The Last House on the Left
Regi: Wes Craven
1972
Horror
Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå
på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten
på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före
konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug
(David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också
Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I
förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris
hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och
grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta
förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu
sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den
unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de
gjort med deras dotter är det dags för hämnd…
Till att börja med går det helt
enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som
säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating
"It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är
att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt
realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga
filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus
mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna
levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga
stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var
helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.
Men filmen är mer än bara en
serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till
exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i
katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin
dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare
grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas
hämnd framåt slutet.
Filmen har också ett synnerligen
genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna
som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar
till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig
ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före
filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både
Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales
kommer till exempel från David Hess penna.
Som avslutning måste jag åter
igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är
inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel,
som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den
mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent
av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den
smått genialsikt.
Det här är en film man bara måste
ha!
