Trailer - Nerve - på bio 16:e september

När gymnasietjejen Vee (Emma Roberts) får frågan av spelet Nerve – ”Are you a watcher or a player?”, bestämmer hon sig för att gå med i vad som verkar vara en harmlös onlineversion av sanning eller konsekvens, minus sanningsdelen. Men efter att hon träffar spelaren Ian (Dave Franco) eskalerar spelet till farliga nivåer som endast de anonyma ”tittarna” kan kontrollera. 

I rollerna: Emma Roberts, Dave Franco, Juliette Lewis m.fl. I regi av: Henry Joost och Ariel Schulman. 

Nerve distribution Nordisk Film.

Liza Marklunds Annika Bengtzon - 2012 - sex filmer!

Nobels Testamente – Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor. Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på underhållningsredaktionen.

Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska deckare och ser Liza Marklund filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet. Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!

Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.

Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring. Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…

7/10

Prime Time – Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela. Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.

Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt som det kan bli ibland.

8/10

Studio Sex – Kanske inte lika bra som föregående Prime Time och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?

Vi får också den här gången lite mera bakgrund till varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär. Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.

Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.

7/10

Den Röda Vargen – I den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså, annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket egentligen varit som bortblåst tidigare.

Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!

Ska vi tala om historiens uppbyggnad och överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).

7/10

Livstid – Oftast är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar. Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.

En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli? Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet väldigt fin.

På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet hittills i den här filmserien!

9/10

En Plats i Solen – Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är van vid att Spiken gjorde.

Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.

På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna, men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra idé!

7/10

The Grudge - 2004 - Nyinspelningen med Sarah Michelle Gellar

The Grudge

Regi: Takashi Shimizu

2004

Horror

Karen (Sarah Michelle Gellar) jobbar med hemvård i Tokyo, Japan. En dag får hon ta över och vikariera för sin kollega Yoko (Yoko Maki) som försvunnit spårlöst. Hon beger sin till en gammal kvinnas hus och möts av något hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat förställa sig. Innanför dörren slår för det första misären emot henne. Hon finner också den något apatiska kvinna hon kommit dit för, på golvet. Efter att hon städat upp röran ger hon sig på upptäcktsfärd i huset och finner en pojke intejpad i ett skåp på övervåningen. När hon anmäler saken till polisen börjar hon förstå att det inte är första gången något mystiskt inträffat i huset. Både hennes egna och polisens undersökningar pekar på att huset är besatt av vrede och att alla som sätter sin fot i huset dör en våldsam död.

Det här är väl en av de mer omtalade amerikanska skräckfilmerna på senare år. Frågan är om den klarar av att stå på egen hand eller om det bara är en i raden av remaker på asiatiska succéfilmer.

Låt oss säga att det är en väldig tur att filmen börjar direkt så att säga, det hinner inte gå speciellt många minuter förrän mystiska och oförklarliga saker börjar inträffa. Det är tur säger jag, därför att filmen är faktiskt inte vidare intressant och det krävs en sån här åtgärd för att man över huvudtaget ska orka intressera sig för den. Det som följer efter dessa inledande minuter är tyvärr inte vidare intressant eller medryckande. Vid vissa enstaka tillfällen kan man visserligen påstå att filmen är semiintressant, men den blir aldrig speciellt originell. Nu måste kanske inte en film vara originell för att gå hem hos den stora breda massan, men jag tycker att det görs på tok för mycket publikfriande filmer för att det här ska kännas lyckat.

Filmen fortsätter att sväva någonstans i gränslandet mellan semiintressant och tråkig. Samtidigt vill jag dock påstå att en del av filmens scener faktiskt är lite skrämmande och i viss mån överrumplande. Tyvärr tycker jag inte att det räcker hela tiden ut och jag tycker att det är synd att man ofta valt att gå den lätta vägen istället för att ta ut svängarna ordentligt.

Eftersom det här är en remake av en asiatisk film, gjord av originalregissören, hamnar man nästan i en slags paradox. Stilen är ömsom asiatisk med mycket statisk kameraföring och sparsam musik, ömsom väldigt amerikansk med lika typisk musiksättning som kameraföring. Likaså kan man kalla berättartekniken för en hybridlösning, den asiatiska fragmenterade stilen blandat med den amerikanska tekniken att berätta rakt på utan krusiduller.

Skådespelarinsatserna är väl överlag ganska bra även om jag personligen inte skulle bli ledsen om Sarah Michelle Gellar hade en mindre roll. Inte för att jag egentligen tycker att hon är dålig utan för att hon inte tillför speciellt mycket. Hade hon å andra sidan haft en mer betydande del av filmen kanske hon hade kunnat utveckla sin rollkaraktär till något intressantare och mer en flerdimensionell sådan. Hur man än vänder sig blir det fel alltså, både mer och mindre Gellar hade varit bättre.

Så är det ju då slutet, något som är väldigt viktigt i den här typen av spökhistorier. Jag tycker att slutet är filmens starkaste del, som tur är känns det som om regissören (Takashi Shimizu) spelar ut sina starkaste kort här och dessutom alla på en gång.

Filmen är sevärd en gång men inte mer.

4/10

Strandvaskaren - 2004 - Sällan har en svensk skräckfilm blivit mer hatad!

Strandvaskaren

Regi: Mikael Håfström

2004

Thriller

För ett år sen på den lilla internatskolan tar en flicka livet av sig. Historien anses kunna skada skolans anseende och händelsen tystas ner. Nu när det gått ett år och skolans årliga tradition till fest hägrar forskar en av eleverna i traktens historia. För hundra år sedan dödade en bonde tre av skolans elever med en lie för att sedan gå till sjön och dränka sig. Legenden säger att en natt varje år kommer han tillbaka och man kan tydligt höra hans lie skrapa mot golvet i skolkorridorerna. Vilken sanning ligger bakom legenden? Varför dog de tre eleverna? Går verkligen Strandvaskaren igen?

En i alla avseenden usel film. Bara dialogen kan få en att se rött, varför har man valt att skriva en dialog som låter som värsta 40-talet? Detta dessutom i ett sammanhang där mobiltelefoner är en bister verklighet och nutid är uppenbar? Kanske är det Mikael Håfströms sätt att framställa en internatskola men det funkar inte, det är inte alls trovärdigt. Kanske var hans ambition att upprepa succén med internatskolefilmen Ondskan, som ju faktiskt till och med lyckades med konststycket att få en Oscarsnominering, men att jämföra dessa filmer är som att jämföra grädde med minimjölk.

Man skulle också kunna säga att karaktärerna är karikatyrer på sig själva och även om ingen av skådespelarna är direkt usel så är det väl ingen som övertygar heller direkt, inte ens Kjell Bergkvist faktiskt! Man kan faktiskt fråga sig varför han prompt skulle smutsa ned sitt namn med att medverka i denna produktion. Fast det är ju förstås inte första gången en verklig toppskådis medverkar i värsta dyngan, se bara på Dennis Hopper i Texas Chainsaw Massacre 2…

Men trots den lilla roll Kjell Bergkvist faktiskt har, medverkar han i filmen roligaste scen – när han knullar skolans rektor på hennes kontor!

Det har ju blivit populärt att göra filmer om legender som påstås vara sanna, eller som åtminstone ligger väldigt nära verkligheten. Kanske kan vi tacka Blair Witch Project och dess marknadsföring för den här trenden. Legenden i strandvaskaren känns bara fånig och inte det minsta intressant. Det gäller förresten hela manuset som känns otroligt långsökt och skrivet. Kanske är det en illusion som kommer av sättet historien berättas på, vilket är på ett mycket fragmenterat sätt som dessutom inte belyser de väsentliga delarna på rätt sätt och man får aldrig riktigt koll på vad som är viktigt i filmen. Om inte det vore nog har man också blandat in ett mentalsjukhus och en rymling därifrån. Ett klumpigt sätt att försöka skapa en motsättning till legenden om strandvaskaren.

Till sist måste jag ge en känga till filmmusiken som slår emot en direkt i filmens början. Den känns så lik temat i Halloween att det måste vara en uppenbar stöld därifrån. Musiken är bra, men tyvärr har bilderna man valt att visa till inte den intensitet som krävs för att effekten ska bli fulländad.

Vill du tvunget se en svensk rysare/skräckfilm så se Besökarna i stället, till och med Camp Slaughter har förresten högre underhållningsvärde!

Recension: Immortals – 2011 – Grekisk mytologi med en twist!

Regi: Tarsam Singh

2011

Fantasy/Action

För eoner sedan utkämpades ett krig mellan Gudarna och titanerna. De senare fördrevs och Gudarna, med Zeus i spetsen stod som segrare. Den mäktiga pilbågen Epirus försvann och har sedan dess varit försvunnen. Legenden säger att den som använder bågen får makten över alla andra. Nu är den makthungrige Kung Hypeiron på jakt efter den och får han den i sin hand kommer det att betyda att han släpper de fängslade Titanerna fria. Det blir i så fall ett krig mellan de gamla Gudarna och Titanerna som hittills varit oskådat. Det enda hoppet står nu till Theseus som Zeus har valt ut och i hemlighet ledsagat för uppgiften. Ska det räcka eller kommer helvetet att bryta ut?

Kan man någon om grekisk mytologi brukar man kunna ta till sig filmerna som behandlar ämnet på ett bättre sätt. Glöm det! Här det så löst baserat på de gamla sagorna att bara det allra nödvändigaste stämmer överens med det man trodde att man visste! Det är en spektakulärt visuell film och jag måste erkänna att jag inte riktigt var beredd på vad jag skulle få se. Jag hade väntat mig en dussinfilm i stil med Centurion eller Valhalla Rising. Det är väl själva omslagsbilden som luras antar jag.

Jag har inte sett något annat av regissören Tarsem Singh, förutom debuten The Cell, som jag minns som helt ok. Det var länge sedan jag såg den och det har blivit en hel del filmer sedan dess så mitt minne är inte klockrent. Men jag gillar det här! Det ser storslaget ut utan att vara episkt skulle man kunna säga. Det vill säga att miljöerna är kraftigt begränsade men det som finns är fortfarande imponerande!

Mytologin ska man som sagt ta med en nypa salt, men det där med stridigheter med Titanerna känner man i alla fall igen. I min värld, som gärna vill skryta med att jag kan någon om de mytologiska förutsättningarna, var det föregångarna – eller föräldrarna – till de som senare skulle etablera sig som gudar på Olympos, Gudarnas berg. Här är det väl inte riktigt så, men det är snyggt och det är väl det som räknas i första hand i den här filmen.

Det är mycket datoranimerade scener tvärs igenom hela filmen. Tittar man på extramaterialet får vi veta att man har använt sig av någon ny metod för att kunna generera scener i realtid för skådespelarna att studera, till skillnad från andra filmer när man har animerat in allting i efterhand. Man menar på att det här ger en ökad kvalitet eftersom man nu kan ha större medvetenhet på vad det egentligen är man gör, man behöver inte längre tänka sig vad som komma skall, det finns redan så att säga. Jag kan inte riktig förklara det där märker jag…

Jag har inget emot skådespelarna, ingen av dem, och det är trots allt en del väldigt udda karaktäriseringar. Man får ta det för vad det är och vara nöjd med att man även hittar storheter som Mickey Rourke och John Hurt i rollistan. Historien i sig kan väl sägas vara lite tvådimensionell kanske men å andra sidan verkar det som att regissören hade lite serietidningskänsla i åtanke.

7/10

Recension: Reign of Assassins – 2010 – Asiatisk svärdskonst!

Har man sett en kinesisk svärdfilm som utspelar sig under antiken har man sett alla kanske man skulle kunna tro? Jo, det ligget faktiskt något i det. Det är rätt mycket staccatokoreografi i stridsscenerna och det är uppenbart att skådespelarna hänger i linor emellanåt. Men även om det nu är så att man har sett alla om man har sett en så spelar det inte så stor roll om man gillar den här typen av film. Jag tycker de är oerhört underhållande och vackra! För är det något som man får med sig av de här filmerna så är det estetiken.

Karaktärerna i den här känns lite styltiga. Det är en del av charmen tycker jag. Jag vill att det ska vara lite grand som om man tittade på en serietidning. Det är väl det asiatiska svaret på västerlandets superhjältefilmer kanske? Naturligtvis är det en film fylld av obegriplig asiatisk vishet, det är precis som det ska vara alltså!

Michelle Yeoh, som får sägas har huvudrollen, sköter sig utmärkt och svärdscenerna utmärker sig också med några nya tekniker. Översatt kallas tekniken för vattenklyvarteknik, hur mycket det stämmer in på originalbetydelsen vet jag inte. Det ser i alla fall coolt ut och genast är vi tillbaka till estetiken. Gillar man den här typen av film är det helt enkelt stor sannolikhet att man även gillar den här även om den inte är nyskapande. Detsamma gäller förstås det omvända!

7/10

Recension: Bullet to the Head – 2012

Jag gick under många år och trodde att Sylvester Stallone bara vara en stolle som gjorde puckande roller som var lika puckade som han själv. Det var inte förrän senare som jag upptäckte att han faktiskt hade skrivit en hel del filmer själv, några av de mest uppskattade dessutom. Till råga på detta är han heller inte ovan att regissera. Det var bara att konstatera att det fanns mer bakom fasaden än vad man (jag) trodde. Senare upptäckte jag också att han faktiskt inte är så usel skådespelare heller. Det var väl i och med de otypiska rollerna kanske, som målvakt i fotbollskrigsfilmen Victory eller i kultfilmen Death Race 2000 som han fick spela ut ett annat register än de typiska dekadenta polisrollerna eller actionhjälten.

Här spelar han tuffing, men han är i alla fall inte polis utan hårdför hitman och regin står Walter Hill för, han som gjorde The Warriors någon gång i forntiden och som jag tror är mest känd för 48 Timmar med Eddie Murphy. Det är hård action och det är väl i och för sig inget vi inte har sett tidigare men det är bra underhållning och lite kul twist är det att han här slår ihop sig med en polis för att leta upp gemensamma fiender. Det är ju faktiskt lite som 48 Timmar slår det mig nu. Fast sett ur bovens perspektiv istället för tvärtom som i 48 Timmar.

Det är en kul blandning av dialog och action, riktigt tuff och skoningslös action skulle jag vilja säga. Det är inte det att blodet skvätter omkring utan att det inte riktigt finns någon flykt från det. Ändå han man lyckats få till lite humor i dialogen och i situationerna också. Det är som sagt inget nytt och revolutionerande men klart underhållande och vem har dött av lite hjärndöd action?

6/10

CDON
Discshop
Ginza

The Mechanic – 2011 - Nyinspelningen av Bronson-rullen!

Någon gång på stenåldern såg jag filmen med samma namn fast med Charles Bronson och Jan-Michael Vincent. Eftersom det var väldigt länge sen är det svårt för mig att jämföra på ett detaljerat plan då jag bara minns de stora dragen, som verkar vara tämligen likartade här. Jag älskar Bronson – om nu någon skulle tvivla – men mitt minne är alltid vad det borde vara. Och med tanke på alla år som förflutit och filmer som har tillkommit i referensramen är det väl inte så konstigt om man tappar lite information här och där?

Men genast när jag börjar titta återkommer åtminstone en del av bilderna. Det måste betyda att i alla fall grundstommen är tämligen lika. Jag kan inte göra jämförelser som förklarar på skillnader eller om utförandena av själva morden är mer eller mindre intressanta i denna jämfört med förlagan. Det är ju trots allt en film om en professionell mördare som genom sin skicklighet använder sig av långt mer sofistikerade metoder än bara ett skjutvapen. Men det är onekligen en intressant actionfilm som är underhållande hela vägen. Jason Statham gör ett bra jobb och Ben Foster passar också bra in i sin roll.

Det mp vara en repris av någon sort men också en film som står på egna ben. Man behöver således inte ha någon förlaga i minnet för att kunna tillgodogöra sig denna på ett fullgott sätt. Jag gillar den! Och så ger den mig chansen att få se Donald Sutherland i en liten roll, bara det gör egentligen filmen sevärd!

6/10

Recension: The Possession - 2012

The Possession

Regi: Ole Bornedal

2012

Horror

Clyde och Stephanie har varit skilda i några månader. Man kan väl inte säga att de är direkt ovänner men visst finns det småsaker som gnager mellan dem. Tillsammans har de två barn som de båda älskar högt. De bor mest hos mamman men även hos pappan, som just flyttat in i ett nytt hus, under perioder. Även mellan pappan och barnen är det lite spänt och saker och ting blir inte bättre av att Clyde tvingas kalla in skadedjursbekämpare till den nya villan. Den verkliga mardrömmen börjar dock inte förrän yngsta dottern har tjatat till sig en låta från en garageförsäljning. Hon börjar genast förändras, vilket först driver föräldrarna längre och längre ifrån varandra. Anklagelser om barnaga och allmän misskötsel ventileras men det är inte det som är problemet med Emilie. Lådan hon köpte skulle helt enkelt ha förblivit stängd!

Jag har verkligen inte sett allt som Ole Bornedal har gjort men det jag har sett är grymt imponerande! Ni inser förstås att det var han som gjorde den fabulösa Nattevagten (alltså det danska originalet) och superba Fräls Oss Ifrån Ondo! Med det i åtanke måste jag tyvärr konstatera att den här inte riktigt når samma höjder. Det är dock en mycket stabil skräckfilm åt det ockultare slaget. Eftersom det handlar om någon som blir besatt och sedermera behöver en exorcism är det svårt att inte jämföra med The Exorcist på ett eller annat sätt. Jag tycker den klarar sig bra vid jämförelsen men det finns ett par detaljer som stör mig. Hur logiskt det än är att offra sig själv för sitt barn tycker jag inte att man hade behövt vara så tydlig med att uttala att demonen, eller vad det nu är, ska besätta en själv istället för dottern. Det känns lite väl uppenbar stöld tycker jag.

Annars har man klurigt nog satt judendomen i centrum och låter den handlas med exorcismen. Det känns fräscht att låta den katolska kyrkan stå utanför, det finns så många andra filmer där de får driva ut djävulen i alla fall! Principen är dock den samma, en demon som inte gärna vill lämna den kropp den en gång besatt, medan rader ur en helig skrift ska få detta väsen på andra tankar. Men trots att det inte är något ny idé fungerar det hur bra som helst. Det är till och med spännande!

Annars är filmens främsta akilleshäl att den hinner bli en smula seg innan den kommer igång. Det är inte det att det inte händer något, för det gör det hela tiden, det är bara det att det tar lite för lång tid för de runt omkring att inse vad det egentligen är som håller på att hända med den lilla flickan. Historien är förhållandevis enkel och skådespelarna är inte ekvilibrister, även om Natasha Calis som Emilie är ett riktigt gåshudsframkallande barn, men föräldrarna Kyra Sedgwick och Jeffrey Dean Morgan är klart stabila. De gör ungefär vad som kan förväntas av dem.

Hur som helst är det en klart effektiv film som förtjänar att ses även om det inte är läge att basunera ut vilka superlativ som helst. Gillar man skräckfilmer och i synnerhet besatta barn och liknande bör man definitivt kolla upp denna!

7/10

Cockpit - 2012 - En film med könsmoral!

Cockpit

Regi: Mårten Klingberg

2012

Komedi

För Valle går det inget vidare. Till det yttre är väl allt ok, men snart får han sparken från sitt jobb. Samtidigt vill hans fru skiljas och till råga på allt tvingas han flytta in till sin syster, som dessutom bor i deras mammas gamla lägenhet. Att få ett nytt jobb som pilot visar sig vara lättare sagt än gjort och efter att ha försökt på samtliga flygbolag, flygskolor och allt annat som finns tillgängligt i lufttrafik ger han upp – nästan! Han får nämligen reda på att ett av flygbolagen han har sökt jobb hos egentligen vill ha en kvinna. Sagt och gjort, han klär ut sig till kvinna, förfalskar sina handlingar och söker jobbet igen. Som kvinna får han platsen. Det är nu problemen börjar på allvar! De manliga kollegorna stöter på honom, frun vill fortfarande inte ha med honom att göra och till råga på allt blir han kär i sin kollega Cecilia…

Efter att ha sett trailern till filmen insåg jag att jag var tvungen att se den. Det är inte ett speciellt vanligt fenomen numera men det är väl kul att någon lyckas någon gång med att få en så intresserad att man verkligen gör något åt saken. Bara efter en trailer… Kudos!

Faktum är att galghumorn i det hela som lockade mig blandas upp ganska friskt med en debatt om könskvotering. Eller om det är människor vi har att göra med och inte könsroller. Det är ett kärt ämne för mig och jag tycker att det är riktigt coolt när det finns starka människor som vågar bryta mot normerna. Det är alltså en film både vågar vara rolig och moraliserande på samma gång. Helt klart en uppfriskande erfarenhet!

Men tro för den delen inte att filmen kommer med några nya grepp. Mycket av historien, humorn och grundidéerna finns redan berättade, i Tootsie och Mrs Doubtfire inte minst. Förvecklingarna hopar sig och till slut blir det för mycket för den utklädde karlen som känner ett behov av att avslöja allt för omvärlden. Och alla lever därefter lyckliga i alla sina dagar. Inget revolutionerande på något sätt men helt klart sött…

Jonas Karlson som spelar Valle gör riktigt bra ifrån sig som tjej också. Han är precis lagom snygg för att man ska förstå att karlarna runt omkring tycker att det är en het pudding men tillräckligt manlig för att vi ska se hur mycket de mistar sig. Förresten är Marie Robertsson hetare ändå!

Det finns några skämt i filmen som jag kommer att minnas väldigt länge och det är helt klart en rulle som jag kommer att se om igen när jag känner att jag behöver något lättsamt. Det är nämligen inte helt nödvändigt att man ska ta hänsyn till könsmoralen i filmen. Man kan helt klart koppla bort den delen om man så skulle önska och bara ägna sig åt själva komedin. Det är en rolig film helt enkelt!

Men som alla förvecklade filmer måste den lösas upp någon gång. Det är med bävan man ser slutet nalkas. Det här varit en del fyndiga rundgångar längs vägen men när allt uppklaras blir det tyvärr ganska standardiserat. Det blir ett abrupt slut på allt vad förvecklingar heter och så är filmen… slut… hade man bara lyckats med konststycket att avluta i lika god stil som resten av filmen hade det varit en riktigt riktigt bra film. Nu är det förvisso riktigt bra ändå men det där allra sista uteblir.

8/10

Carolina Gynnng i BLONDIE - 2012

Blondie

Regi: Jesper Ganslandt

2012

Drama

Mamma fyller sjuttio år och då kommer hennes tre döttrar hem till festen. Alla vill väl att det ska bli bra men det är något som inte riktigt vill sig. De tre döttrarna kommer inte riktigt överens och det gör kanske inte mamman heller. Det är helt enkelt en aning motsättningar som behöver redas ut. Det är tydligt att ingen av dem mår riktigt bra! Till slut brister det och storbråket kommer igång på allvar. Alla är arga på alla verkar det som men när mamman plötsligt får en hjärnblödning rämnar allt på allvar. De verkliga känslorna kommer fram och även om det har varit hårda ord tidigare så är det ingen tvekan om att de älskar sin mamma. Nu tvingas syskonen hålla sams och komma varandra närmare än vad de kanske någonsin har varit.

Jag är något av ett fan av Carolina Gynning, som spelar den kanske viktigaste rollen i filmen. Det är förstås flera som är blonda i filmen men det känns som att titeln syftar på henne. Hur som helst har jag recenserat några av hennes böcker och det känns lite som att hon delvis spelar sig själv här. Åtminstone känns det som att rollen är baserad på hennes liv som modell. Det är en lång historia men det känns så…

Men oavsett hur stort fan jag är kan jag inte med berått mod säga att jag tycker hon gör en god insats här. Nu är jag i och för sig inte så imponerad av någon annan inblandad skådespelare heller men det är väl lättare att hugga på Gynning som egentligen inte skådespelare till yrket. Dessutom är det bara hon som behöver anpassa sin dialekt till de övriga. Jag tycker verkligen inte hon lyckas med detta! Visst har hon lagt sig till med tungspets r men den övriga skånskan verkar vara kvar. Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot hennes dialekt eller skånska heller för den delen – jag är ju skåning själv dessutom – men det funkar inte när de inblandade ska föreställa syskon.

Men jag skyller inte på skådespelarna egentligen, det är regissören som inte gjort sitt jobb ordentligt. Det är Jesper Ganslandts uppgift att se till att det fungerar! Det är också hans uppgift att se till att historien kommer fram på rätt sätt. För det är onekligen ett gott försök. Filmen tar upp problem som säkerligen inte är helt ovanliga bland uppväxta syskonskaror. Även i vuxen ålder kanske man tävlar om föräldrarnas uppmärksamhet, i synnerhet om barndomen varit bräcklig på något sätt. Vi har vårt överjag, men när allt rämnar kommer de verkliga känslorna fram.

Som sagt, försöket är gott men det når inte ända fram. Det hade behövts betydligt mera dramatik för att få det att fungera. Karaktärerna hade behövt vara fylligare och vi hade behövt få flera pusselbitar om alla inblandade. Som det är nu får vi med nöd och näppe bara hälften av pusslet. Dock måste jag säga att jag gillar greppet att berätta filmen i tre akter, det var det intressantaste den här filmen hade att bjuda på om jag ska vara helt ärlig…

4/10