Liza Marklunds Annika Bengtzon - 2012 - sex filmer!


Nobels Testamente – Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor. Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på underhållningsredaktionen.




Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska deckare och ser Liza Marklund filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet. Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!

Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.




Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring. Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…

7/10



Prime Time – Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela. Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.

Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt som det kan bli ibland.

8/10



Studio Sex – Kanske inte lika bra som föregående Prime Time och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?

Vi får också den här gången lite mera bakgrund till varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär. Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.

Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.

7/10



Den Röda Vargen – I den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså, annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket egentligen varit som bortblåst tidigare.

Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!

Ska vi tala om historiens uppbyggnad och överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).

7/10



Livstid – Oftast är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar. Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.

En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli? Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet väldigt fin.

På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet hittills i den här filmserien!

9/10



En Plats i Solen – Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är van vid att Spiken gjorde.

Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.

På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna, men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra idé!


7/10