Shrooms - 2006 - På droger kan man se nästan vad som helst, men är det sant?


Shrooms
Regi: Paddy Breathnach
2006
Horror

Ett kompisgäng åker tillsammans till Irland för att bli höga, men det är inte knark i vanlig bemärkelse som hägrar utan en speciell sorts svamp som säga kunna göra underverk om man gör te på den. De anländer och får en kort instruktion av svamparnas utseende och verkan av en irländsk kamrat som möter upp dem. Strax därefter ger de sig ut i skogen för att plocka grunden till den tripp de planerar, allt är noga beräknat att räcka precis lagom till just det antal de är. Spända av förväntan och kanske lite skrämda eller uppjagade av den kusliga berättelse kamraten berättar. Den om den mystiska sekt som en gång i tiden hade sin hemvist i ett övergivet hus inte långt därifrån, de ska ha varit särdeles sadistiska till sin läggning och mycket sträng i sin uppfostran av de unga. Vidare sägs medlemmar av sekten fortfarande spöka i skogarna i samband med att folk försvunnit under mystiska omständigheter. Dessutom påstår kamraten att historien är helt sann och att en falsk svamp, enbart igenkänningsbar på en svart prick enligt legenden åstadkommer föraningar om vad som komma ska, om den inte leder ovillkorligt till döden…

Direkt när man hör talas om den falska svampen förstår man ju att någon kommer att utsättas för denna och det dröjer heller inte speciellt länge innan detta besannas. Vad som sedan händer är väl inte helt självklart som verklighet och fantasi blandas framgångsrikt med vad som verkligen verkar hända. Hallucinationerna är ibland självklara, men man har långt ifrån alltid full koll på vad som verkligen händer eller har hänt. Det är ett grepp som jag gillar och som förmodligen fick sin början för min personliga del i Wes Cravens: A Nightmare on Elm Street.

Detta innebär att man aldrig kan vara helt säker på om de, till synes, inavlade karlarna gänget stöter på i skogen, eller de föraningar som tycks besannas en efter en, är verkliga eller bara den av en hallucination. Samma sak kan gälla om medlemmar av den sadistiska sekt som det enligt sant skräckfilmsmanér berättas om kring lägerelden verkligen existerar eller om de bara är syner för det inre. Jag kan tänka mig att man förstärker historier som påverkat en ytterliggare under drogpåverkan så det är väl inte helt långsökt att det enbart är en fabrikation från brukaren av den falska svampens hjärna.

Men denna balansgång på verklighetens rand är inte allt vad denna film besitter. Självklart är det en mycket stark ingrediens och gillar man inte detta sätt att berätta en historia på gör man sannolikt bäst i att undvika filmen. Nej, den är faktiskt även något så ovanligt som spännande, man är inte helt säker på hur det ska gå även om man när man i filmens inledande skede bestämmer att man ska lämna sina mobiltelefoner kvar för att inte göra bort sin med några dumma samtal under trippen, förstår att de kommer att ångra det där valet bittert!

Jag ska inte avslöja hur det går, men gillar man relativt oblodiga filmer med en mystisk touch, sekter eller slashers med twists, tror jag säkert att man kan ha ett stort utbyte av denna. Den är klart välspelad och har ett precis lagom tempo. Kanske är det faktumet att den faktiskt är irländsk och inte amerikansk som är den avgörande faktorn. Europeisk film brukar ju som bekant inte riktigt följa samma publikfriande konventioner som sina amerikanska ekvivalenter.