Faces in the Crowd
Regi: Julien Magnat
Drama/Thriller
2011
Anna blir av en
slump vittne till ett brutalt mord. Det är den notoriske och ökände
seriemördare som enligt pressen går under namnet Tårdryparjack eftersom han
verkar gråta över sina offer. I samband med det hon ser röjer hon sig själv och
mördaren kommer efter henne. Hon lyckas dock undkomma med livet i behåll trots
att hon faller högt uppifrån och dessutom får sig en rejäl smäll i huvudet
innan hon landar. När hon vaknar efter att ha legat i koma i några dagar känner
hon inte längre igen några ansikten, inte dem på sina bästa vänner eller den
man hon bor tillsammans med. Vad värre är, hon känner heller inte igen
mördaren! Han kan vara vem som helst i hennes omgivning, vem som helst i
folkmassan och dessutom komma henne riktigt riktigt nära inpå livet innan han
gör sitt nästa drag.
Jag har hört talas om diagnosen prosopagnosi tidigare men
aldrig konnat sätta något namn på det förrän nu. En vanligare benämning är
förstås ansiktsblindhet, det vill säga oförmågan att känna igen ansikten. I
just det här fallet tar det sig verkligen extrema former och Anna känner inte
igen någon alls, inte ens sig själv. Som mördarthriller betraktat öppnar detta
förstås många intressanta möjligheter till berättande och man utnyttjar ett par
av dem. Jag hade gärna sett att man hade tagit steget ytterligare längre och
visualiserat ännu tydligare det som Anna ser, eller rättare sagt inte ser. Som
det är nu går det ändå åt mängder av skådespelare för samma roll. Vi får
nämligen sen en hel del från hennes synvinkel!
Skådespelarna är det verkligen inget fel på, varken
huvudskådespelarna som vi oftast ser
eller de som tar över i de ögonblick Anna ser ett nytt ansikte. Det finns några
fantastiska scener där Anna inte heller känner igen sig själv när hon står
framför spegeln som verkligen står ut. Men det blir till slut ganska
upprepande! Jag gillar Milla Jovovich
och vad hon gör med rollen, det är frustration ut i fingerspetsarna men trots
allt blir det lite segt. Antingen är det lite för mycket drama och fokus på
hennes ovanliga diagnos eller så blir det lite för lite thriller som ändå är
det som ger filmen spänning. Jag vet inte vad det är men det är lite för
långsamt tempo och jag kommer på mig själv med att bli en smula rastlös framför
TV:n.
Dock måste jag hävda att själva slutscenerna faktiskt är
att betrakta som smått fantastiska. Hur ofta har man inte sett en halvtaskig
film som trots allt har haft intressanta premisser förstöras totalt i slutet?
Här är det nästan tvärtom även om jag inte skulle vilja benämna filmen som
halvtaskig överhuvudtaget, slutet är riktigt bra och tillför faktiskt något
till filmen, höjer upp den en bit så att säga. Det blir en komplett historia
och inte bara ett sätt att avsluta det hela på ett så lyckligt och fridfullt
sätt som möjligt. Jag säger inte att det är ett olyckligt slut för det är det
verkligen inte men det är ett slut som filmen verkligen förtjänar!
6/10
