt annan väg. Det är uppenbart att han behärskar alla tekniker och stilar men är inte lika tydlig med att visa dess ursprung. I Sagan om ringen är det oerhört mycket lek med olika vinklar t.ex. för att skapa en illusion av att varelser och platser är olika stora. Man kan väl säga att Peter Jackson mer är en tekniker än en person som tydligt måste referera till tidigare alster.

Några av de som kände till och kanske rent av älskade dessa tidigare filmer av Peter Jackson förfärades och förfasades över dessa kommersiella Hollywoodrullar, några rent av förvånades. Själv tycker jag inte att utvecklingen är särskilt märkligt och jag har älskat alla Peter Jacksons filmer för vad de är fram till den här trilogin vill säga. Meet the Feebles hade sin charm, Forgotten Silver är fullständigt briljant i sin kontext, The Frighteners det naturliga steget mot större Hollywoodproduktioner och Heavenly Creatures var länge min absoluta favorit bland hans filmer. Och faktum är att jag tror att det fortfarande är den svåraste filmen att införskaffa, trots internetåldern och region 1 utgåvor. Det är i vilket fall som helst inte en film man ser varje dag på filmförsäljningssidorna!

Men vid min första kontakt med de här filmerna var jag alltså inte överväldigad och imponerade, jag refererade till och med till dem som fiaskon under stundom. Inget kan förstås vara längre från sanningen, åtminstone inte i kommersiell mening. Det är onekligen de här filmerna som satt hans namn på filmvärldens världskarta och säga vad man vill om dem men till det yttre är de oerhört visuella och vackra. De är fulla av kameratricks, som jag var inne på tidigare och de är oerhört långa…

Men ska det göras så ska det som sagt göras ordentligt, jag införskaffade blu-ray boxen med de förlängda versionerna på 6 blu-ray diskar och med 9 DVD med extramaterial. Själv är jag vanligtvis oerhört ointresserad av extramaterial och bakomfilmer men allt kommer ju i ett paket så att säga och är man intresserad finns det ju timtal med extramaterial att förkovra sig med!

Fellowship of the Ring

Regi: Peter Jackson

2001

Action/Äventyr/Fantasy

Det här är berättelsen om en ring, eller flera ringar egentligen, om hur de kom att spela en avgörande betydelse för den värld som film utspelar sig i. Ringarna smiddes för flera årtusenden sen och gavs till ledarna på älvorna, dvärgarna och människorna. Dessutom smiddes det ytterligare en ring, en med makt att härska över alla de andra. Denna ring, som varit förlorad i hundratals år, har funnit sig väg till Bilbo Baggins, en gammal Hobitt som varit ute på äventyr i hela den stora världen men som nu kommit hem till Fylke för att skriva böcker om sina äventyr. Han längtar dock ut i världen igen och har planer på att åter ge sig iväg och lämna allt han äger till Frodo. Men innan hans planer blivit verklighet upptäcker den mäktige trollkarlen Gandalf att Bilbo innehar ringen. Gandalf vet att den representerar ondskan och ser till att Bilbo, som redan har förtrollats av ringen, lämnar över ringen till honom. Eller rättare sagt till Frodo eftersom han själv är för rädd för att ta hand om den. Tillsammans ger de sig iväg för att göra sig av med ringen, i bästa fall förstöra den, och hamnar i ett äventyr mitt bland mystiska svarta ryttare, alver och dvärgar. Det är en magisk värld där det goda ställs mot det onda och där inte allt är vad det först ser ut att vara!

Först kan jag säga att eftersom det var nästan tio år sedan jag såg filmen för första och enda gånge för det här projektet, har jag verkligen ingen aning om vad som är tillagd i den här förlängda versionen. Det har väl i och för sig ingen betydelse heller, jag ser inget som är saknas och inget som är malplacerat heller så det är gott. Det finns i och för sig ett par scener jag kan tänka mig att jag inte har sett förut men jag är så pass osäker att jag håller detta för mig själv.

Hur som helst inleds filmtrilogin med en hel del bakgrundshistoria som kan tendera att bli lite seg. Det är visserligen intressant att få veta all historia kring ringarnas uppkomst och inte bara intressant förresten, det är nödvändigt, men det blir lite långsamt berättat när man väl kommer till Hobbitarnas by. Självklart måste man ge berättelsen tid att komma igång, det är ju trots allt karaktärer som ska följa oss under tre mycket långa filmer. Det här är presentationer som inte behöver göras igen i ett senare skede.

Men första halvan kan som sagt tyckas lite seg och innehållslös. Det finns några spännande scener och det är förstås makalöst vackert filmat. Blu-ray kvaliteten skäms heller inte för sig och det ser löjligt bra ut under vissa scener. Sällan har högupplösta utgåvor varit så nödvändiga som här!

Men bara yta gör ingen bra film, åtminstone är det väldigt sällsynt. Det krävs någonting mer, det krävs en historia som är intressant och inte bara gömmer sig bakom ett vackert skal med storslagna actionscener och fulländade monster. Och det är där det faller lite tycker jag. Så avigt inställt som jag var efter jag hade sett filmen första gången är jag inte, men jag undrar hur pass bra andrahandsvärdet är på filmen egentligen. Här har jag sett filmen två gången, med nästan tio års mellanrum, och tycker fortfarande att det är lite tunt? Att filmens längd kanske avskräcker någon skall jag inte ens ta med i beräkningarna men räds man 228 minuters film så ska man också veta att det inkluderar 27 minuters eftertexter.

Men där är också en tunn handling som är det enda jag har att klaga på. Det är ett gediget hantverk och jag kan heller inte klaga på skådespelarprestationerna. Elijah Wood passar utmärkt i rollen som Frodo, han är lagom spröd och med fantastiska ögon. Att Ian McKellen och Christopher Lee skulle vara kanon i trollkarlsrollerna var väl ingen högoddsare och det är kul att John Rhys-Davies spelar dvärg (med sina 185 cm), men det finns egentligen ingen anledning att kommentera några skådespelarinsatser, allt fungerar precis som man kan föreställa sig – hur bra som helst.

Men om första halvan var händelselös är den andra dess raka motsats. Allt eftersom att äventyret tar vid ökar tempot och de intressanta miljöerna avlöser varandra. Själva handlingen blir väl varken djupare eller bättre men onekligen hjälper utvecklingen till att bredda den. Till syvende och sist är det en saga om det goda mot det onda, om det svarta mot det vita och det måste man vara medveten om. Det är en visualisering av en fantastisk värld och det kan ingen argumentera emot!

The Two Towers

Regi: Peter Jackson

2002

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen, de blir förföljda av Gollum som lovar att hjälpa dem. Frodo sätter sin tillit till honom medan Sam fylls av tvivel. Samtidigt ser Saruman till att attackera Rohan med sin mäktiga armé. Det är en tid för att finna bundsförvanter för människorna som slås tillbaka i slaget om Helms Klyfta. Men när de får oväntat hjälp av alverna tänds på nytt hoppet. Det onda slås tillbaka och det goda vinner slaget.

Till det yttre förstås en mycket liknande film som den första. Det är snyggt och tillrättalagt och det är synnerligen episkt! Om detta råder det inget tvivel så jag täcker inte orda mer om det. Det jag däremot vänder mig emot är ånyo att det finns väldigt lite innehåll eller substans i berättelsen. Det går ohyggligt långsamt framåt och även om jag inte klagar på skådespel eller liknande finner jag mig väldigt rastös redan efter någon timme. Liksom första delen av de förlängda blu-ray versionerna så har den här väldigt långa eftertexter, så de 263 minuter som utlovas stämmer inte riktigt. Visserligen är det ”bara” 20 minuters eftertexter här jämför med första filmen 27 minuter men i alla fall.

Karaktärer vi introduceras för är väl inte så många egentligen. Den viktigaste är Gollum/Sméagol som visserligen finns med i berättelsen sedan tidigare men som får ett betydligt bredare porträtt här. Det är några till som tillkommer men ingen som är så där väldigt karismatisk. Vidare är filmen bra mycket klämkäckare än vad jag mindes den som och det stör mig faktiskt lite grand att man lagt så mycket humor i samband med dvärgen Gimlis karaktär. Tillräckligt är nog skulle man kunna säga!

Kärlekshistorier tycks avlösa varandra, i vaken- eller drömform och det blir uppriktigt sagt lite tjatigt i slutändan. Filmen blir ganska seg och även om den, liksom första filmen, kommer igång med fantastiska stridscener framåt slutet känns den tämligen innehållslös. Jag har inte heller här någon aning om vilka scener som är tillagda eller förlängda men inget ser i alla fall malplacerat ut för ögat. För även om det råkar vara innehållslöst och långsamt berättat följer berättelsen ändå den logik som den borde följa. Allt som händer gör det av en anledning och det är ju bra.

Jag mindes den här filmen som de bästa efter min ursprungliga bekantskap med de ”vanliga” versionerna. Efter att ha sett den här har jag ingen aning om varför, första filmen är den här överlägsen då den faktiskt mest känns som en snygg transportsträcka inför slutet. Vi får isserligen ta oss en tid på kartan och orientera oss i geografin vilket alltid är en bra idé när det gäller strategiska krigsfilmer. Vi får se var Mordor ligger i förhållande till de andra kungarikena och förstår varför Sauron nyttjar sig av Saruman och Isengårds arméer för sina egna syften. Saruman påstås flera gånger vara Saurons marionett och visst ligger det något i det. Varför skulle den onde vilja dela sin makt med någon?

Return of the King

Regi: Peter Jackson

2003

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam fortsätter att ta sig till den enda plats där ringen kan förstöras. De vet inte att Gollum planerar att lura dem, döda dem och ta ringen för sig själv. Han tar dem en väg där han är saker på att de ska dödas av ett mäktigt monster. Samtidigt förbereder sig Aragorn, Legolas och Gimli för att ta sig till en plats där inga dödliga återvänder ifrån. Aragorn, som de rättmätige arvingen till de gamla kungarna har ett löfte att kräva in av den odöda armén. Gandalf förbereder försvaret av Minas Tirith, en uppgift som verkar lättare sagd än gjord när horder av orcher väller in och ingen hellre vill än att följa Saurons vilja, döda allt som står i dess väg och bereda väg för den onde!

När jag så de ”korta” versionerna av filmerna i samband med att de först gjordes tillgängliga på DVD var jag mycket besviken på den här filmen. Jag tyckte att det var den sämsta av de tre och att det var helt ofattbart att den fick så pass många utmärkelser. Efter att ha sett denna förlängda version är jag inte lika säker på att den här filmen faktiskt var sämst av de tre, liksom jag inte längre visste varför jag hade gillar The Two Towers bäst första gången jag såg dem. Jag ser nu istället det här som den mest kompletta fantasy-äventyrs film som egentligen bara har de två tidigare filmerna för att berätta lite bakgrundshistoria. Det är här allt händer!

Det är inte bara det att det är ett högre tempo i den här och att de storslagna scenerna avlöser varandra på ett sätt som de tidigare inte riktigt har lyckats med. Det är själva strukturen, det är själva monstren och varelserna och kampen mellan det goda och det ondo som äntligen blir en kamp och inte bara förföljelser och strategi inför slutstriden.

Det här är den enda av filmerna där jag kan minnas några saknade scener. Det där lät lite lustigt men jag menar att det här är den enda filmen där jag minns att jag saknade lite information i den ”korta” versionen. Det glädjer mig att man har fixat till detta här och i den här versionen faktiskt förklarar vad som hände med Saruman…

A alla filmerna tycker jag alltså att den här är den enda som egentligen kan stå på helt egna ben men det betyder inte att det inte finns saker som inte funkar så bra eller som jag skulle vilja ändra på. Först och främst är det ett väldigt långt slut på filmen, man upplever det som om filmen faktiskt skulle sluta flera gånger även om man samtidigt förstår att alla lösa tråda måste knytas upp och att det faktiskt finns en litterär förlaga som måste till viss del. Och det är faktiskt så, åtminstone för undertecknad, att det här inte är en film eller filmtrilogi som nödvändigtvis tjänar på att få ett slut. Det är under tiden den pågår som den når sin fulla potential, inte jakten på ett slut. Ett slut som ofrånkomligen kommer att bli krystat dessutom.

Med alla tre filmerna i färskt minne vidhåller jag att det är väldigt mycket yta men väldigt lite innehåll i filmerna. Det betyder inte att jag inte ser fram emot Bilbos Äventyr för det ska bli mycket spännande att se vad denna berättelse har i sitt sköte. Dessutom har jag beslutet (för femtioelfte gången) att böckerna skall läsas och jag kommer att recensera dem på Bedårande Böcker så småningom!