Recension: Rubber’s Lover - 1996 - En MYCKET märklig film!

Rubber’s Lover

Regi: Shozin Fukui

1996

Horror

Ett stort, mäktigt och framgångsrikt företag bedriver forskning på det psykologiska planet. Med hjälp av en apparat kallad D.D.D. eller Digital Direct Drive som den heter i klartext, bombarderar man gummiklädda försökskaniner med ett mycket intensivt ljud och under påverkan av drogen eter. Detta resulterar visserligen i psykiska förmågor hos försökskaninerna men bieffekterna är oftast letala. Detta innebär att företaget stänger ned forskningen mot de drivande forskarnas vilja. I ett sista desperat försök att hålla forskningen vid liv kidnappar de en av sekreterarna och fortsätter att bedriva sina experiment på henne och sin eterberoende kollega.

Filmen är gjord i svartvitt och det tror jag förhöjer filmen stämning något. Framförallt när man har valt att inte göra filmen i en följsam och mjuk gråskala utan snarare så grynig och kornig som möjligt. Själva experimenten framstår som grymmare på det viset och det är ju faktiskt ett lika enkelt som genialt knep egentligen. Det ökar också den surrealistiska tonen i filmen, vilket också förstärks av den nästan absurda rekvisitan i form av bland annat nålar och virtual-reality liknande hjälmar. En absurditet som nästan är jämförbar med Shinya Tsukamotos Tetsuo, åtminstone när det gäller rekvisita.

Ska man försöka extrahera någon sensmoral ur filmen ligger väl faran med genmanipulation och skrupel och hänsynslös forskning utan etik nära till hands. Fast sensmoralen är väl å andra sidan inte filmens starkaste vapen och den är inte speciellt tydlig. Säkerligen är den också tämligen subjektiv och tolkas garanterat på ett helt annat sätt av någon annan.

Vad finns det mer att säga om filmen då? Jo, ibland blir det pinsamt tydligt att man vet för lite om filmen man recenserar och får läsa sig till information. Till exempel så är det här tydligen en prequel på Shozin Fukai’s egen film 964 Picocchio från 1991. Med facit i hand, eller åtminstone efter att ha läst mig till handlingen i den filmen så känns det ganska logiskt och jag tror att det naturliga steget efter att ha sett den här är att man uppsöker även Shozin Fukai’s andra verk. Naturligtvis står då 964 Pinocchio först i tur!

För även om Rubber’s Lover inte riktigt känns oöverträffad av allting annat som gjorts i den surrealistiska världen så är den både explicit och märklig. Jämför man till exempel med David Lynch’s Erasherhead eller den redan nämnda Tetsuo så står den sig förstås kort, men den är dock tillräckligt speciell för att vara av intresse för den filmintresserade och den är definitivt något utöver det vanliga!

Rekommenderas för den som är på humör för märkligt film!

Recension: Michael Keaton i Multiplicity - 1996

Multiplicity

Regi: Harold Ramis

1996

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Doug Kinney (Michael Keaton) behöver ett mirakel: Som framgångsrik tjänsteman och en hängiven far och äkta man, har han alldeles för ont om tid för att kunna njuta av livet och kunna skämma bort sin vackra hustru (Andie Macdowell). Han kommer i kontakt med Dr. Owen Leeds (Harris Yulin) som arbetar med genetik och erbjuder honom en lösning på sina problem - kloning. Nu har Doug gjort en kopia av sig själv så hans klon kan vara hemma och han själv kan vara på jobbet. Men efter ett tag märker Doug att han inte kan njuta till fullo, han vill ju kunna göra andra grejor utan ens behöva vara på jobbet heller, så han gör en klon till, Doug 2. Nu tror han att allt ska vara bra, men den nya klonen och den första klonen kommer på att de också vill ha lite tid för sig själva. Då gör de en klon de också vilket inte går så bra med tanke på att de klonar ju en klon. Problemet är att alla är kära i Laura. Om Dougs liv var komplicerat när han var ensam, så blir det nu tre gånger värre!

Filmen startade lite segt men blev roligare och roligare ju längre in i filmen man kom och man behövde inte vänta länge innan nästa skrattanfall kom. Historien hade ju kunnat göras lite bättre, då hade det kunnat bli en toppen film, men jag tror att man fokuserade sig mer på humorn än på filmens handling. Handlingen är dum och osannolik, men det som kommer ut av den är fruktansvärt kul, den är inte intelligent, men kul och romantisk.

Michael Keaton gör ett enastående jobb med att spela 4 olika karaktärer med helt olika personligheter, dessutom är en av dom den dummaste jag har sett på mycket länge. Andie McDowell spelade sin typiskt vanliga gulliga roll, men visst gjorde hon bra ifrån sig.

Om du vill bedöma en skådis prestation, sätt honom i en roll där han kan spela mot sig själv tre gånger så märker man snabbt hur det ser ut.

En scen som är underbar är när klon 2 visar Andie hur man ska vika in matresterna i folie innan man fryser in dom, hennes ansiktsuttryck är oslagbart.

Drick inget när du ser filmen för då är risken att det kommer ut igenom näsan om du börjar skratta mitt i. Slutet av filmen är ju helt underbart.

Recension: House Arrest - 1996

House Arrest

Regi: Harry Winer

1996

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

 

Efter att Grover (Kyle Howard) och hans yngre syster Stacy (Amy Sakasitz) får reda på att deras föräldrar Janet (Jamie Lee Curtis) och Ned Beindorf (Kevin Pollak) ska flytta ifrån varandra och kanske skiljas efter 18 års äktenskap, bestämmer de sig för att låsa in dem i källaren och där ska de vara tills de har löst sina problem. I skolan berättar Grover för sin bästa kompis Matt (Mooky Arizona) vad han och Stacy har gjort och skolans bråkstake T.J.(Russel Harper) får nys om detta. Så han bestämmer sig för att hans föräldrar också behöver låsas in tillsammans med Matts föräldrar, även Brookes (Jennifer Love Hewitt) mamma (Jennifer Tilly) bli inlåst där, för Grover är hemligt förtjust i Brooke vilket innebär att han får bättre kontakt med henne nu.

Filmen är väldigt rolig och man kan njuta av både de äldre och yngre skådisarna här. Jag tycker att de gör ett bra jobb, men den som är absolut bäst är helt klart Jennifer Tilly, hennes roll som mamma till Brooke är rysligt bra och hennes agerande är strålande.

Kul att se Jamie Lee Curtis i den här rollen och hur hon blir mer och mer frustrerad är underbart att se. Någon som man verkligen retar sig på är Christopher McDonalds rollfigur Donald Krupp, han är helt otroligt elak mot sin fru och behandlar henne som skit. Det är så man vill in i filmen och strypa honom, men om man väntar på något gott så kanske det kommer i slutet.

Det är ju långt ifrån den bästa film som har gjorts, manuset är lite lamt emellanåt, inte den bästa fotot heller och musiken är kanske inte det bästa valet på sina ställen, men ofantligt kul är den i mina ögon i alla fall och jag har sett den många gånger.

Detta kanske är en film som föräldrar bör se, så de inte en dag upptäcker att de blir inlåsta i källaren.

Extreme Measures - 1996 - ypperligt bra skådespeleri

Extreme Measures

Regi: Michael Apted

1996

Thriller

Skriven av: Linda Snöberg

Guy Luthan (Hugh Grant), en brittisk doktor jobbar på ett sjukhus i New York City. Han är väldigt förbryllad över en patient som kommer in på akuten sent en kväll, naken, förvirrad och med ett armband från sjukhuset runt handleden och har ett färskt kirurgiskt ärr.  Mannen har mystiska symptom och han dör strax därefter. Luthan kan inte sluta tänka på främlingen. När han ber att få titta i mannens papper bara några dagar senare, får han reda på att papperna inte finns längre och ju mer han gräver i saken desto mer förstår han att någon vet mer än vad de säger. Mot alla odds och råd av sin arbetskamrat Jodie Trammel (Sarah Jessica Parker) fortsätter han att gräva och till slut hamnar han utanför dörren till Dr. Lawrence Myrick (Gene Hackman) en mycket väl ansedd kirurg som arbetar med experiment som kan göra att förlamade personer kan gå igen.

Har du inte sett denna film ska du ta tillfället i akt. Jag har sett filmen flera gånger, men det blir ju inte riktigt samma sak att se den igen. På så sett är jag lite avundsjuk på dig som inte har sett den. Det är bra att man inte vet så mycket om filmen innan utan man ska se den och bilda sig en egen uppfattning, men om du inte bryr dig så kan du ju fortsätta att läsa vad jag har skrivit.

Filmen har ypperligt bra skådespeleri och fängslande handling. Berättelsen blir djupare och djupare och filmen håller verkligen tittarna på sin plats.

Det första jag tänkte på när jag såg Hugh Grant i rollistan var att: Är detta en romantisk komedi? blä. I vanliga fall tycker jag att Hugh Grant är väldigt tråkig och ofta gör samma sorts filmer om och om igen. Därför var det extra roligt att se honom agera i denna film. Han passar väldigt bra som Doktorn som stöter på något underligt som han gräver allt djupare för att få reda på. Gene Hackman är alltid bra och som skurken är han oslagbar. Sarah Jessica Parker är okej, men inte mer, hon kan betydligt bättre än det här.

Filmen är underbar och väldigt intelligent, har allt som en bra thriller ska ha, bra handling, bra skådisar, bra dialoger och har en del roliga tvists. Ett speciellt hedersord till David Morse som den knasiga FBI agenten, han är hemsk! Det finns en del uppriktigt otäcka scener i denna film som byggs upp framtill en explosiv höjdpunkt och en utmärkt bra slagsmålscen i en hiss som verkligen håller dig på din plats.

Musiken är makalöst bra, Danny Elfman gör ett väldigt bra jobb som kompositör för filmen, men det bästa i filmen är handlingen som lämnar dig gissandes genom hela filmen och även när den är slut. Se filmen och njut av den, är en av de bästa medicinfilmer jag har sett.

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10

Recension: The Beast

The Beast

Regi: Jeff Bleckner

1996

Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lilla fiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vad orsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittar nämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. En expert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadens borgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt som möjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Således övertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiska bläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste man konstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan och det är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit boken filmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia – nämligen Hajen! Jämförelser är sålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatet överhuvudtaget? Jag menar – Hajen måste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett alla berättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) av något slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare, eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet och helst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlar det om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltid en övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldeles för snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen, vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte, en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsett vilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som till slut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan allt om den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlek kraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i och med att han skrev Hajen, men man kan i alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det här slaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan eller inte.

I det här fallet tycket jag att karaktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i rena skräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnande bakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det inget som märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tre timmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen och stämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något som dvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfter den också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktiskt riktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag Larry Drake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är synd att man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna spela det mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vet hur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räkna med. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlunda händelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bra gjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velat uppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) men ibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligen filmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl en del av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vid ganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film på temat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen! 

Recension: Zonen - 1996 - Svensk miniserie

Det här är egentligen ingen film utan en miniserie gjord för TV. Det märks ganska tydligt, inte minst för att den presenteras i avsnitt och är 300 minuter lång… Skämt å sido så har ju TV produktioner ett annat tempo än filmer och man behöver inte ha sett särskilt mycket för att märka detta. Jag vill dock inte förringa den här miniserien för jag fann den riktigt underhållande det mesta av tiden. Man kanske kunde önska en lite starkare avslutning men på det hela taget är det helt klart en spännande berättelse. Och det säger jag inte för att man sitter som på nålar eller att karaktärsutvecklingen är strålande. Nej, det handlar snarare om de små detaljerna i berättelsen, det som handlar om konspiration och mörkläggning. Det är det som är det mest intressanta! Medverkar gör en mängd kända skådespelare – Peter Haber, Jacob Nordenson, Thomas Hanzon, Katarina Ewerlöf, Sissela Kyle och en hel massa andra ansikten som man kanske inte sätter ett namn på i första hand. 

7/10

The Frighteners - 1996 - Peter Jacksons första kommersiella framgång

Det här var väl egentligen den första av Peter Jacksons filmer som fick större spridning utanför den lilla klick av splatterfans som länge beundrat hans första rullar: Bad Taste, Meet the Feebles och Braindead. I huvudrollen ser vi Michael J. Fox som spökjägare – en bluffmakare egentligen, som försöker sätta ihop sitt liv efter en tragisk förlust. Att han lura sina stackars klienter på pengar betyder dock inte att han inte ser de döda såsom han påstår, för det är helt sant. Det är bara det att det är han som skickar dit sina ”kompisar” att spöka för att han ska få uppdraget att ”driva ut dem”. Bra spelat både av Michael J. Fox och spökena, vi ser förresten John Astin i en mindre roll som sådant, och av filmens ”skurk” Jake Busey. Men bäst av alla sköter sig ändå min gamle favorit Jeffrey Combs som smått nervös federal agent. Briljant gestaltade tillbakablickar och bra specialeffekter är till filmens fördel! – 8/10

The Stendahl Syndrome - 1996 - DARIO ARGENTO!

När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10