Recension: Mockingbird Don’t Sing - 2001

Mockingbird Don’t Sing

Regi: Harry Bromlay Davenport

2001

Drama

I början av 70-talet rapporterades dem amerikanska tv-kanalen CBS om ett av de värsta fall av barn-misshandel någonsin. I en förort till Los Angeles upptäcktes en 13-årig flicka som hållits inlåst av sina föräldrar hela sitt liv. Katie spenderade sitt liv fastbunden vid en stol och utan mänsklig kontakt, detta gjorde henne oförmögen att prata, hon hade en stapplande gångstil och ett djurliknande ätbeteende. Katie var ett ”wild child” och vägen till ett mänskligt liv skulle bli lång…

Texten ovan är den som finns tryckt på baksidan av fodralet och visst blir man väl inte så lite lockad av den? Dock vill jag redan från börja medge att jag missuppfattade den en smula och trodde filmen fokuserade mer på de fasansfulla förhållanden Katie (Tarra Steele) växt upp under, medan den i stället verkligen fokuserade mera på de framsteg hon gjorde efter att hon ”räddats”. Nu är detta på intet sätt något negativt, jag hade bara förväntat mig en annan sorts film.

Tyvärr måste jag säga, och det säger jag verkligen med eftertryck, för jag gillar verkligen filmen som helhet, så förmår filmens karaktärer initialt inte att övertyga mig om hemskheten i situationen. De reagerar verkligen inte på ett sätt som finns i min referensram och det är svårt att verkligen reagera med all den avsky man verkligen skulle vilja reagera med mot övergreppen då. Katie har varit inlåst i nästan hela sitt liv, med en far (Jack Betts) som ständigt slagit och misshandlat henne men beter sig inte som om hon varit det. Nu är det naturligtvis en extrem situation och vilket beteende som kan anses vara korrekt i sammanhanget är väl egentligen höljt i spekulationer, men det känns inte helt trovärdigt från min synvinkel.

Men det där bättrar på sig så småningom, alla karaktärer växer in i sina roller och även om det inte handlar om ekvilibristiskt skådespeleri blir det faktiskt mer och mer trovärdigt längs vägen. Detta innebär naturligtvis också att det, per automatik, blir mer och mer gripande.

Vad har då filmen att komma med förutom att vara gripande? För emedan det visserligen är sant att ögonvrån hålls ständigt fuktig av Katies levnadsöden vore det ganska endimensionellt för en film som detta att enbart luta sig mot detta. Nej, här problematiserar man ytterliggare, men utan att egentligen ta ställning till vad som är rätt och fel, vad som egentligen ligger bakom Katies förändringar, vad som är bra eller dåligt för henne. Naturligtvis konstateras att den initiala och decennielånga misshandeln, som utspelas före själva filmen, är av ondo, men sen då? Är det bästa för Katie de forskningsrön Sandra Tannen (Melissa Errico) får fram ur fallet, eller är det att hamna i en djupt religiös fosterfamilj som inte är insatta i de specifika fakta som bekransar hennes fall. Kanske är det rent av att åter leva med sin biologiska mamma.

Alla vill åt den lilla flickan för sin egen skull, eller för att klättra på karriärsstegen, även om några erkänner det mer öppet än andra. Den som får sitta emellan är Katie och det är fascinerande att se vilka vändningar hennes liv tar under förevändningen att det är för hennes eget bästa…

Starkt! Gripande! Rekommendabelt!