Wake
up and Die
Regi:
Miguel Urrutia
2011
Horror
Camilla vaknar upp
bredvid en man som är henne totalt främmande. Hon har inga minnen om varför hon
är där även om det är uppenbart vad som har hänt kvällen innan. Ett One Night
Stand är inte hennes stil, det är åtminstone vad hon säger, men trots detta
ligger hon där, naken bredvid en naken man. Detta kunde vara fasansfullt nog
men det dröjer inte länge förrän mannen mördar henne. Snart vaknar hon upp igen
bredvid samma man, om och om igen. Ihop om att bryta cirkeln försöker hon ta
reda på så mycket som möjligt om mannen för att slutligen bli kvitt honom,
något som inte visar sig vara det lättaste. Passar hon sig inte dör hon igen …
och igen…
Utan tvekan är titeln en sådan som sätter sig och som får
en intresserad! Man behöver egentligen inte veta något annat för att vilja
sätta tänderna i filmen. Tidscykler är oftast oerhört intressanta. Det som är
gemensamt för dem är att det alltid är en person som minns vad som tidigare har
hänt när alla andra upplever samma dag som en helt ny dag. Det finns alltså en
person som kan ändra utgången och som känner igen händelserna som sker om och
om igen. Jag kan inte påstå att de här filmerna är jättevanliga men ett par
stycken har jag i alla fall sett i mina dagar.
Det är sålunda inte något nytt grundkoncept filmen
presenterar. Däremot presenterar den idén på ett väldigt blodigt och makabert
sätt. Det finns i princip bara två skådespelare i filmen. Det är i alla fall sant
för det mesta av tiden och de som trots alls finns med utöver de två nakna
huvudrollerna är obetydliga rollen som endast medverkar i korta flashbacks
eller under upptakten under förtexterna. Det ska till lite extra för att man
ska kunna engagera åskådaren med så liten skådespelararsenal när hela filmen i
princip också utspelar sig på ett enda ställe. Det senare har man löst rätt
fiffigt. Man lägger nämligen inte märke till i vilka rum filmen utspelar sig.
Det är helt enkelt inte intressant! Det är ju också ett sätt att lösa ett
problem på, att förringa det och flytta fokus till händelserna snarare än
miljön.
Tyvärr blir det ändå lite fattigt när historien upprepas
om och om igen. Jag hade behövt lite mer detaljer eller tydligare sadism för
att hålla intresset uppe hela vägen. Missförstå mig inte, det är gott om våld
och sadism i filmen, och det sker i bild också, men jag är ute efter ännu mer
direkt påverkan. Jag skulle också kunna tänka mig att slopa de scener som jag
upplever vara en aning art-house(igt). Det ser helt enkelt lite för konstgjort
ur mellan varven. Om det är till något försvar handlar det om tiden mellan
döden och återuppvaknandet. Således kan man hävda att det är drömska sekvenser
i någon form.
Det finns två ljudspår på DVDn. Varför nu någon skulle
vilja se filmen med det engelskspråkiga ljudspåret har jag ingen aning om, men
det är i alla fall en möjlighet. Ser man den på spanska får man ut mest av
skådespelarprestationerna som under stundom är magnifika, i synnerhet från Andrea Montenegro som spelar kvinnan,
Camilla. Hon har bemästrat konsten att se riktigt livrädd ut och det är faktiskt
inte så många som klarar det tillfredställande. Och om man håller ögonen öppna
kan man kanske förstå varför hon är vettskrämd. Dario (Luis Fernando Bohórquez) som mannen heter verkar ha en fäbless för inramade
genitalier…
Jag menar inte att man ska ta filmen för någon sorts
version av varken Psycho eller Fredagen den Trettonde men det finns
onekligen likheter. Jag skulle tro att Ed
Gein stod som inspirationskälla när Miguel
Urrutia skrev filmen. Det är väl inget jag någonsin kommer att få reda på
kanske men med tanke på upplösningen låter det tämligen logisk för mig. Oidipussyndrom
någon? Eller kanske det omvända?
