Recension: Case 39 - 2009

Case 39

Regi: Christian Alvart

2009

Thriller

Socialarbetaren Emily Jenkins (Renée Zellweger) utreder fall där barn kommit kläm eller lever i en ogynnsam uppväxtvärld. Hon är överhopad med fall men får ändå ytterligare ett på sitt skrivbord – fall 39! Det visar sig vara en lite flicka som är livrädd för sina föräldrar. Hon påstår att de konspirerar för att mörda henne och mycket riktigt störtar polisen in en dag mitt under pågående mordförsök. Föräldrarna anses vara psykisk sjuka och den lilla flickan ska placeras i fosterhem. I flickans bästa intresse ansöker dock Emily om vårdnaden om vårdnaden tills en fosterfamilj kan hittas. Allt för att den lilla flicka ska slippa att placeras på ett barnhem, något som anses vara förödande i hennes fall. Efter hand inser dock Emily att hon gjort ett misstag, att föräldrarna inte alls är så galna som man först ville göra gällande och att den lilla flickan inte alls är så oskyldiga som man först kunde tro!

Filmen inleds i ett ganska makligt tempo och man är från början inte helt säker på vart filmen kommer att leda. Spänningen är väl inte så där trollbindande men det finns ändå ett intresse att veta hur allt kommer att hänga ihop. Den första historien som berättas, det vill säga det som flickan påstår, verkar hur trovärdigt som helst egentligen, men spricker på grund av att det är en alldeles för enkel lösning. Filmen skulle bara vara någon halvtimme lång om det var så.

Men riktigt hur det ligger till är inget som skrivs på åskådarens näsa. Handlingen och terrorn, för det handlar till stor del om terror, växer långsamt fram och Jodelle Ferland, som spelar den lilla flickan gör ett mycket bra jobb med gestaltningen. Hon är förvisso inte galen, men jag ser inget annat sätt att beskriva hennes steglösa förvandling från oskyldigt offer till den drivande terroriserande kraften i filmen.

Något som man kanske skulle kunna ha lämnat utanför är de övernaturliga elementen. De behövs kanske förvisso i filmens narrativ men det gör att det blir en lite märklig film. Den blir inte lika fullt realistisk som den skulle kunna ha varit, med den typen av kvalitativt skådespeleri, och det är lite synd. Det är svårt att bedöma vad man egentligen ska tycka eftersom det, å ena sidan, är en av de stora byggstenarna till filmen, och å andra sidan påverkar den realistiska upplevelsen negativt.

Renée Zellweger är kanske inte den mest trovärdiga rolltolkaren av socialarbetaren heller. Jag vet inte riktigt vad det är, men hennes skådespeleri smittar inte ut sin rädsla och frustration över händelseförloppet ut genom film och till åskådaren. Faktum är att det överlag är en ganska flegmatisk samling skådespelareprestationer, vilket möjligen skulle kunna vara meningen om man ville göra en poäng av ett opersonligt arbetssätt. Att systemet kring problematiken är uppbyggt på ett sådant sätt att personligt engagemang inte är möjligt, byråkratiska förfaranden in absurdum helt enkelt. Dock tror jag att jag överanalyserar problemet och att det inte alls handlar om ett medvetet grepp.

Hur som helst så håller jag filmens positiva egenskaper för mer än de negativa och det är väl det enda viktiga egentligen.