Star Trek – The Wrath of Khan – Blu-ray

Först och främst vill jag konstatera att jag redan skrivit om den här filmen sedan tidigare och att den här texten alltså bara rör sig om ett komplement och mina erfarenheter av den blu-ray utgåva som återfinns i den stora boxen, den med alla filmerna! Upplevelsen är helt fantastisk och speciellt inne i Genesisgrottan är det en stor upplevelse att se på filmen. Detta är förstås inte allt men det är inte en lika tacksam film för blu-ray som dess föregångare – The Motion Picture, eftersom den inte är i närheten av att vara lika storslagen, men visst är det en vacker skapelse med all science fiction. Man har verkligen ansträngd sig för att få det att se så bra ut som möjligt!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…

Recension: Transformers: Dark of the Moon

Transformers: Dark of the Moon

Regi: Michael Bay

2011

Action/Sci-fi

På månens baksida, den mörka sidan, finns ett kraschat rymdskepp som Autobotarna nyligen fått reda på. Det är ett mytomspunnet och legendariskt rymdskepp som tidigare antagits vara förlorat. Varför detta skepp så skyndsamt lämnade deras hemplanet är något som robotarna hållit hemligt i alla år men nu tvingas berätta för människorna. Mänskligheten i sin tur har hållit hemligt dess existens i många år och redan i rymdålders tidiga barndom utforskat platsen för nedslagen och till och med bärgat en del material därifrån. Autobotarna för smått panik då de inser vilken skepp det är och vad det innehåller. Nu är det bråttom, de måste hinna dit innan de ondskefulla Decepticons kan ta teknologin som kan vinna kriget i besittning. Ombord på skeppet finns också en sargad Sentinel Prime som är Optimus Primes föregångare och mästare och måste räddas till varje pris. Men vilket är priset och är det trots allt inte för högt?

Jag var väl inte särskilt imponerad av den här filmens föregångare även om den första filmen i serien var något bättre. Därför är det med glädje jag kan meddela att den här lyfter sig igen. Det är fortfarande en effektfilm, det är inget tvivel om det, men jag tycker även att handlingen är lite mer intressant än vad den tidigare har varit. Det finns heller inget nyhetens behag att leva på längre, vilket innebär att man måste satsa mer om man ska lyckas. Och det är precis vad jag tycker att man har gjort. Actionscenerna är vildare än förut och man har givit robotarna mera personlighet, i synnerhet Sentinel Prime vars röst görs av min gamle favorit Leonard Nimoy.

Man tycks också ha lånat utseende från honom för jag tycker helt klart att man känner igen vissa drag. Som om inte det vore nog levererar han även ett par klassiska Star Trek citat vilken jag finner omåttligt underhållande. Dessutom finns det en robot som bryter på skotska och som för tankarna till samma Star Treks Mr Scott. Det är svårt att förklara men se filmen så går det säkert upp ett ljus.

Filmens största fiende är dess längd, den hade inte behövt vara två och en halv timme lång. Det finns inte så mycket handling att man klarar att fylla ut allting och en del delar känns både krystade och sega. Har man, som jag, dessutom inte vuxit upp med den animerade förlagan har man kanske heller inte den förkunskap som skulle kunna göra även de mest sega scenerna intressanta och underhållande, är det än större problem att behålla intresset vid några tillfällen.

På det hela taget tycker jag dock att det är en underhållande actionfilm och kanske rent av den bäst av de tre så långt. Jag säger så långt för man lämnar definitivt en öppning för en fortsättning i slutet av filmen. Vi får väl se vad som händer…

Recension: Monsters

Monsters – Jag tycker det här är en ganska missvisande titel på filmen, inte för att det inte handlar om monsters, eller utomjordingar egentligen, utan för att de egentligen har ganska liten betydelse för handlingen. I stort sett går det ut på att ett par, en man och en kvinna, ska ta sig igenom en infekterad zon för att komma till USA. De befinner sig i Mexico och måste ta sig över ett landstycke där titelns monster huserar. Inte direkt spännande någon gång, men varelserna ser inte fejkade ut i alla fall och det är välgjorda miljöer. Det ser ut som ruiner om det ska vara ruiner och det är ju alltid trevligt. Hur som helst så kommer människorna närmare och närmare varandra under resans gång och det blir väl i slutändan mer en kärlekshistoria än en monster- eller postapokalyptisk film. Lite besvikelse känner man allt.

4/10

Alien from the deep - 1989 - Har jag sett sämre skådisar?

Alien from the deep

Regi: Antonio Margheriti

1989

Horror/Sci-Fi

Jane (Marina Giulia Cavalli) och hennes kameraman Lee (Robert Marius) tar sig för en Greenpeaceliknande organisations räkning till en ö i stilla havet för att undersöka företaget E-Chem’s förehavanden. Det visar sig snart att företagets elproduktion bara är en front och att det de egentligen sysslar med på ön är atomavfallshantering, de skickar helt enkelt resterna rakt ned i öns vulkan. Denna aktivitet gör att vulkanen börjar få ett eget liv och när bubblan till slut spricker och vulkanen erupterar väcks ett fasansfullt och uråldrigt monster till liv.

Frågan är om jag någonsin sett sämre skådisar än i den här filmen. Självklart överdriver jag och självklart har jag det, men bra är de då rakt inte. Få undantag finns, men man får väl säga att Daniel Bosch och den mer kända Charles Napier är strået vassare än sina kollegor.

Som titeln antyder har den här filmen lånat eller stulit en hel del från Ridley Scotts Alien, dock kan man säga att titeln utlovar mer än den orkar hålla då mer än halva filmen handlar om något helt annat än en varelse från yttre rymden. Det fokuseras mycket på kampen mot det multinationella företag som dumpar radioaktivt avfall ner i vulkanen och den kamp som en Greenpeaceliknande organisation för mot företaget.

När man väl får se det beryktade ”monstret” upptäcker man att det tycks vara skapat av många andra olika filmmonster från tidigare filmer. Man ser till exempel spår från filmerna critters, moontrap och naturligtvis tidigare nämnda alien. Det utomjordiska monstret är dessutom gjort i levande metal som på grund av de enorma energiavfallen som dumpats i vulkanen på nåt sätt blivit levande. Ingenstans är filmen spännande eller intressant men bitvis är den väldigt rolig, åtminstone om man som jag är ett stort fan av genren.

Största behållningen av den här filmen är inte att se den utan att hitta den billigt och äga den!

Blu-ray: Star Trek – The Motion Picture

Eftersom jag nyligen införskaffade den stora blu-ray boxen med alla filmerna i kunde jag förstås inte hålla mig särskilt länge innan jag öppnade och såg om första filmen. Jag har sett den flera gånger tidigare men det var ganska länge sedan nu. Det som först slog emot mig var hur fantastiskt storslagen den faktiskt är, men jag konstaterade också snabbt att denna storslagenhet samtidigt var filmens värsta fiende! Man han emellanåt fastat i fällan att ägna sig åt alltför långa masturbationssessioner av specialeffekter. Missförstå mig inte, det är hur snyggt som helst och 1979 måste man ha blivit alldeles överväldigad av dem, men det påverkar filmens tempo i en negativ riktning och gör att den blir lite seg vid några tillfällen. Ändå vill jag påstå att det här, bioversionen, inte är den bästa versionen av filmen. Det finns en fyra minuter längre version som innehåller några vitala scener som här endast finns med som extramaterial – i bästa fall. Det räcker inte! Jag vill ha denna längre version på Blu-ray också – NU!

Ett tidigare omdöme av filmen finns att läsa här.

Trailer: Prometheus

Recension: Voyage of the Rock Aliens

Sällan har jag sett en mer utflippat film än den här! Det är utomjordingar som kommer till jorden för att spela rockmusik (även om jag personligen får mer vibbar av synthmusik från det glada åttiotalet), ett par galningar som har rymt från en anstalt för de galet kriminella (ja, hur översätter man ”criminally insane”?) beväpnade med en motorsåg, ett sjöodjur som ser ut som en uppblåsbar slang och dessutom en ungdomshistoria med kärlek, rivalitet och macho bullshit! Redan innan eftertexterna har rullat förbi står det fullständigt klart att det är en film från åttiotalet. Och som sådan har den faktiskt en hel del charm även om den i alla avseenden är ganska usel! Sällan har uttrycket om att man vill se in i hjärnan på manusförfattaren känts mer adekvat för maken till historia vet jag inte hur man kan fantisera ihop. Alltihop kantas av riktigt låga produktionsvärden men det är ack så underhållande trots allt. Det gör att betygsättningen blir svår. Skulle man bara gå efter verkliga kvaliteter skulle betyget inte bli särskilt högt, men samtidigt känns uselheten mycket väl medveten och underhållningsvärdet är mycket högt. Det finns onekligen kalkonvärden i den här filmen och det måste premieras! Det är också ganska medryckande musik i filmen, och eftersom det är något av en musikal är det inte ont om tillfällen att framföra den heller. Ibland kan man tycka att själva filmen avbryts för att bli en musikvideo för en stund men det är ju så det är i musikaler ibland. Grease och Hair är ju inga direkta undantag. 

5/10

Zathura

Zathura – Filmen skryter med att det är samma folk låg bakom Jumanji, en film som jag verkligen älskade! Eller, kanske inte själva filmen i sig, men själva idén med ett spel som utspelar sig i verkligheten så att säga, som ligger bakom den här. Man skulle mycket väl kunna kallat den här för Jumanji 2 för de är så pass lika i stort. Deltagarna knatar runt på spelplanen och råkar ut för diverse missöden – i rymdmiljö den här gången. Skådespelarmässigt är det väl ingen höjdare och den bjuder inte på någon Robin Williams som Jumanji gjorde, men historien är trevlig, söt och rolig. Man har till och med slängt in en tidsparadox i handlingen vars lösning är lika svårt som alltid att sätta fingret på. En underhållande film helt enkelt och en som man kan se med hela familjen! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Race to Witch Mountain

Race to Witch Mountain – Jag gillar science fiction, jag gillar Fantasy och jag gillar action om det sker under rätt former. Blandar man ihop dessa genrer med varandra och kombinerar dem kan det mycket väl bli en riktig höjdare men det är långt ifrån säkert. Här har vi en film som åtminstone försöker blanda och ge allt det positiva från genrerna men det som ligger den i fatet är nog att den verkar vara riktad mer till ungdomar än till den (fysiskt sett) mogna skara som undertecknad numera tillhör. Det är lite platt och lite enkelt en del gånger, att världen antingen är svart eller vit skull man kunna säga om man vill förenkla resonemangen lite. Det är lite vad man har gjort i filmen, man har gjort det lätt för sig själv och karaktärerna är huggna i sten. De visar en enda sida av sig själva och inget kan få dem att avvika från den utstakade stigen. Det är lite tråkigt tycker jag och jag hade gärna önskat lite mer djup i både historia och karaktärer. Annars är det helt klart en mycket välgjord film rent effektmässigt sett. Kanske kunde man ha önskat att utomjordingarnas speciella förmågor var lite mer fantasifulla och säregna än vad de visar sig vara och det känns lite som om man haft idétorka på skrivarstadiet. Men hur som helst är det en underhållande film i Science fiction-fantasy facket! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

One Eyed Monster

One Eyed Monster – Jag vet inte om det är inne att göra film med porrskådisar numera men förutom Ron Jeremy, som ju blivit något av ett fenomen i sammanhanget hittar vi även Veronica Hart i en av rollerna. Nu är ju inte någon av dessa roller speciellt stora i och för sig men de presterar på intet sätt sämre än någon av de andra, mer rumsrena skådisarna, snarare tvärtom faktiskt. Själva idén att en utomjording av något slag tar kontroll över Ron Jeremys Penis är väl ganska rolig även om jag faktiskt ryggade tillbaka en smula innan jag såg den, då jag befarade att den skulle vara alltför tramsig för min smak. Komisk är en sak och tramsighet en annan, som är mycket svårare att bemästra. Dialogen är oftast hur usel som helst, men det finns några finesser i manuset som faktiskt är ganska skojiga. För övrigt tror jag inte att man ska ta filmen på så väldigt stort allvar i alla fall, det är väl snarare så att man velat skapa en underhållande film där skådespelarna faktiskt bjuder lite på sig själva. Hur som helst skulle jag ha önskat att man kunde ha visat lite mer än vad man faktiskt gör och då talar jag förstås inte om närgångna penetrationsscener, även om filmen kanske faktiskt hade varit bättre som en ren porrproduktion, utan om lite mer utförliga dödsscener. Det torde väl finnas oräkneliga sätt att gestalta detta utan att behöva bryta scenen varje gång Ron Jeremys penis ska till att mörda? – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Star Trek V: The Final Frontier - 1989 - Den femte filmen

Här har Leonard Nimoy lämnat over regissörsstolen åt William Shatner och förutom några avsnitt ur TV-serien T.J. Hooker är det här hans debut i de sammanhangen. Jag vill inte påstå att det märks någon större skillnad jämfört med tidigare delar i sviten, åtminstone inte vad gäller de stora rollerna, de är alla så rutinerade och familjära med temat att det säkerligen inte behöver någon vidare instruktion för att bete sig på ett, i sammanhanget, korrekt sätt. Själva historien tycker jag har växt ganska mycket sedan jag först såg den här filmen för rätt många år sedan nu. Det handlar väl, i stort sett, om sökandet efter Gud oavsett vilket namn man kallar honom för. En metafor för våra olika religioners tolkningar av samma historia kanske, eller bara en uppdiktad historia som lämpar sig i science fiction sammanhang. – 7/10

Star Trek IV: The Voyage Home

Star Trek IV: The Voyage Home – Det här är den tredje filmen i samma berättelse och följer efter sin föregångare The Search for Spock på samma sätt som den följde storyn i The Wrath of Khan. Jag gillar detta grepp skarpt och denna sammankoppling gör att man nästan kan behandla dem som en egen liten trilogi inom filmsviten. Den tillhör helt klart mina favoriter och jag vet inte om det enbart beror på att man i den här åker tillbaka i tiden, till ”vår” nutid och naturligtvis stöter på komplikationer angående detta, eller om det är den allmänt humoristiska tonen i den. Leonard Nimoy regisserar åter igen, liksom han gjorde med den föregående filmen och jag måste säga att han lyckas leverera betydligt bättre den här gången. Det är ett ganska spännande äventyr i den rätta Star Trek andan och det är kul att Jane Wyatt repriserar sin roll som Spock mor – Amanda, från episoden Journey to Babel. Även Catherine Hicks medverkar i en hyggligt stor roll och gör bra ifrån sig! – 9/10

Star Trek III: The Search for Spock

Star Trek III: The Search for Spock – Jag kan väl inte pasta att jag någon sin ogillat den här filmen, men eftersom Spock (Leonard Nimoy) är min favorit bland alla karaktärerna och uppenbarligen är inte är med så mycket i denna (som titeln antyder) tappar den trots allt lite för mig. Filmen fortsätter i princip där den andra filmen The Wrath of Khan slutade och hela den klassiska besättningen gör så klart ett stabilt intryck. Medverkar gör även Christopher Lloyd i en mindre roll som Klingonsk befälhavare och går som vanligt helt upp i rollen. Allt som allt inte en av filmerna som jag uppskattar mest i sviten men med en så pass viktig del av helhetshistorien att den inte kan ignoreras som en bagatell heller. – 6/10

Star Trek II: The Wrath of Khan

Star Trek II: The Wrath of Khan – Lite småironiskt är det allt när det är Walter Koenigs karaktär – Pavel Chekov, som stöter på en åldrad Khan (Ricardo Montalban) från originalseriens Space Seed. Jag menar, det är faktiskt den enda av de klassiska karaktärerna som inte var med i det avsnittet utan tillkom senare. Det är förstås inget som har någon betydelse om man inte känner till historien och även då kan man lätt avfärda det med att han visst kan ha varit med på skeppet utan att för den skull vara gestaltad i avsnittet. I vilket fall som helst når filmen helt andra dimensioner om man är medveten om den tidigare berättade historien. Karaktärerna, och i synnerhet Khan, blir liksom starkare då och faktum är att jag tycker man är väldigt trogen originalidén här! Som uppföljare till Star Trek: The Motion Picture fungerar filmen utmärkt, och även om det är mera äventyr här än de visuella utsvävningar med det okända som präglade första filmen är det helt klart en Science Fiction film som fortfarande håller! – 8/10

Star Trek: The Motion Picture

Star Trek: The Motion Picture – När jag hyrde och såg den här filmen för största gången hade jag inte alls den erfarenhet av Star Trek fenomenet som jag har nu. Dessutom fick jag tag i en kortad version vilket resulterade i en del fullständigt obegripliga scener. Maken till värdelös redigering har jag sällan skådat. Hela det klassiska gänget från originalserien är samlat och då har man inte glömt bort några av de mindre rollerna som Grace Lee Whitney som Janice Rand och Majel Barrett som Christine Chapel. Det var förresten i den här filmen som jag upptäckte Persis Khambatta som av någon anledning blev något av en favoritskådespelare. Inte för att jag har sett så mycket mer med henne varken förr eller senare (med undantag för Nighthawks och Warriors of the Lost World). Nåja, Filmen är ganska komplex och spänner över många karaktärer, vi har dels Spock (Leonard Nimoy) som kämpar med att bli mindre mänsklig och genomgår någon sorts ritual på sin hemplanet Vulcan. Dels Kirk (William Shatner), som sin vana trogen kommenderar de andra med järnvilja. Han har, när filmen börjar avancerat till amiral, men det är ingen uppgift han trivs med och ser således till att han få föra befäl över Enterprise igen. Visuellt en mycket snygg science fiction film som definitivt är en värdig fortsättning på den klassiska TV-serien och ett stundom ganska spännande äventyr. – 8/10