HUNDRAÅRINGEN som klev ut genom ett fönster och försvann – 2013

1994, alltså för ganska precis 20 år sedan kom filmen Forrest Gump. Alla verkade älska den och den belönades 6 Oscarsstatyetter. Bland annat fick Tom Hanks en för bästa huvudroll. Med risk för att klassas som ignorant förstod jag aldrig riktigt varför. Tom Hanks var inte helt trovärdig i rollen som den något efterblivne Forrest Gump. Själva historien var allt för otrolig för att vara realistisk, och då menar jag förstås realistisk i filmens eget universum. Han tycks ha varit med om allt och historien är full av kända män som på ett eller annat sätt har färgats av denna man.

Varför skriver jag nu det här som inledning till en svensk film gjord 20 år senare? Jo, de är helt enkelt väldigt lika till sitt upplägg. Båda bygger förstås på en litterär förlaga så vi ska inte klandra filmmakarna Robert Zemeckis och Felix Herngren. Huruvida Jonas Jonasson som har skrivit hundraåringen har sneglat på Winstons Grooms bok vet jag inte och tänker heller inte spekulera vidare i det.

Hur som helst tar filmen sin början med att Allan Karlsson fyller hundra år. En anmärkningsvärd ålder tycker man på ålderdomshemmet. Man har skaffat sig en extra stor marsipantårta för tillfället. TV är där och man planerar att göra en stor sak av det hela. Allan är däremot inte lika intresserad av att firas. Han vill ut och smaka på livet igen, han rymmer genom ett öppet fönster och så tar vår berättelse sin början. Den ena händelsen leder till en annan och snart är Allan på väg med buss så långt som hans växelpengar tar honom. Med sig har han en väska som inte är hans och som visar sig innehålla en stor summa pengar. Självklart vill de gangsters som blivit av med väskan ha den tillbaka men slumpen vill annorlunda. Samtidigt får vi följa delar av Allans liv, som sträcker sig hundra år tillbaka i tiden. Hur han har träffat på stora män och påverkat historien genom sina möten. Franco, Einstein och Stalin för att nämna några. Självklart med en liten tvist på det.

Ska sanningen fram så var jag lite skeptisk mot Robert Gustavsson i huvudrollen. Jag tillhör inte dem som är jätteimponerad av allt han har gjort. På ren svenska tycker jag att han är rätt så överskattad som komiker. Visst kan han vara rolig ibland men jag tycker nog att han som regel tar sig själv på lite för stort allvar. Att han i filmen ska vara hundra år gammal innebär förstås en hel del sminkeffekter. Tydligen så spenderade han ackumulerat under filminspelningen 3 veckor i sminket. Det låter i alla fall mycket!

Han gör också rollen som sig själv som yngre, alltså Allan Karlsson i olika åldrar. Och faktum är att trots min initiala skepsis så glömde jag nästan bort att det var Robert Gustafsson i rollen. Han gick i in den så mycket att han blev Allan Gustavsson. Visserligen var han dold under allt sminket men inte så mycket så att man skulle kunna ta fel på att det inte var han. Det behövdes inte mer än ett kort ögonblick, eller att se på filmens omslag egentligen.

Här gör han det som Tom Hanks inte förmådde i Forrest Gump, han gör filmen trovärdig och lyfter filmen till en helt ny nivå. Naturligtvis har de övriga skådespelarna sitt med saken att göra. Några av dem har riktigt stora roller med annan andra nästan bara är med på statistnivå. Statister med repliker kan man säga. Och förresten så handlar det ofta om amatörer. Felix gillar tydligen att jobba med amatörer. Med tanke på resultatet kan man förstås dra slutsatsen att det antingen är väldigt duktiga amatörer eller att Felix Herngren är en ypperligt begåvad regissör som har god hans med amatörer. Förmodligen handlar det om båda delar. Medverkar gör bland andra Iwar Wiklander, David Wiberg, Jens Hultén och Mia Skäringer.

8/10

Bilder: © Buena Vista © Nice FLX Pictures

Ta förresten chansen och vinn filmen här!

Ulf Malmros - MAMMAS POJKAR - 2012

Mammas Pojkar

Regi: Ulf Malmros

2012

Komedi

Gunilla är präst och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen. Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.

Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer, det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.

Musiken, som är specialskriven till filmen, består av ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger de bara som sprit och eld…

Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så. Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker ”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…

Bröderna spelas av Björn Starrin och Johan Östling som båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma roll som hon gör i Solsidan. Det är för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till oigenkännlig. Kjell är lika bra som han alltid är!

Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det fattigt på något sätt. Ulf Malmros brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella frågornas film.

8/10

Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB