Recension: The Last Horror Movie - 2003

The Last Horror Movie

Regi: Julian Richards

2003

Horror

En ungdomsslasher avbryts plötsligt och en man förklarar vänligt och sakligt att han spelat över filmen med sin egen lilla film. Detta är en film som handlar om liv och död och består till största delen av riktigt utförda mord på riktiga människor. Det var väl trots allt en skrämmande film du var ute efter? Kameran följer mannen överallt, från brutala överfall och mord till lugna familjekväller. Är mannen en kallblodig psykopat eller har hans moraliska betänkligheter en djupare innebörd? Vem vet vem som blir nästa offer, kanske blir det du själv där hemma i TV-soffan?

När jag såg denna film hade jag inte gjort några efterforskningar alls om vad jag skulle få se och när öppningsscenen var en mycket blek scream-klon började tvivlen uppstå för mitt inre. Lyckligtvis vara inte denna scen tillräckligt länge för att man ska hinna göra något åt saken, stänga av eller något annat, för när filmen avbryts med Max (Kevin Howarth) som förklara att han spelat över filmen med sin egen blir den genast mycket intressantare!

Till en början ställs några frågor till tittaren som på ett uppenbart sätt skriker smädelse åt kommersiella och framgångsrika filmer och med inledningsscenen i åtanke kanske scream får ta åt sig den största delen av denna förolämpning. Man nöjer sig emellertid inte med detta utan fortsätter vara aningen satirisk mor branschen med uttalanden i stil med ”man måste chocka för att märkas” eller ”vara vidrigast och göra nånting nåt”. Man häcklar också film som gömmer sig bakom konstnärliga ideal, men samtidigt utger sig för att vara något annat än det egentligen är.

Det mesta av dialogen, eller kanske snarare monologen, för det är mycket prat med kameran, kommer från Max. Filosofiska tankeställningar blandas med moraliska dilemman som ”skulle du sälja din TV för att rädda den här kvinnan? Om inte, vilken slags människa är du då?” Det är en intressant filmidé att blanda den här typen av frågeställningar ihop med gestaltande av riktiga mord men tyvärr blir det inte helt trovärdigt av flera orsaker. Dels så kräver nästan den här filmen att man verkligen hyrt den i en videobutik för att få illusionen av att det Max säger verkligen är sant. Dels kräver det att man befinner sig i det land där den antas vara tillverkad (eftersom kopian bara sägs existera i ett enda exemplar) och dessutom framförs diverse hot direkt till tittaren. Kanske är också kameraföringen lite för professionell på sina ställen och själva filmkvalitén lite för hög för att illusionen av amatörfilm ska infinna sig på riktigt.

Skådespelarinsatserna är överlag bra! Det är bara själva mördaren som inte känns helt trovärdig. Kanske beror detta på nödvändigheten att leverera monolog/dialog nästan hela tiden och förklara för tittaren vad det är han/hon tittar på eller på att Kevin Howarth helt enkelt inte är tillräckligt karismatisk som eftertänksam och filosofisk psykopat.

Det som däremot funkar mycket bra, är i princip alla offren. Man märker tydlig talang bland dessa och de klarar av att se både rädda ut och dö en övertygande död. Makeupeffekterna kring dessa mord är också i princip fulländade och realistiska.

Vill du se något annorlunda och inte bara en vanlig dussinfilm ska du se denna!