Ta mig i dalen - 1977 - Erotik av Torgny Wickman

Ta mig i dalen

Aka: Countryside

Regi: Torgny Wickman

1977

Erotik

George har lite problem med det motsatta könet. Därför skickas han till den erfarne godsägaren Richard som sannerligen inte har några som helst problem, vare sig med att få tjejerna på rygg eller att hitta tillfällen som lämpar sig för lite skoj i sänghalmen. Flickorna tycks vara mer än villiga att låta honom behandla dem som han vill. Men hur går det egentligen för George?

Jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så pass pornografisk. Tuttar och fejkad softcore kanske, men inte penetration och könsdelar i närbild. Det finns till och med ejakulering faktiskt. Men det finns en handling också, även om den är tunn. Det är ingalunda pornografi med dagens mått mätt, akterna förefaller mer naturliga och vi har besparats från falskstönanden. Jag antar att det är meningen att man ska hetsas upp av det här och det gjorde man kanske 1977, vad vet jag?

För min del hade jag gärna sett att filmen vore gjord på svenska. Inte för att köns- och fula ord låter bättre på svenska, snarare tvärtom faktiskt. Det låter oftast oerhört styltat när, man försöker sig på sådant. Men jag tycker faktiskt att det hade bidragit till atmosfären här – atmosfären av svensk lantluft. Dessutom låter det lagom styltigt när svenskar försöker tala engelska hellre än bra och med porrepliker som var uttjatade innan de skrevs.

Likväl är detta ihop med: Fäbodjäntan, Kärleksön och Honälskade en sommar, en av filmerna man ska se om man ska bilda sig en uppfattning om den svenska synden. Jag är inte särdeles bekant med alla Torgny Wickmans filmer men jag har förstått att flera av dem ligger på gränsen, den här passerar denna gräns. Ska du se en trevlig film med svärmor kanske du inte bör välja den här men gillar du porrvåfflor från det glada sjuttiotalet kommer ju saken i ett helt annat läge.

Du kan köpa filmen på:
Discshop

The Stranger Inside aka The Brave One - 2007 - Jodie Foster på hämndhumör!

The Stranger Inside

Aka: The Brave One

Regi: Neil Jordan

2007

Thriller/Drama

Radioprataren Erica Bain (Jodie Foster) överlever med nöd och näppe ett brutalt överfall i en av New Yorks parker som kostar hennes blivande make David (Naveen Andrews) livet. Denna traumatiserande upplevelse gör att hon förlorar sig själv och istället blir någon annan, en främling för sig själv. En främling som, liksom före överfallet, vandrar omkring på nätterna i stadens alla miljöer. Dock finns det en viktig skillnad, hon är numera beväpnad och drar sig inte för att använda våld, eller ens för att döda, när hotfulla situationer uppstår. Hon har blivit en desperat kvinna besatt av hämnd!

Läser man ovanstående får man lite vibbar av hämndklassikern Death Wish från 1974 med Charles Bronson i sin paradroll, möjligen kan man hävda att den vanmakt Erica känner inför systemet när hon inser att hon har fått nog kan påminna en smula om Joel Schumachers smått briljanta Falling Down från 1993 och det är inte en helt felaktig tanke. Men framförallt känns faktiskt lite som om man upprepat just mycket av Death Wish här, man har bara vänt på genus och hämnaren heter inte längre Paul Kersey utan Erica Bain. Likheterna är många, inte minst det sätt hämnaren utvecklas på i takt med att våldsdåden ökar.

                                                  

Men det finns också skillnader, kanske inte så mycket i själva historien, utan mer i de mer emotionella delarna av filmen. Ta skådespeleriet till exempel. Jag ska inte sitta här och säga att jag inte gilla Bronson prestation, för det skulle inte vara sant, men Jodie Foster är en skådespelerska av en helt annan kaliber och hon tränger verkligen in under skinnet på mig. Hon har den där förmågan att påverka sin publik och man känner sympati för hennes situation på ett helt annan emotionellt plan och även om inte tårarna rinner i strida strömmar, händer det flera gånger att ögonvrån fuktas av hennes livsöde.

Hennes roll är också mångfacetterad och det är inte helt självklart om hon vill bli stoppad i sitt agerande eller inte. Hon är ute efter hämnd, men till vilket pris som helst? Hon resonerar med sig själv men är inte helt övertygad om hon gör samhället en tjänst som rensar ut de dåliga elementen eller om hon faktiskt är ett lika stort avskum som våldsverkarna hon hämnas på. Saken kompliceras ytterligare av den relation som får med den polis, (Terrence Howard) som först utreder hennes eget överfall, och sedan basar över utredningen av den räd dödsfall som hon själv ligger bakom. Det är väl ingen direkt kärlekshistoria, men de behandlar i alla fall varandra med djup respekt och en vänskap växer fram.

Jag gillar den här filmen och rekommenderar den gärna, tyvärr måste jag dock säga att slutet drar ner omdömet något. Det känns krystat och inte riktigt värdigt resten av filmens storslagna glans. En nödlösning bara för att få ihop filmens trådar eller helt enkelt att man inte vågade bryta för mycket mot den färdiga mallen och skapa ett mer revolutionerande slut.

Jodie Foster är dock som sagt strålande!

Straightheads - 2007 - Gillian Anderson på hämndhumör!

Straightheads

Regi: Dan Reed

2007

Thriller

Karriärskvinnan Alice möter av en slump den betydligt yngre Adam, och tar med honom som sin date på chefens galamiddag. Efter en passionerad kväll kör de hem genom en mörk skog, och stöter på en grupp män som brutalt misshandlar Adam och våldtar Alice. Händelsen sätter djupa spår i dem båda, och de inleder en slags terapirelation. Tills den dag Alice får syn på en av gärningsmännen, och inser att de aldrig kan gå vidare utan en lika makaber hämnd…

Just ovanstående text pryder baksidan av DVD-fordralet och är väldigt representativ för filmens handling. Det är i princip en klassisk rape/revenge rulle men det är ändå en hel del som skiljer den från denna generalisering. Dels så framstår inte filmen som lika ”skitig” som gängse rullar i genren brukar göra, dels så problematiserar och moraliserar på ett helt annat sätt än vad man är van vid från snittet av exploitaionrullar. Man får exempelvis bevittna förövarnas synvinkel av den hela, vilken motivation som drivit fram förnedringen och den ursäkt som används för att skyla över det ohyggliga brottet. Allt detta är väl egentligen positivt förutom att man kanske kunde se sluttwisten komma lite väl tidigt i filmen. De flesta av oss tycker väl om att överraskas av vändningarna manusförfattarna skriver in i filmen, men detta förmår alltså inte filmen göra.

Själva övergreppet är heller inte lika närgånget filmat som man skulle kunna förvänta sig nuförtiden. Framförallt när man tänker sig vilken utveckling som trots att skett inom detta område sen de klassiska filmerna som I Spit on yourGrave, Last House on the Left eller varför inte Thriller – En Grym Film fram till Irreversible som verkligen lyckades påverka och lyfta det motbjudande övergreppet till en hel annan nivå än tidigare. Här väljer man att klippa bort hela akten och låta tittaren själv bilda sig en uppfattning över händelseförloppen. Det är kanske främst detta som strider mot den stereotypiska bilden av en film i genren? Dock ska det erkännas att misshandeln av Adams (Danny Dyer) är riktigt brutal och explicit, dock utan för den skull bli överdrivet utstuderad.

Danny Dyer gör också ett riktigt gott intryck som skådespelare och är till motsats mot Gillian Andersson trovärdig hela tiden. Med henne är det annorlunda, jag upplever ett väldigt ojämnt agerade från hennes sida och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Helt klart är dock att hennes karaktär blir starkare och tydligare ju längre filmen går och det måste betecknas som positivt. Före detta kan jag dessvärre inte påstå att hon är helt trovärdig och hon spelar också över en hel del.

Att filmen intar en annan ton än förväntat har förstås att göra med att den är producerad i Storbritannien och inte i Amerika. Vardagsrealismen och detaljerna förstärks av detta faktum och underhållningsnivån (om man nu kan prata om en sån i en våldtäktsrulle) är inte alls lika påtaglig som hos amerikanska diton. Detta borde ju i och för sig innebära att den skulle bli bra mycket skitigare än sina amerikanska motsvarigheter men så är alltså inte fallet. Även användandet av filmmusik som känsloförstärkare fungerar på ett helt annat sätt i brittisk film, man är inte lika övertydlig och även om det då och då används musik lägger man knappt märke till den, vilket helt klart stämmer överens med min personliga uppfattning (den bästa filmmusiken är den man inte ens lägger märke till).

Vill du se en något annorlunda film på temat ska du definitivt se denna!