Trailer: Phantasm V: Ravener

Man kan väl inte göra mycket bedömningar från en teaser men...

Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10