Smala Sussie - 2003 - Ulf Malmros i sitt esse!

Smala Sussie

Regi: Ulf Malmros

2003

Komedi

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

När Sussie (Tuva Nuvotny) försvinner kommer hennes bror Erik (Jonas Rimeika) tillbaka till sin barndomsby i Värmland, för att försöka hitta henne. Efter sin återkomst hamnar han snabbt i en virvelvind av girighet, lögner och stulna pengar samt droger, total galenskap och polismannen Billy Davidsson (Kjell Bergqvist) som hellre tittar åt ett annat håll än att hjälpa till. Han kommer också i kontakt med sina gamla polare Pölsa och Tore, men de är inte så hjälpsamma precis. Under ytan, så har allt ändras och han kan inte skaka bort känslan han har av att ingen verkar riktigt bry sig om att Sussie är försvunnen, inte ens den enda polismannen som finns i byn. Till slut måste Erik möta sanningen av att få veta att hans bild av Sussie inte stämmer överens med verkligheten. Sussie hade blivit en gangster som tog droger och det sista man vet om henne är att hon betalade av sina skulder. Men vad hände egentligen med Sussie?

Man får verkligen känslan av att man befinner sig inne i Ulf Malmros egna lilla värld när man ser på den här filmen. Framför allt är det den skönt galna dialogen som gör filmen så mästerligt komisk. Karaktärerna är också skönt skruvade och det ger en helhetsbild av att det verkligen utspelar sig i ett litet brukssamhälle någonstans i Värmland. En plats där alla känner alla och det bara finns rum för en enda polis.

Till en början är filmen ganska rörig och känns tämligen fragmenterad men ger man sig bara tid att komma in i den faller alla pusselbitarna på plats och så småningom har man bilden fullständigt klar för sig. Man förstår de fundamentala handlingselementen och de individuella scenerna är roliga och man förstår kontexten. Filmens struktur månde vara aningen oorganiserad, men varje scen lever ut till fullo. Filmen börjar ju i fel ände kan man säga, då man får se slutet först och sen hoppar det fram och tillbaka och man känner sig lite snurrig och får inte riktigt ihop delarna. Kanske kunde man jämföra den här filmen med Quentin Tarantinos sätt att berätta sin historia i filmer som t ex Pulp Fiction, d v s utan tanke på kronologisk ordning.

Bland skådespelarna finns inget att anmärka på och det är faktiskt riktigt roligt att se Bengt Alsterlind, som man minns från barndomsprogrammet Hajk, i en liten roll. Annars är det mest Tuva Novotny i titelrollen och Kjell Bergqvist som polis som lockar. Björn Starrin som den genomförvirrade nedknarkade filmälskaren Pölsa är förstås också en favorit! Karaktärerna är alla mycket excentriska personer. Sussie t.ex. drömmer om att ha sex med Banarne i Electric Banana Band, Pölsa gör pornografisk film i sitt vardagsrum och äter tabletter som det vore godis. Tore intrigerar på sitt eget sätt. Det bästa agerandet kommer ju helt klart från Tuva Nuvotny och Kjell Bergqvist. Polisen, är ju en komisk tillgång varje gång man ser honom och jag tycker Tuva skulle ha fått en guldbagge för bästa birollsinnehavare för sin roll som Sussie.

Vad som är bra med filmen är ju; Att istället för att utsätta någon för totalt pinsamma stunder och tro att sånt alltid måste vara roligt, bjuder denna film på många överraskande tvister med en massa roliga och underbart genomtänkta dialoger. Hysteriskt rolig handling som är väldigt originell och dessutom en extra krydda omkring det mystiska som hände Sussie. Kan inte bli bättre än så här. Ju längre in i filmen vi kommer ju mer tvist och mer personer bli involverade på ett mycket roligt sätt.

Kanske känsliga personer ska hålla sig borta, för det förekommer en del snusk scener och våld, samt en massa svordomar och droganvändning.

"Pölsa has no fear, cause he's got a lot of beer"

Recension: Seven Swords - 2005 - En storfilm om sju krigare

Seven Swords

Aka: Qi Jian

Regi: Hark Tsui

2005

Action

I 1600-talets Kina efter Chingdynastins etablering är det på grund av diverse rebelliska revoltörer förbjudet att utöva kampsporter och man har deklarerat att straffet mot dem som bryter detta förbud är halshuggning. Naturligtvis finns det dem som utnyttjar denna situation för sin egen vinnings skull. Fire Wind, en gammal besegrad militär från förra dynastin är en sån man och i sin jakt efter rikedom massakrerar han hela byar och inkasserar sedan en belöning per huvud – en nätt liten summa! Byborna i hans nästa by varskos dock av en gammal bödel från förra dynastin och får därigenom tid att förebereda sig. De ger sig av mot Mount Heaven för att söka hjälp av mästaren Shadow-Glow, en eremit som tillika är svärdets mästare. Han beordrar fyra av sina lärjungar att följa de tre byborna och hjälpa dem kämpa mot Fire Winds armé. Han ger dem också sju unika svärd att använda och kampen kan börja!

Jag tillhör dem som känner mig väldigt petig med episka filmer som den här. Jag kan hänga upp mig på små detaljer och hur jag än försöker finns där ibland ingen ursäkt för dessa misstag. Dock vill jag påstå att asiatiska diton generellt håller en högre klass och innehåller färre övertydliga moraliteter och hjältepekoral.

Det här är storslaget, vackert och imponerade, ändå så känns det som om det saknar nånting, nånting som det är svårt att sätta fingret på. Kanske är problemet att det är så svårt att inte jämföra med visuella mästerverk såsom till exempel Yimou Zhangs Hero. Detta betyder ju i och för sig att Hark Tsui nått en bra bit av vägen annars hade ju denna jämförelse aldrig varit aktuell.

Filmen har en tydlig berättelse så man har inte fastnat i fällan att låta storslagenheten ta överhanden över innehållet. Det känns inte som man överdriver med cineastiska effekter utan det känns relativt trovärdigt hela vägen, bara ett stänk av artistisk frihet här och där och mystiken och den österländska visheten har heller inte kommit till korta. Däremot känns det bitvis som om man sett det mesta sen tidigare. Sju kämpar som kommer för att försvara en liten by…hmm… Akira Kurosawas Seven Samurai kanske?

Som jag tidigare nuddade vis så känns det här ganska realistiskt och det gör att stridsscenerna inte är lika innovativa som i en del andra Kung-Fu filmer. Det är visserligen roligt att se t.ex. Jackie Chan hitta på något nytt i varenda film men det tenderar också till att ta överhanden och flytta fokus från en del andra detaljer. Mitt i den här historien finns det till exempel plats för både förräderi och en kärlekshistoria som kanske kan liknas vid ett triangeldrama.

Det här är en skön film som är klart sevärd utan att för den skull närma sig de mästerliga höjderna!

Hillmanthrillern - RYTTARE I BLÅTT - 1959

Ryttare i Blått

Regi: Arne Mattsson

1959

Thriller

John Hillman ska hjälpa Scottland Yard med ett fall och hans fru ska passa på att besöka Strömsholms slott. Freddy får i uppdrag att tacka nej till alla fall som kan tänkas dyka upp i deras frånvaro men längtan efter att på egen hand lösa mysterierna blir för stark och Freddy tar på sig att lösa ett mord som ingen tror har begåtts, nämligen mordet på den blå ryttaren!

Jag är ett stort fan av Arne Mattsons filmer och av Hillman-serien. I synnerhet filmen som föregick den här – Mannekäng i Rött. Jag tycker även om Damen i Svart och införskaffade boxen med alla Hillman-thrillrarna för många år sedan. Allt som oftast kommer det annat emellan men efterhand betas filmerna av och nu har alltså turen kommit till den tredje i ordningen. Karl-Arne Holmsten medverkar endast sporadiskt den här gången då han ger sig av till Scottland Yard i filmens inledning. Det gör mig inte så mycket då jag gillar att fallen löses av hans fru som spelas av Anna-Lisa Ericson. Den klumpige och stammande Freddy vill mer än vad han klarar av och blir en komisk sidogren. Han spelas som alltid av den fantastiske Nils Hallberg!

Det här skulle kunna vara en film som toppar listorna över kluriga och mystiska mordgåtor men efter några dagar är jag inte längre säker på att jag förstår hur det hela hänger ihop. Kanske har man försökt att krångla till det mer än nödvändigt? Det är den uppfattningen jag får i alla fall. Dessutom är jag av den uppfattningen att Arne Mattsson leker alltför mycket med de komiska ingredienserna här, det blir liksom aldrig spännande! Istället för en synnerligen effektiv thriller som skulle kunna gå till historien blir det aldrig mer än en lustig liten film med en hel massa mystiska intriger där vem som helst kan vara skyldig till vad som helst.

Vidare vågar jag hävda att fotot inte är lika trollbindande som i de två första filmerna. Det är liksom mera standardiserat på något sätt. Det är få saker, förutom Freddys stammande, som känns unika för filmen – tyvärr. Det är fortfarande en sevärd film som bör finnas i varje filmälskares medvetande men inte något referensverk av dignitet som de tidigare filmerna! Jag känner att jag blir mer och mer upprepande och negativ ju mer jag skriver men det speglar å andra sidan de monotona intryck jag får av filmen, det här är helt enkelt inte lika bra som jag hade hoppats på med de två första filmerna i bakhuvudet.

Förresten medverkar Björn Gustafson d.ä., som han numera bör benämnas i en liten roll. Den är dock stor nog för att man ska lägga märke till honom och kunna konstatera att påståendet om att han är en av landets bästa skådespelare inte är helt felaktigt i alla fall!

6/10

Recension: R

R – Att danskarna är bra på att göra film har väl inte undgått någon? Visserligen tycker jag att vi är bra på att göra polisfilmer i Sverige men danskarna lyckas ofta få till mycket tyngre dramer än vad vi klarar av i det här landet. R är inget undantag, det är en ganska tung historia om ett fängelse, om Rune som åker in och ska lära sig att överleva i fängelset. Han lär sig snabbt maktens strukturer och försöker utnyttja situationen till sin egen fördel. Det är inte alltid lika lätt som det verkar och han går också på många smäller, även bokstavligt. Det är inte en actionladdad film men den är onekligen rejält våldsam och faktiskt lite obehaglig emellanåt. Det är inte vidare förutsägbart hur det kommer att gå och jag tror att de flesta faktiskt kommer att få en och annan överraskning av vändningarna filmen tar, det fick definitivt jag i alla fall. Det är bra skådespeleri och ibland känns det nästan som om det vore dokumentärt filmat, det är mycket realistiskt vilket förstås är att föredra i en sådan här film. 

8/10