Recension: Dead Friend aka The Ghost - 2004

Dead Friend

Aka: The Ghost

Regi: Tae-Kyeong Kim

2004

Horror

Ji-Won (Ha-Neul Kim) lider av amnesi och kan inte minnas sitt eget förflutna, inte ens den traumatiska händelse som orsakat hennes problem. Hon är inte speciellt omtyckt i skolan men när hon försöker fråga de andra vad hon egentligen gjort och vad de har emot henne får hon inte några riktiga svar. Mysiska saker inträffar runt omkring henne och hennes närmaste kamrater dör en efter en under gåtfulla omständigheter. Till sin hjälp har hon en kille som tydligen vill vara hennes vän trots allt som hänt. Allt eftersom hennes undersökningar fortgår ser hon fler och fler syner av en flicka. Vilken betydelse har denna flicka egentligen? Kan sanningen om den traumatiska händelse kasta ljus över allt som hänt?

Det här är, i mångt och mycket, en regelrätt spökfilm med allt som där tillhör. Den asiatiska varianten av dessa tenderar att ofta bli väldigt komplicerad och svår att överblicka. Det här är inget undantag. Det är svårt at hålla reda på vem som är vem i de otaliga tillbakablickarna som sammanbinder filmen. Men det är snyggt gjort, enstaka skrämselbilder blandas med ett väldigt vackert foto och filmen förtjänar ett del extra poäng bara av denna anledning. Nackdelen är som sagt att den är svår att hänga med i, framförallt i de partier som känns ointressanta och kanske t.o.m. lite oinspirerade. För filmen är faktisk lite ojämn. De första scenerna i filmen fångar verkligen tittaren i ett järngrepp och det som sedan följer är av varierande dragningskraft. Stundtals kan man inte ta ögonen från TV:n men stundtals vill man stänga av och gå och lägga sig.

Saken görs inte heller lättare av att huvudpersonen lider av amnesi och att tittaren inte bjuds på fler svar än henne. Man har således ingen möjlighet att göra en bedömning av vad som kan anses vara viktigt och relevant i sammanhanget.

Långsamt, enligt den asiatiska metoden med minimalt musikspår och med nästan statisk iakttagande kamera, får man reda på mer och mer om både henne och de händelser som lett till denna minnesförlust. Tyvärr tar sig detta ofta vägen av både böljande stripigt hårsvall och stirrande blodsprängda ögon och det kanske börjar bli lite tjatigt vid det här laget. Dessutom tycks den asiatiska skräckfilmsvågen ofta fokusera på vatten, jag vet inte om asiater är livrädda för just detta men det tycks i alla fall finnas något, nästan mytologiskt, som fascinerar dem vid detta ämne. Bryr man sig däremot inte om denna upprepning och står ut med att det inte är särskilt originellt skulle jag helt klar rekommendera filmen, den är värd att se minst en gång.

Den lilla Sjöjungfrun: Sagan om Ariel - 2008 - Den andra uppföljaren!

Den lilla Sjöjungfrun: Sagan om Ariel

Regi: Peggy Holmes

2008

Animerad

När Ariel och hennes systrar var riktigt unga försvann deras mamma. Faderns konungarike som var fyllt av sång och musik tystnade och inte nog med det. All musik förbjöds inom kungariket efter som de påminde Kungen alltför mycket om sin förlorade älskade. Åren gick dock och systrarna växte upp, de gjorde sina plikter men var kanske inte så lyckliga – särskilt inte Ariel som vågade trotsa sin far och påtala att hur grått och trist allt blivit. En dag finner hon vägen till en svartklubb där det, hör och häpna, ljuder musik och hon blir helt tagen. Det ena ger det andra och naturligtvis hittar hela syskonskaran dit kvällen efter. Nyheten når förstås även kungen som ser till att stänga stället och bestraffa sin a döttrar med utegångsförbud, något som Ariel inte kan förlika sig med – och rymmer…

Som vanligt när det gäller tecknade filmer från Disney så är det ganska söta till sin natur och den här är inget undantag. Ögonvrån fuktas ganska tidigt av den tragiska händelsen i Ariels Bakgrund, som faktiskt visualiseras imponerande effektivt! Men det är inte bara sorg som får ögonvrårna att fuktas, det finns en rejält stor portion gripande situationer också. Metaforer som lätt kan appliceras på det verkliga livet, där civilkurage och viljan att kämpa för det som är viktigast i livet är värt att offra sig själv för. Kamratskap och betydelsen av att hålla ett löfte oavsett vilka hinder som ligger i vägen är också något som framstår som godhjärtat och beundransvärt.

Personligen har jag alltid svårt att välja om man ska se en film av det här slaget med det engelska originalljudet eller den svenska dubbningen. Jag är generellt emot dubbning av film, men i animerad sådan tycker jag ofta att det funkar bättre med de svenska rösterna, kanske beror det på att det trots allt är modersmålet och att man förstår de små nyanserna i dialogerna på ett annat sätt. Det beror förstås också på vilka som gör rösterna. Här är det väl bara Sally Field i originaluppsättningen som egentligen intresserar mig. Bland de svenska rösterna hörs bland annat Myrra Malmberg och Sussie Eriksson.

Även texterna till musiken är såklart översatt och det funkar väl på det hela taget ganska bra. Kanske är det någon melodi som jag gärna skulle vilja hört i sitt original och då menar jag inte nödvändigtvis den version som finns med på det engelskspråkiga ljudspåret. Men det som är intressantast med den här typen av animerad film, förutom handlingen då, är väl om animationerna är välgjorda eller inte. Jag ska villigt erkänna att jag tillhör dem som tycker att ”det var bättre förr” när det gäller den tecknarstil som numera tycks dominera, även om jag inte heller har något emot vad Pixar brukar kunna generera (Hitta Nemo, Bilar). Här är det dock den ”gamla” stilen som känns igen från de klassiska Disneyfilmerna och det är en fröjd att se.

Der Siebente Kontinent - 1989 - The Seventh Continent

Der Siebente Kontinent

Aka: The Seventh Continent

Regi: Michael Haneke

1989

Drama

Familjen Schober lever ett ganska enformigt och monotont liv tills en dag när dottern Eva (Leni Tanzer) påstår sig ha blivit blind inför sin skolfröken. Detta blir startskottet för George (Dieter Berner) och Anna (Birgit Doll) som beslutar sig för att förändra sig tillvaro på det mest drastiska av alla sätt. Det ska en gång för alla göra upp med det förflutna och på något sinnesförvridet sätt börja om från början – någon annanstans!

Det här är en svår film att beskriva handlingen på, för det händer verkligen inte mycket i den. Man får mest följa huvudpersonernas vardagliga vardag och se på hur se borstar tänderna, knyter sina skor och sådana grejor. Fast det är väl i och för sig heller inte meningen att visualisera en flämtande berättelse som ska ta tittaren med storm. Det finns en poäng med det långsamma berättandet och med det sparsamma och för den delen monotona händelseförloppet.

                     

För här handlar det om att det faktiskt är viktigare hur det berättas än vad som berättas. Det är viktigt att det framställs på ett ofattbart tråkigt och faktiskt ganska segt sätt, allt för att konstrasten till filmen andra halva ska bli så stark som möjligt. Eller tredje halva egentligen för filmen är uppdelad i tre segment som skiljer sig lite åt. Kanske inte så mycket mellan del ett och två där det mest verkar ha förflutit tid, men tredje delen och den som det är värt att vänta på har helt andra godbitar att bjuda på. Den skulle inte fungera utan de inledande sega segmentet, det är uppenbart men frågan är om det verkligen är värt detta. Är det värt mödan att genomlida så mycket för att i slutändan få all symbolik och förändring i slutändan?

Haneke är en stor regissör, det är inget snack om det, och jag hade våldsamt höga förväntningar på den här rullen då min erfarenhet av hans tidigare verk har varit mycket god! Jag menar, en kille som gjort både Funny Games (tillika remaken) och La Pianiste måste ju bara vara bra! Därför blev jag nog lite besviken trots allt. Jag menar, det är klart att hantverket är briljant, med sina långa och iakttagande, nästan paranoida tagningar, och det finns helt klart något att ta med sig från filmen. Man kan diskutera den med likasinnade och komma fram till helt olika och individuella slutsatser och den är inte bara slut när eftertexterna börjar rulla!

Jag har alltså svårt för att bestämma mig för vad jag ska tycka, om jag tycker att den inledande halvan är på tok för tråkig jämför med vad som senare kommer eller om jag tycker att budskapet är så starkt att det ursäktar detta beteende. Jag vet faktiskt inte, men i vilket fall som helst var det verkligen inte en särskilt underhållande film och är du ute efter en sån ska du se något annat. Vill du däremot se något som utmanar ditt intellekt och ställer uthållighetskrav på tittaren, då har du nog hamnat helt rätt! Den baseras, för övrigt, tydligen på en verklig händelse.

Recension: Sweet Karma - 2009

Sweet Karma

Regi: Andrew Thomas Hunt

2009

Thriller

Karma är lika söt som hon är stum. Hon kommer från Ryssland och hennes väg mot hämnd går genom kanadensiska sexindustrin. Hon tar sig in i landet genom att infiltrera den organisation som genom trafficking redan hunnit sätta klorna i hennes syster. Det är ett hårt val att välja, men som hon själv uttrycker det har hon inte längre något mer att förlora.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ske tycka om den här filmen. Den motsvarar verkligen inte det jag hade förväntat mig. På omslaget jämför man med filmer som Kill Bill och Thriller – En Grym Film men jag tycker inte att jag känner igen mig alls. Visserligen är kanske inte Kill Bill en film (filmer) som jag är så trollbunden av men Thriller – En Grym Film har onekligen en speciell plats i mitt hjärta! Likheterna är förstås uppenbara, det handlar om sexuellt utnyttjande och en kvinna som hämnas, en oskuldsfull sådan dessutom, men olikheterna är lika många. Det är en mycket råare film än vad Thriller – En Grym Film någonsin var. I alla fall råare i det avseendet att det är smutsigare och mer rakt på sak än den svenska filmen. Däremot så saknas estetiken i hög grad.

Det finns också jämförelser gjorda med Pusher-trilogin men eftersom jag ännu inte har sett dessa är det svårt för mig att skatta den jämförelsen. Jag kan dock våga mig på en logisk gissning och sticka ut haken för att tro att det är lite samma stil över det här. Det bara känns så men jag kan naturligtvis inte utvecklade det närmare.

Hela grejen blir lite amatörmässig tycker jag. Eller amatörmässig är fel ord egentligen. Vad heter det när det känns om att det egentligen är dokumentärt filmat i autentiska miljöer inifrån den organiserade brottsligheten? Så känns det, det är absolut inget fel på skådespelare som är helt och hållet trovärdiga. Det är mycket underkläder och strippstänger och är man aningen gubbsjuk är det här nog rätt film. Jag var personligen inte särskilt förtjust i den men det beror nog mest på den ounderhållande stilen tror jag. Våld och hämnd av det här slaget måste visualiseras på ett underhållande sätt. Självklart förstår jag att filmens egentliga budskap på intet sätt är underhållande och att trafficking är en fasansfull företeelse men jag hade önskat att den hade ett lite mer underhållande sätt att utnyttja handlingen på.

Men det handlar om vad man är ute efter och vad man förväntar sig. Jag hade helt enkelt förväntat mig en mer glättig rulle och inte en så allvarsam som det visade sig vara.

5/10

Deadgirl - 2008 - en smart film!

Deadgirl

Regi: Marcel Sarmiento, Gadi Harel

2008

Horror/Thriller

Två killar – Rickie och J.T. (Shiloh Fernandez och Noah Segan) som egentligen inte har så mycket gemensamt, förutom att de är bästa vänner och tycker om att umgås med varandra, drar till ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. De dricker öl och vandaliserar för nöjes skull tills de upptäcker en dörr bakom lite gamalt bråte. Först förefaller den vara låst men vid en närmare betraktelse har den rostat fast. Efter lite målmedvetet arbete lyckas de dock öppna den. Där innanför möts de av synen av något de inte hade väntat sig - något som de verkligen inte väntat sig! Där ligger nämligen en naken kvinna fastkedjad som förefaller vara död. När det visar sig att hon mot alla odds faktiskt inte är död tätnar mysteriet. Men det spelar ingen roll för J.T. som vill behålla henne som sexslav…

På omslaget kan man läsa ett citat om att den här filmen en smart tonårsskräckis. Bara där borde man egentligen rygga tillbaka för tonårsskräckisar brukar verkligen vara högst mediokra. Men faktum är att jag håller med om att filmen är smart! Den lyckas skapa en riktigt ruggig och spännande stämning utan att till synes anstränga sig. Skådespeleriet är riktigt bra från de två killarna – och det är väl de som står för det mesta av skådespeleriet. Självklart finns det några biroller också, men de sköter sig ypperligt också! Det var faktiskt befriande att det funkade så bra på detta plan.

                                        

Egentligen så är den enda nackdelen jag kan se att bakgrunden och förklaringarna inte utvecklas så mycket. Man fokuserar på att det förhåller sig på ett visst sätt – kvinnan finns där, men inte varför saker och ting har blivit som de har blivit. Det är lite synd för hade man ägnat lite mer kropp åt detta hade filmen varit ännu bättre, det kan jag garantera. Att hemlighålla saker för publiken är förvisso ofta ett smart drag, men man måste ge publiken något att fundera på i så fall.

Det är ju ingen splatterfilm eller ens en gorefilm, men de effekter som finns är av yttersta klass och det ser riktigt bra ut! Miljön – det gamla nedlagda mentalsjukhuset ser trovärdigt ut men det allra bästa är manuset trots att jag riktade viss kritik mot det ovan. Den gradlösa förändringen av vänskapen när kvinnan kommer in i bilden är magnifik! J.T.s besatthet av kvinnans egenskaper förändrar honom på ett mycket bra sätt. Det är nästan så att man tror att det är på riktigt.

Hur ska man sammanfatta det här då? Jo, att filmen helt klart är annorlunda jämfört med vad man kan förvänta sig av en tonårsskräckis. Den är bra genomförd fast med vissa förbihåll, rent tekniskt är det verkligen inget fel och skådespeleriet är kanon!