Låt oss börja med att konstatera att urvalet har gjorts
av de filmer som i skrivandets stund ligger som recensioner här på bloggen. Låt
oss också konstatera att det är omöjligt att sia om hur en sådan här lista
skulle se ut om det fanns ett större utbud att välja ifrån. Onekligen har jag
försökt att välja det som jag funnit vara mest intressant under året för
recension. Med andra ord kan man säga att listan jag kommer att presentera är
oerhört representativ även om jag faktiskt själv blir lite förvånad när jag
står färdig med urvalet. Det är förstås en lista utan inbördes ordning!
I teorin borde
Tim
Burtons Dark Shadows återfinnas i listan, dels för att det är en film som verkligen
ser ut som att det är
Tim Burton som
har gjort den, dels för att
Johnny Depp
spelar huvudrollen men också för att min bekantskap med denna, på många sätt
väcka, film, gjordes i högupplöst format. Men den är alltså inte med! Det är
heller inte
Peter Jacksons senaste
storverk –
The Hobbit – också den en
mycket genomarbetad film. Men genomarbetat betyder inte alltid minnesvärt,
vilket också blir fallet för storfilmen
Prometheus.
Välgjorda filmer alltihop men inte av den kalibern att man kan kalla dem för
minnesvärda!
Det är däremot
Lifeof Pi, som är en fantastisk berättelse och dessutom en fantastiskt vacker
film med magnifika specialeffekter, hur dataanimerade de än är. Det finns få
saker som skvallrar om att Pi inte befinner sig ombord på en livbåt, mitt ute
på oceanen med en bengalisk tiger som enda sällskap. Det är en film som
fungerar på flera plan och som till slut också ger oss en metaforisk lösning på
historien.
Men att allt inte måste vara perfekt gjort och se ut som
ett konstverk är uppenbart. Och framförallt så när jag inkluderar
V/H/S på listan. Det är en antologi där
segmenten består av fantastiska skräckhistorier filmade med dålig kvalitet, som
om de vore fångade på VHS. Här är den digitala tekniken långt borta och det
fungerar i alla fall, eller trots det kanske. Det finns också en uppföljare som
jag inte haft nöjet att se än. Men det kommer, var så säkra!
Sen finns det filmer som är helt visuellt perfekta och
dessutom är mer genomtänkta än vad man först tror.
Röjar Ralf rymmer mer bakom historien än vad man först tror. Man
drar paralleller till den riktiga världen men framför allt lyckas man med
konststycket att skapa olika världar som påminner om olika typer av spel.
Alltsammans i hela filmen bygger ju på arkadspel, några är av 8-bitars variant
medan andra är oerhört komplexa och komplicerade i sin grafik. Om hjälten sedan
får sin prinsessa i slutet eller inte är av underordnad betydelse.
Och när vi ändå talar om slut så är själva slutsekvensen
av senaste Bondfilmen –
Skyfall verkligen något alldeles extra i just det avseendet. Det är något som
definitivt borde falla fans av de gamla filmerna på läppen. Jag vill verkligen
inte avslöja för mycket men om filmen i sig kanske inte var något mästerverk så
är blinkningarna till de tidigare filmerna genom hela manuset något som man
verkligen borde uppskatta som traditionalist! Jag blev i alla fall högst positivt
överraskad!
Slutet i
Ulf
Malmros Mammas Pojkar var däremot inte det tydligaste som gjorts. Men som
vanligt när
Ulf Malmros är i farten
får man ett helt samhälle av karaktärer, inte bara några få huvudroller. Det är
en fullträff när det gäller att visa på faran med att curla för mycket för sina
barn. Naturligtvis är det gjort med glimten i ögat och inte att ta på fullt
allvar. Jag skulle kunna tänka mig att de allra mest hårdnackade metal-fansen
skulle kunna ta illa upp om man nu tog det på helt och fullt allvar för det är
ganska klockrena betraktelser. Men samtidigt är det en sådan värme i filmen att
man knappast kan låta bli att tycka om de skruvade karaktärerna eller den
fantastiska dialogen.
Och på tal om skruvade karaktärer bara måste ytterligare
en svensk film in på listan.
Cockpit snurrar runt piloten som får sparken och sedan klär ut sig till kvinna för att
få ett arbete igen. Könpolitiskt budskap skulle man väl kanske kunna säga och
jag behöver väl inte nämna att förvecklingarna blir större och större.
Jämförelser med
Tootsie och
Mrs. Doubtfire är ofrånkomliga!
Fortsätter vi på den svenska linjen måste helt enkelt
Bruket omnämnas, den enda kortfilmen på
listan faktiskt. Den är inte lång med särdeles effektiv. Det är svårt att
åstadkomma den sortens spänning som regissörerna
Kjellberg/Wåhllin genererar i sina filmer. Det blir helt enkelt
klaustrofobiskt och eftersom det mesta av filmen utspelar sig i en mörk
labyrint är det hela tiden en fråga av vad som egentligen döljer sig där. Eller
om det bara är frågan av en förväntan att något verkligen ska finnas där.
Kjellberg/Wåhllin är mästare på detta!
Mara,
ytterligare en svensk skräckfilm, kanske inte är mästerlig egentligen, och
dessutom synnerligen illa omtyckt av många, men jag gillar den! Det är en film
med mestadels riktigt dåliga skådisar men på något sätt funkar filmen i alla
fall och den lyckas med något väldigt ovanligt – att tvista till handlingen så
pass att man faktiskt blir lurad som åskådare.
Att luras är förstås något som de allra flesta filmer
försöker göra, det ligger liksom lite i fiktionens natur. Vi ska tro att något
är på riktigt fast de i själv verket är skapat i en dator eller för den delen
består av gummi och är trickfilmat att passa in i den övriga miljön.
The Dinosaur Project är en film som gör
det bra. Det är mycket verklighetstrogna varelser som skuttar omkring. Bra
effekter gör förstås inte en bra film alldeles ensamt men det är i alla fall en
bra början!
Sen finns det filmen som inte alls behöver några monster
eller påkostade effekter för att fungera, de som klarar sig galant med bara bra
skådespelarinsatser.
Rob Reiner brukar lyckas bra med det. Han har en rad
fantastiska filmer på sin meritlista:
This
is Spinal Tap,
When Harry Met Sally,
A Few Good Men,
Stand By Me och
the BucketList tål väl att nämnas i sammanhanget. Men filmen som jag tänker på med
2012 i åtanke är förstås
The Magic ofBelle Isle.
Morgan Freeman är
helt och håller magnifik men det är kanske framförallt manuset som gör filmen
mest minnesvärd.
När det gäller
Rockof Ages är det nästan helt och hållet
TomCruise förtjänst att jag överhuvudtaget inkluderade den på listan. Det är
under alla omständigheter en bra och underhållande musikalfilm, men det är
Tom Cruise medverkan som den avdankade
rockstjärnan som är kronan på verket. Varför? Jo för att det är precis det man inte
förväntar sig! Inte heller förväntar man sig att han ska sjunga och göra det så
bra!
Djurskräckfilmer brukar det gå tretton på dussinet av men
jag kan ändå inte hålla mig ifrån dem. Desto bättre är det när man faktiskt lyckats
hitta en som inte slarvas bort i billig komedi. Precis detta har man lyckats
med i
Bait, som inte bara handlar om
hajattacker i största allmänhet men som först och främst behandlar en översvämning.
Med översvämningen kommer också hajarna och det blir faktiskt ganska
gastkramande!
Komedi kan man inte säga ha sparat på när det gäller den
andra djurskräckfilmen på den här listan –
Piranha3DD! Titeln anspelar förstås på den ”nya” flugan att alla filmer ska göras
i 3D men det extra ”d:et” gör också att man kommenterar flickornas behåstorlekar.
Det är en lek med stereotyperna som lyckas mycket bra och minns jag rätt är
också
David Hasslehoff med på ett
hör och driver med sig själv.
Listan avslutas med en nyinspelning faktiskt. Det tillhör
väl inte vanligheterna att en sådan blir minnesvärd men
James Watkins lyckas faktiskt riktigt bra med att återberätta
Herbert Wises TV-film
The Woman in Black från 1989. Båda
filmerna är riktigt bra och man kan inte annat än att vara imponerad av
Daniel Radcliffe i en helt annan typ av
roll än den vi lärde känna honom med i
Harry
Potter. Det här är gastkramande skräck när den är som allra bäst!
Har jag missat nån? Åsikter? Kommentera!
