Casino Royale
Regi: Martin Campbell
Action
2006
Bond har just uppnått
sin 00-status i den brittiska underättelsetjänsten. Detta betyder dock inte att
han skulle vara en timid och tillbakadragen person. Snarare tvärtom, han går
genast M på nerverna men imponerar samtidigt med sin förmåga att förse sig med
information. Hans första uppdrag tar honom till Uganda där han spanar på en
känd terrorist. Allting går dock inte enligt planerna och eftersom den
brittiska underättelsetjänsten vill åt de stora männen bakom organisationen och
inte smågangstrarna, börjar Bond att undersöka saken närmare. Hans ledtrådar
tar honom till Bahamas och så småningom till Le Chiffre som är de
internationella terroristernas privata bankman. Han ska anordna en pokertävling
i Montenegro för att inkassera lite pengar. MI6 vet att om han skulle förlora
en sådan turnering skulle hans organisation vara dödsdömd och skickar in den
skickligaste spelaren de har – Bond, James Bond!
Visst är det lite kul att man gör en prequel till alla
Bondfilmerna och att passa på när man ändå byter huvudrollsinnehavare kanske är
ganska smart idé egentligen. Dock tycker jag inte att själva principen
tydliggörs på ett bra sätt. Det är svårt att föreställa sig när det är samma
skådespelare som spelar M som det varit i de senaste filmerna och de tekniska
(och numera ganska vardagliga) attiraljerna som används i filmen hade varit så
hightech i filmseriens tidiga historia att de varit rena rama science fiction
på den tiden.
Daniel Craig gör heller inte ett bra intryck som den
brittiska superagenten. Naturligtvis måste man ta med i beräkningen att han i
den här filmen inte ska vara ”färdig” som Bond utan vara lite grovhuggen och
inte fullt så sofistikerad som Bond senare skulle bli. Det här är helt enkelt
ett stycke bakgrundshistoria till karaktären. Men trots detta tycker jag att
man kan begära en viss karisma. Sådant är ju något som borde finnas naturligt
och det kan knappast läras in med åren.
En annan sak som stör mig, angående det här med karisma, det
finns ingen riktig Bond-skurk. Åtminstone ingen som verkligen är värd namnet.
Den enda som är lite speciell är väl i sådant fall Le Chiffre men han kan väl
knappast betecknas som något mer är en hantlangare eller mellanskurk eller vad
man nu vill kalla honom för. Det har ju varit lite synonymt med Bondfilmerna
genom åren att skurken är en riktigt ärkeskurk med smak för världsherravälde
eller liknande megalomaniska symtom.
När man ändå håller på att klaga och gnälla går det ju
heller helt enkelt inte att komma runt det här med humorn. Visserligen finns
det en del punschliners insprängda här och där men något som kommer ur Bond med
glimten i ögat hittar man inte. De få komiska kommentarer som trots allt finns
med känns däremot tydligt konstruerade och inte naturliga i sammanhanget.
Men det är klart att det finns positiva saker i filmen
också. En del actionsekvenser är ju häpnadsväckande, framförallt i filmens
inledande del tycker jag. Sen segar filmen till lite och det är ju i och för
sig tämligen naturligt när en stor del av handlingen centrerar sig kring ett
pokerbord. För Bondfantasten finns där säkert en del nöje med att se Bonds
första möte Med Felix Leiter eller hur han kommer på och skapar den drink som sedermera
skulle bli ett kännetecken – shaken, not stirred!
Till filmens försvar måste det naturligtvis också påpekas
att det självklart är ett välgjort hantverk och trots allt ingen
dussinproduktion trots att man, på grund av filmens plats på tidsaxeln,
själklart saknar den rekvisita som normalt brukar tilldelas Bond inför
uppdragen.
En ok actionfilm, men som Bondfilm… nej!
