Man of Steel – 2013 – Action… :-)

Det finns onekligen likheter mellan den här och Rickard Donners Superman från 1978. Det är väl inte så konstigt förresten, båda tar i början av filmen sin plats på Krypton strax före den globala katastrofen som blir planetens undergång. Det finns också en hel del olikheter, mer än likheter faktiskt. Det känns som att man har utvecklat historien och bara behållit samma grundkoncept. Hur som helst går planeten under och lille Kal-El sätts på en rymdraket mot jorden.

Här börjar väl de egentliga olikheterna ta form. Det finns ett flertal sekvenser där Kal-El eller Clark, eller Stålmannen eller vad han nu kallar sig, inte räds för att visa sina superkrafter utan att på något sätt skydda sin identitet. Det handlar egentligen om en ganska vilsen yngling och om ämnet inte var så publikfriande skulle jag nästan vilja kalla det en film om uppväxtens vedermödor. För det är egentligen det, det är och den här filmens stora styrka, att det handlar om tiden innan Stålmannen blev Stålmannen. Trots det är det heller ingen film om Stålpojken. Det är en film om resan från utanförskapets påfrestningar till acceptansens upprymdhet.

Filmen har också svagheter även om jag tycker den är enormt underhållande. Det är ganska knapphändigt skådespeleri och bekymmerslös regi. Ofta får jag intrycket av att Zack Snyder inte riktigt har instruerat skådespelarna att leva ut sina roller. Det blir aldrig något mer än skådespelare som spelar roller. Det blir lite teater över det. Jag gillar inte Michael Shannon i rollen som general Zod utan anser att hans porträttering drar den upplevelsen just för att det inte känns äkta. Jag gillar inte Kevin Costner som Clarks adoptivfar. Fast jag gillar å andra sidan sällan honom. Däremot är jag förtjust i Henry Cavill i huvudrollen och Amy Adams som Lois Lane. Men bäst är nog ändå Russell Crowe som Jor-El. Dessutom medverkar Laurence Fishbourne som Perry White.

Men det är bra drag i filmen och det finns sekvenser som ser vansinnigt snygga ut. Jag upplever det som att det blir mer och mer action allt eftersom vi närmar oss slutet och det är väl som det brukar vara. Här tycker jag kanske inte att man lyckas hålla stilen hela vägen. Det blir lite för mycket action för dess egen skull till slut. Det tillför inte filmen så mycket mer än att man visar att man behärskar effekterna. Men underhållande är det onekligen och det finns till slut inte en enda död minut…

6/10

Recension: Romper Stomper

Det var inte länge sedan jag såg American History X, som ”alla” verkar hylla till skyarna, för första gången. Jag har också skrivit om Pariah, som behandlar liknande teman och så var det dags för den här nu då – Romper Stomper! Den kom ut 1992, alltså några år före de andra filmerna och är en australiensk produktion med Russell Crowe i huvudrollen. Liksom de andra filmerna och andra skinhead-gäng-med-nazistiska-eller-rasistiska-förbilder, så är det ytligt sett en våldsam skildring av naket och brutalt våld. Fast här får jag inte riktigt grepp på det. Mitt i all våldsamhet verkar man vara lite rädd för att ha med det är göra också. Så fort någon viftar med ett skjutvapen verkar alla bli livrädda även om de varit beredda på att offra livet i sekunden innan. Att bli ihjälslagen med påkar, basebollträn eller knytnävar går alltså bra, men att dö för en kula är en annan femma – tydligen. Under denna yta hittar man dock, i vanlig ordning, ganska svaga karaktärer som egentligen är väldigt sköra individer innerst inne. De behöver sin grupp för att känna sig starka annars är det egentligen ingenting och ledargestalten förstår detta mer än någon annan och är den mest själviska av dem alla när det kommer till kritan. Jag får ett blandat intryck när jag ser filmen. Det känns som lite halvmesyr när det gäller det egentliga budskapet men hantverket är gott och både Russell Crowe och de andra skådespelarna gör ett bra jobb! 

6/10