The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader - 2010 - Fantasy!

The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader

Regi: Michael Apted

2010

Fantasy

Lucy och Edmond bor nu med sin kusin Eustace och dennes föräldrar. Det är ingen trevlig bekantskap för varken syskonparet eller Eustace då de verkligen inte kommer överrens med varandra. Lucy och Edmond pratar mycket om Narnia medan deras smågnälliga och yngre kusin inte tror ett smack på deras historier. Vänta bara, ett tu tre så uppenbarar sig en ingång till det mystiska sagolandet genom en tavla. Plötsligt befinner de sig i vattnet invid Skeppet Gryningen och de blir räddade av självaste Prins Caspian och hans besättning. Resan går mot de okända vattnen i Konungariket Narnias utkanter, mot landet borton haven – Aslans land.

Onekligen är det så att den första delen av den här serien – Häxan och lejonet, är den mest kända. Jag säger första eftersom det var den första att publiceras även om Min Morbror Trollkarlen faktiskt utspelar sig först. En berättelse som jag för övrigt mer än gärna skulle vilja se bli verklighet i den här nya skepnaden. Men det här är alltså den tredje delen bland de nya filmerna och den tredje boken som skrevs och gavs ut också. Tyvärr tycker jag inte riktigt att den når upp till sina föregångare, det är i stort sett rätt bra och adekvat genomfört på alla punkter men det känns som om det saknas något som är svårt att sätta fingret på. Det känns lite som ett lättare fantasyäventyr än sina föregångare även om det faktiskt fanns potential att göra det riktigt spännande med outforskade världar som onekligen skulle kunna jämföras med Odysseus seglatser eller äventyren med Jason and theArgonauts. En grekisk saga ligger nära till hands alltså, fast utan den speciella tragedi som brukar åtfölja dessa.

                           

Själva filmen eller rättare sagt historien innehåller inte några stora överraskningar. Det är tämligen uppenbart att relationen mellan kusinerna kommer att förbättras drastiskt genom resans gång och att det är på grund av ålder de övriga två syskonen nu inte är med på resan. Det är ju helt uppenbart att detta fantasirike bara går att komma åt om man har ett barns öppna sinne för fantasi.

Visuellt är det väl egentligen inget att klaga på men man är så bortskämd numera, med diverse Harry Potter filmer som verkligen tar ut svängarna, att det även här känns som det är något som saknas. Man kan väl lite slarvigt säga att man gör det lite enkelt för sig. Kanske rent av att man underskattar publiken en smula. Åtminstone om publiken är lite äldre och således har lite annorlunda krav än ungdomens oerfarenhet.

Det är en trevlig film så till vida att de förstås är underhållande hela vägen och innehåller både den sorts humor som passar in i matinékänslan och en och annan klyscha. Det är helt enkelt en trevlig familjefilm som inte komplicerar något i onödan. Kanske kan man tycka att det finns ett lite religiöst budskap någonstans i bakgrunden. Och jag som är totalt insnöad på Samuel Taylor Coleridge poem Rime of the Ancient Marier kan inte se en fågel tillsammans med en båt utan att associera det med den albatross som ska vara ett gott omen och hopp om att finna land. Men det är troligen jag som överanalyserar som vanligt…

6/10

Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10