Recension: The Beast


The Beast
Regi: Jeff Bleckner
1996
Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lilla fiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vad orsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittar nämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. En expert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadens borgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt som möjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Således övertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiska bläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste man konstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan och det är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit boken filmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia – nämligen Hajen! Jämförelser är sålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatet överhuvudtaget? Jag menar – Hajen måste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett alla berättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) av något slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare, eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet och helst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlar det om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltid en övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldeles för snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen, vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte, en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsett vilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som till slut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan allt om den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlek kraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i och med att han skrev Hajen, men man kan i alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det här slaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan eller inte.


I det här fallet tycket jag att karaktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i rena skräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnande bakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det inget som märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tre timmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen och stämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något som dvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfter den också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktiskt riktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag Larry Drake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är synd att man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna spela det mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vet hur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räkna med. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlunda händelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bra gjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velat uppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) men ibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligen filmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl en del av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vid ganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film på temat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen