Recension: Surveillance - 2008


Surveillance
Regi: Jennifer Chambers Lynch
2008
Drama/Thriller

Ett ohyggligt våldsbrott har begåtts och polisen har lokaliserat några vittnen. De består av väldigt olika personligheter, med lika olika bakgrunder. Vi har till exempel pundartjejen som kanske inte är helt tillförlitlig då hon verkar ha varit hög som ett höghus vid tillfället. Den hysteriska polisen, vars partner dog i samband med dådet och som sannerligen inte verkar vara den mest lämpliga personligheten för det delikata uppdraget som polis. Slutligen har vi den lilla flickan Stephanie (Ryan Simpkins) som tycks ha behållit fattningen mer än någon annan och som kanske sitter inne med alla svaren till vad som egentligen hände. Till den lokala polisens förtret sköts förhören av FBI, vilka använder sig av något okonventionella metoder för att få fram sanningen.

Äpplet faller inte långt från trädet kan man tro och det var med den inställningen jag gick in i den här filmen. En film av David Lynch dotter måste väl bara vara skruvad och tydligt influerad av sin fars arbeten? Med facit i hand måste jag nog svara både ja och nej på den frågan. Karaktärerna är utan tvekan hur skruvade som helst och historien är så där lite lagom tillkrånglad. Den berättas genom tillbakablickar från de olika karaktärerna som agerar vittnen till brottet som filmen centrerar sig kring. Intressant är att de ord karaktärerna väljer att beskriva sina känslor med inte alltid stämmer överens med den verklighet vi får se visualiseras framför våra ögon. De förskönar händelse förloppet lite genom sina ord om man säger så. Det är dock inga som helt problem att dra parallellerna och en lågmäld och svart humor tittar fram och det är kanske där filmens största poäng ligger snarare än i att berätta en riktigt intressant historia.

Vad som ligger filmen lite i fatet, trots sin uppenbara ambition, är att det trots allt känns lite konstruerat. Karaktärerna är för skruvade och excentriska och blir inte riktigt naturliga, händelseförloppet känns inte realistiskt även om de enstaka scenerna ofta strålar av briljans. Till exempel de scener där polisen utnyttjar sin maktposition för att underhålla sig själva. De skjuter helt enkelt sönder däcket för någon icke ont anande trafikant och dyker sedan upp och anklagar dem för fortkörning med mer eller mindre brutala metoder.


Dessutom vill jag påstå att det var lite för uppenbart varthän filmen barkade i många avseenden. Jag hade gärna sett att den hade överraskat mig mera än vad den förmådde. Men jag tror i och för sig att det där komma att komma så småningom för Jennifer. Man märker att grunderna finns där, tanken att skapa film på ett specifikt sätt där inget sker på slump utan snarare är kolossalt genomtänkt.




Skådespelarmässigt finns dock inget att klaga på, både de stora namnen, Bill Pullman och Julia Ormond sköter sig med bravur. Och så finns ju min gamle favorit Michael Ironside med i en något mindre roll som polischef också, en roll han är som klippt och skuren för. Kanske inte häpnadsväckande, man har sett det mesta av det han gör förut, men ändå ett bra val för hans del. Imponerar gör också unga Ryan Simpkins, som med sina blott tio år är väldigt trovärdig i sin rolltolkning. Jag ser fram emot att följa både hennes utveckling och den av Jennifer Lynch som jag tror kommer att kunna göra riktiga storverk i framtiden!