Självklart är Dolly
Dearest en ripoff av Child’s Play –
Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka,
som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att
besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av
dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men
jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta
livet av folk.
Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås
ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de
första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med
klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.
I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika.
Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har
gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar
det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat
det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är
inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare
betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I
filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och
som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som
skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur
barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det
just i denna krypta…
Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant
folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som
berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur
allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara
oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något
speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det
till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra.
Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.
Liksom det är brukligt så finns det en hel del
överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller
barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock
måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det
på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara
funkar! Jag gillar den här filmen!
7/10
