Recension: Apollo 18 – 2011 – Det hemliga uppdraget på månen

Regi: Gonzalo López-Gallego

2011

Horror/Sci-Fi

Det känns lite som att det har gått inflation i de så kallade ”found footage” filmerna. Jag vet inte vad det var som startade trenden, men det känns som att de blir fler och fler. Den här utspelar sig under en månfärd som dessutom blir hemligstämplad av de amerikanska myndigheterna. Varför den blir hemligstämplad och varför Apollo 17 är den sista officiella bemannade resan till månen.

Det börjar lugnt och stilla, precis som det brukar. Snart eskalerar händelserna till något som vid första anblicken skulle kunna kallas för lappsjuka eller paranoia. När astronauterna hittar en rysk månlandare och en av kosmonauterna död en bit därifrån börjar teorierna om en konspiration att gro hos astronauterna. Vid samtal med jorden kommer det snabbt fram att man visste att ryssarna var där och att det också finns något helt annat på månen, något som gör att man helt enkelt måste hemligstämpla expeditionen och inte under några omständigheter låta informationen sprida sig till allmänheten.

Det ligger i sakens natur att filmen framställs som om händelserna vi får se verkligen har hänt. Det finns naturligtvis både för- och eftertexter som hävdar detta men självklart måste man ta dem med en nypa salt. Det faller på sin egen orimlighet att det skulle röra sig om verkliga händelser. Inte för händelserna skull utan för att filmsnuttarna annars inte skulle finnas tillgängliga – ens för de amerikanska myndigheterna.

Som film betraktat är den väl hygglig, det finns inget exceptionellt med den men har man inget annat för sig kan man väl offra en och en halv timme på den. Men andrahandsvärdet är lågt, att se om den känns mer som en plåga än som underhållningsvärde faktiskt. Måste man se allt som finns i subgenren ”found footage” är det väl en intressant film men annars är den rätt medioker.

6/10

Recension: Silent Night, Deadly Night 2 – 1987 - kanske tidernas mest onödiga uppföljare?!

Det här är absolut en oerhört onödig uppföljare till Silent Night, Deadly Night från 1984. Det var egentligen meningen att den första filmen skulle klippas om men några nya scener med Eric Freeman som mentalpatient. Efter att manusförfattarna skrivit lite mer bakgrund till hur saker och ting blev som det blev, kom det istället att bli en mer regelrätt uppföljare. Det ska dock sägas att mycket av filmen består av flashbacks till den första filmen. Faktiskt så mycket att den första halvan eller så består av detta. Skillnaden är att det berättas av Ricky, bror till mördare från första filmen – Billy, och att det vävs ihop till en ny twist.

Efter 39-40 minuter kan man säga att den nya filmen börjar, lite barndomshistoria med Ricky och sedan mord. Han sitter hela tiden och berättar om detta för en psykiatriker så det är fortfarande flashbacks vi pratar om men det är i alla fall nya scener och inget återanvänt. Jag har i och för sig inget emot de återanvända scenerna men det känns lite fantasilöst. Hur som helst följer handlingen en logisk utvecklig, Ricky ska hämnas på den som han tycker bör ställas till svars och som egentligen ligger bakom det som har hänt, i alla fall enligt Rickys sätt att se det.

Överlag en ganska trälig historia men riktigt dåliga skådisar. Jag kan stå ut med det men dialogen är fanimej ännu värre och drar emellanåt ned det till löjeväckande nivåer. Tydligen finns det ytterligare tre uppföljare till denna. Hur det hänger ihop vet jag inte, men även om den här var ganska kass känner jag en omåttlig lust att ta reda på det!

Det roligaste i filmen var att upptäcka att Abbedissan som uppfostrat Ricky och hans bror Billy på barnhemmet numera bor på gatunumret 666.

3/10