The Last Horror Movie
Regi: Julian Richards
2003
Horror
En ungdomsslasher
avbryts plötsligt och en man förklarar vänligt och sakligt att han spelat över
filmen med sin egen lilla film. Detta är en film som handlar om liv och död och
består till största delen av riktigt utförda mord på riktiga människor. Det var
väl trots allt en skrämmande film du var ute efter? Kameran följer mannen
överallt, från brutala överfall och mord till lugna familjekväller. Är mannen
en kallblodig psykopat eller har hans moraliska betänkligheter en djupare
innebörd? Vem vet vem som blir nästa offer, kanske blir det du själv där hemma
i TV-soffan?
När jag såg denna film hade jag inte gjort några
efterforskningar alls om vad jag skulle få se och när öppningsscenen var en
mycket blek scream-klon började tvivlen uppstå för mitt inre. Lyckligtvis vara
inte denna scen tillräckligt länge för att man ska hinna göra något åt saken,
stänga av eller något annat, för när filmen avbryts med Max (Kevin Howarth) som
förklara att han spelat över filmen med sin egen blir den genast mycket
intressantare!
Till en början ställs några frågor till tittaren som på ett
uppenbart sätt skriker smädelse åt kommersiella och framgångsrika filmer och
med inledningsscenen i åtanke kanske scream får ta åt sig den största delen av
denna förolämpning. Man nöjer sig emellertid inte med detta utan fortsätter
vara aningen satirisk mor branschen med uttalanden i stil med ”man måste chocka
för att märkas” eller ”vara vidrigast och göra nånting nåt”. Man häcklar också
film som gömmer sig bakom konstnärliga ideal, men samtidigt utger sig för att
vara något annat än det egentligen är.
Det mesta av dialogen, eller kanske snarare monologen, för
det är mycket prat med kameran, kommer från Max. Filosofiska tankeställningar
blandas med moraliska dilemman som ”skulle du sälja din TV för att rädda den
här kvinnan? Om inte, vilken slags människa är du då?” Det är en intressant
filmidé att blanda den här typen av frågeställningar ihop med gestaltande av
riktiga mord men tyvärr blir det inte helt trovärdigt av flera orsaker. Dels så
kräver nästan den här filmen att man verkligen hyrt den i en videobutik för att
få illusionen av att det Max säger verkligen är sant. Dels kräver det att man
befinner sig i det land där den antas vara tillverkad (eftersom kopian bara
sägs existera i ett enda exemplar) och dessutom framförs diverse hot direkt
till tittaren. Kanske är också kameraföringen lite för professionell på sina
ställen och själva filmkvalitén lite för hög för att illusionen av amatörfilm
ska infinna sig på riktigt.
Skådespelarinsatserna är överlag bra! Det är bara själva
mördaren som inte känns helt trovärdig. Kanske beror detta på nödvändigheten
att leverera monolog/dialog nästan hela tiden och förklara för tittaren vad det
är han/hon tittar på eller på att Kevin Howarth helt enkelt inte är
tillräckligt karismatisk som eftertänksam och filosofisk psykopat.
Det som däremot funkar mycket bra, är i princip alla offren.
Man märker tydlig talang bland dessa och de klarar av att se både rädda ut och
dö en övertygande död. Makeupeffekterna kring dessa mord är också i princip
fulländade och realistiska.
Vill du se något annorlunda och inte bara en vanlig dussinfilm ska du se denna!
