Python
Regi: Richard Clabaugh
2000
Horror
Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att
genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning.
Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i
dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har
nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är
chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr
Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien),
bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget,
stadens och kanske mänsklighetens bästa.
Man ska ha en sak klart för
sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur
mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för
höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa
nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för
sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med
mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete
slösa bort en och en halv timme på den.
Det första man helt enkelt
måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av
films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den
här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man
vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs
skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget
att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än
hjälpa.
Den andra akilleshälen brukar
inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här.
Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av
vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin
roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också
igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med
deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som
medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner
igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil
Wheaton och Jenny McCarthy.
Den karaktärsutveckling man
försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi
vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att
förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just
lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar
mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.
En underhållande film om man
ser den ur rätt utgångsläge.