Aka: Feed the Light
Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat
för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det
bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle
vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle
jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt
mycket till innan jag blir lyrisk.
Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har
varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men
för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och
satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något
som jag har sett Henrik Möller göra
tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i
historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka
sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.
Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att
upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser
den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns
metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det
som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är
så tydlig vill säga.
Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin
dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon
får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte
gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar
annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men
hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de
dunkla källarkorridorerna.
Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen.
Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är
som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att
händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något
så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå
eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.
De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av
dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i
de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension
till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så
krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här.
Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande
fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som
Sara, Martin Jirhamn är
vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen
och Patrik Karlsson spelar
VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller
en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt
liten roll. Samtliga är helt fantastiska!
10/10
Trailern:
