14 mest minnesvärda filmerna producerade 2012

Låt oss börja med att konstatera att urvalet har gjorts av de filmer som i skrivandets stund ligger som recensioner här på bloggen. Låt oss också konstatera att det är omöjligt att sia om hur en sådan här lista skulle se ut om det fanns ett större utbud att välja ifrån. Onekligen har jag försökt att välja det som jag funnit vara mest intressant under året för recension. Med andra ord kan man säga att listan jag kommer att presentera är oerhört representativ även om jag faktiskt själv blir lite förvånad när jag står färdig med urvalet. Det är förstås en lista utan inbördes ordning!

I teorin borde Tim Burtons Dark Shadows återfinnas i listan, dels för att det är en film som verkligen ser ut som att det är Tim Burton som har gjort den, dels för att Johnny Depp spelar huvudrollen men också för att min bekantskap med denna, på många sätt väcka, film, gjordes i högupplöst format. Men den är alltså inte med! Det är heller inte Peter Jacksons senaste storverk – The Hobbit – också den en mycket genomarbetad film. Men genomarbetat betyder inte alltid minnesvärt, vilket också blir fallet för storfilmen Prometheus. Välgjorda filmer alltihop men inte av den kalibern att man kan kalla dem för minnesvärda!


Det är däremot Lifeof Pi, som är en fantastisk berättelse och dessutom en fantastiskt vacker film med magnifika specialeffekter, hur dataanimerade de än är. Det finns få saker som skvallrar om att Pi inte befinner sig ombord på en livbåt, mitt ute på oceanen med en bengalisk tiger som enda sällskap. Det är en film som fungerar på flera plan och som till slut också ger oss en metaforisk lösning på historien.


Men att allt inte måste vara perfekt gjort och se ut som ett konstverk är uppenbart. Och framförallt så när jag inkluderar V/H/S på listan. Det är en antologi där segmenten består av fantastiska skräckhistorier filmade med dålig kvalitet, som om de vore fångade på VHS. Här är den digitala tekniken långt borta och det fungerar i alla fall, eller trots det kanske. Det finns också en uppföljare som jag inte haft nöjet att se än. Men det kommer, var så säkra!


Sen finns det filmer som är helt visuellt perfekta och dessutom är mer genomtänkta än vad man först tror. Röjar Ralf rymmer mer bakom historien än vad man först tror. Man drar paralleller till den riktiga världen men framför allt lyckas man med konststycket att skapa olika världar som påminner om olika typer av spel. Alltsammans i hela filmen bygger ju på arkadspel, några är av 8-bitars variant medan andra är oerhört komplexa och komplicerade i sin grafik. Om hjälten sedan får sin prinsessa i slutet eller inte är av underordnad betydelse.


Och när vi ändå talar om slut så är själva slutsekvensen av senaste Bondfilmen – Skyfall verkligen något alldeles extra i just det avseendet. Det är något som definitivt borde falla fans av de gamla filmerna på läppen. Jag vill verkligen inte avslöja för mycket men om filmen i sig kanske inte var något mästerverk så är blinkningarna till de tidigare filmerna genom hela manuset något som man verkligen borde uppskatta som traditionalist! Jag blev i alla fall högst positivt överraskad!


Slutet i Ulf Malmros Mammas Pojkar var däremot inte det tydligaste som gjorts. Men som vanligt när Ulf Malmros är i farten får man ett helt samhälle av karaktärer, inte bara några få huvudroller. Det är en fullträff när det gäller att visa på faran med att curla för mycket för sina barn. Naturligtvis är det gjort med glimten i ögat och inte att ta på fullt allvar. Jag skulle kunna tänka mig att de allra mest hårdnackade metal-fansen skulle kunna ta illa upp om man nu tog det på helt och fullt allvar för det är ganska klockrena betraktelser. Men samtidigt är det en sådan värme i filmen att man knappast kan låta bli att tycka om de skruvade karaktärerna eller den fantastiska dialogen.


Och på tal om skruvade karaktärer bara måste ytterligare en svensk film in på listan. Cockpit snurrar runt piloten som får sparken och sedan klär ut sig till kvinna för att få ett arbete igen. Könpolitiskt budskap skulle man väl kanske kunna säga och jag behöver väl inte nämna att förvecklingarna blir större och större. Jämförelser med Tootsie och Mrs. Doubtfire är ofrånkomliga!


Fortsätter vi på den svenska linjen måste helt enkelt Bruket omnämnas, den enda kortfilmen på listan faktiskt. Den är inte lång med särdeles effektiv. Det är svårt att åstadkomma den sortens spänning som regissörerna Kjellberg/Wåhllin genererar i sina filmer. Det blir helt enkelt klaustrofobiskt och eftersom det mesta av filmen utspelar sig i en mörk labyrint är det hela tiden en fråga av vad som egentligen döljer sig där. Eller om det bara är frågan av en förväntan att något verkligen ska finnas där. Kjellberg/Wåhllin är mästare på detta!


Mara, ytterligare en svensk skräckfilm, kanske inte är mästerlig egentligen, och dessutom synnerligen illa omtyckt av många, men jag gillar den! Det är en film med mestadels riktigt dåliga skådisar men på något sätt funkar filmen i alla fall och den lyckas med något väldigt ovanligt – att tvista till handlingen så pass att man faktiskt blir lurad som åskådare.


Att luras är förstås något som de allra flesta filmer försöker göra, det ligger liksom lite i fiktionens natur. Vi ska tro att något är på riktigt fast de i själv verket är skapat i en dator eller för den delen består av gummi och är trickfilmat att passa in i den övriga miljön. The Dinosaur Project är en film som gör det bra. Det är mycket verklighetstrogna varelser som skuttar omkring. Bra effekter gör förstås inte en bra film alldeles ensamt men det är i alla fall en bra början!


Sen finns det filmen som inte alls behöver några monster eller påkostade effekter för att fungera, de som klarar sig galant med bara bra skådespelarinsatser. Rob Reiner brukar lyckas bra med det. Han har en rad fantastiska filmer på sin meritlista: This is Spinal Tap, When Harry Met Sally, A Few Good Men, Stand By Me och the BucketList tål väl att nämnas i sammanhanget. Men filmen som jag tänker på med 2012 i åtanke är förstås The Magic ofBelle Isle. Morgan Freeman är helt och håller magnifik men det är kanske framförallt manuset som gör filmen mest minnesvärd.


När det gäller Rockof Ages är det nästan helt och hållet TomCruise förtjänst att jag överhuvudtaget inkluderade den på listan. Det är under alla omständigheter en bra och underhållande musikalfilm, men det är Tom Cruise medverkan som den avdankade rockstjärnan som är kronan på verket. Varför? Jo för att det är precis det man inte förväntar sig! Inte heller förväntar man sig att han ska sjunga och göra det så bra!


Djurskräckfilmer brukar det gå tretton på dussinet av men jag kan ändå inte hålla mig ifrån dem. Desto bättre är det när man faktiskt lyckats hitta en som inte slarvas bort i billig komedi. Precis detta har man lyckats med i Bait, som inte bara handlar om hajattacker i största allmänhet men som först och främst behandlar en översvämning. Med översvämningen kommer också hajarna och det blir faktiskt ganska gastkramande!


Komedi kan man inte säga ha sparat på när det gäller den andra djurskräckfilmen på den här listan – Piranha3DD! Titeln anspelar förstås på den ”nya” flugan att alla filmer ska göras i 3D men det extra ”d:et” gör också att man kommenterar flickornas behåstorlekar. Det är en lek med stereotyperna som lyckas mycket bra och minns jag rätt är också David Hasslehoff med på ett hör och driver med sig själv.


Listan avslutas med en nyinspelning faktiskt. Det tillhör väl inte vanligheterna att en sådan blir minnesvärd men James Watkins lyckas faktiskt riktigt bra med att återberätta Herbert Wises TV-film The Woman in Black från 1989. Båda filmerna är riktigt bra och man kan inte annat än att vara imponerad av Daniel Radcliffe i en helt annan typ av roll än den vi lärde känna honom med i Harry Potter. Det här är gastkramande skräck när den är som allra bäst!

Har jag missat nån? Åsikter? Kommentera!