Regi: David Lynch
1992
Thriller
Vi får följa utredningen av mordet på Teresa Banks som de två
FBI-agenterna Chet Desmond (Chris Issak) och Sam Stanley (Kiefer Sutherland)
gör. Dessa försvinner emellertid spårlöst och handlingen flyttas till det lilla
samhället Twin Peaks istället. Vi får där följa Laura Palmers liv och leverne
från en annan synvinkel än den som gjorde oss bekanta med henne i TV-serien.
Det är en skrämmande bild som inte väjer för att visa obehagliga sanningar och
närgångna skildringar.
Till att börja med måste man nog
konstatera att man bör ha sett TV-serien Twin
Peaks, som ju gjordes ett par år tidigare, innan man ger sig i kast med
denna. Det handlar förvisso om en prequel och utspelar sig således före TV-serien,
men avslöjar vissa fakta som skulle förstöra upplevelsen av serien totalt. Med
detta i bakhuvudet vill jag också påminna om att även delar ur den här
recensionen kan förstöra upplevelsen av serien så läs inte vidare om du inte
sett serien och/eller är rädd att få för mycket information. Så där, nu var
varningen utdelad!
Jag tycker filmen är lite ojämn!
Den har helt klart häpnadsväckande sekvenser som är hur briljanta som helst och
som verkligen ger mersmak. Det är intressant att ta del av utredningen om
mordet före Laura Palmer (Sheryl
Lee) och jag tycker denna del av filmen är den allra starkaste. Det är Lynch
i sitt esse och även om Chris Issak inte tillhör
skådespelareliten funkar han utmärkt i sin roll. Det är absurditeter staplade
på varandra, tillsammans med minst lika udda och skruvade karaktärer som vi
vande oss vid i TV-serien. Även Kiefer Sutherland fungerar men ger
inte några bestående intryck, en ganska blek biroll med andra ord.
När det sedan växlar över och
börjar handla om samhället Twin Peaks
och Laura Palmers förehavanden tappar
man intresset något. Delvis beror detta såklart på att man redan känner till
själva historien och karaktärerna även om vi fått den berättad för oss från
”andra hållet” så att säga. Men även på att det faktiskt inte är lika
intressant berättat längre, det blir lite för ”vanligt” och inget som
egentligen sticker ut från mängden, frånsett musiken då kanske.
Självklart finns det scener som
trollbinder här också och precis som i serien så är det de konstigaste scenerna
som är den största behållningen. Ibland får vi återse ”Black Lodge” med sina
konstiga rum och röda draperier, där åtskilliga mysterier försiggår, och vi
blir inte ett dugg klokare här än vad vi blev i serien. Visserligen vill jag
påstå att man faktiskt levereras en del svar, men samtidigt genereras minst
lika många nya frågor.
Och det är förstås inte enda
gången det skapas nya frågor. I några scener där vi ånyo får stifta bekantskap
med Dale Cooper (Kyle MacLachlan) dyker en
ny karaktär upp, spelad av popikonen David Bowie, som i princip bara
förvirrar och konfunderar. Jag har ärligt talat ingen som helt aning om vad
scenen tillför filmen överhuvudtaget, men intressant är det onekligen och det
är likadant vid fler tillfällen, inte minst i de drömliknande scenerna i förut
nämnda ”Black Lodge”.
Något som är synd, och påverkar
trovärdigheten negativt, är att Lara Flynn Boyle, som spelade rollen
som Donna Hayward i serien, nu har
blivit utbytt mot en annan skådespelerska – Moira
Kelly. Inte för att det är något fel på henne eller så, men det vore
såklart bättre om alla roller gestaltades av de skådespelare som vi är vana att
se ifrån serien. I övrigt vore den kanske kul om några karaktärer till var med,
men det är åtminstone ingen annan som blivit utbytt.
Men som jag började med att nämna
så är det är en synnerligen ojämn film. I sina bästa stunder är det är det
mästerligt och oefterhärmligt men det tenderar också att bli väldigt segt under
långa perioder. Lägger man ihop dessa båda ytterligheter hamnar man trots allt
en bra bit över medel och jag tycker filmen helt klart är et bra komplement
till serien även om jag har lite svårt för att se den står på sina egna ben!
