Dolly Dearest – 1991 – ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan

Självklart är Dolly Dearest en ripoff av Child’s Play – Den Onda Dockan, så ser jag på det i alla fall. Båda handlar om en docka, som blir besatt av något ont och som sedermera inte vill något hellre än att besätta ett barn. Under tiden är det frågan om att blir levande och i formen av dockan döda de som är hemligheten på spåret. En docka verkar så oskyldig men jag kan lova er att denna har en djävulsk fantasi när det gäller sätt att ta livet av folk.

Jämförelser med den tidigare filmen Child’s Play som ju handlar om den onda dockan Chucky är förstås ofrånkomliga. Men lyckligtvis har jag inte särskilt många starka minnen av de första filmerna i den filmsviten. Det gör att jag istället kan se den här med klarare syn, jag behöver inte jämföra om jag inte tvunget vill.

I den här tar familjen över en dockfabrik någonstans i Centralamerika. Fast sanningen och säga är det inte mycket till fabrik. Den som tidigare har gjort dockorna har gått bort och familjen köper stället billigt. För mig verkar det som att dockorna har handgjorts och att familjen inte riktigt har fattat det när de flyttar dit. Precis bredvid fastigheten pågår en utgrävning. Det är inte vilken utgrävning som helst. Man har hittat en gammal grav som vid närmare betraktning härstammar från ett folk man kallar för Sanzian eller Sanziana. I filmen menar man att det var ett gammalt folk som levde för 900 år sedan och som mer eller mindre var Satanister. De försökte avla fram Satansbarnet, som skulle vara ett spädbarn med gethuvud. När de såg vad de hade gjort och hur barnet nästan tog kol på den med sin ondska ska de enligt legenden begravt det just i denna krypta…

Jag kan inte hitta några bevis för att ett sådant folkslag någonsin skulle ha existerat men det är en bra bas för historien som berättas här. Det är inte svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur allting hänger ihop men likväl är det en film som fungerar. Den behöver inte vara oerhört genomtänkt och nyskapande, den är charmig ändå. Och så är det ju något speciellt med dockor som dödar, i synnerhet om det är söta dockor vilket det till en början är. Själva dockskapelsen eller dockskapelserna är riktigt bra. Ju längre filmen fortgår ju mer förändras utseendet mot pur ondska.

Liksom det är brukligt så finns det en hel del överspelande från skådespelarna här. Detta är framför allt sant när det gäller barnskådespelarna. Deras karaktärer i synnerhet är tämligen tvådimensionella. Dock måste jag säga att jag är barnsligt förtjust i Denise Crosby som spelar den lilla flickans mamma. Hon får till det på ett alldeles strålande sätt och jag vet inte riktigt varför, det bara funkar! Jag gillar den här filmen!

7/10

Recension: Clive Barkers SAINT SINNER - 2002

Saint Sinner

Regi: Joshua Butler

2002

Horror

Året är 1813 och Tomas (Greg Serano) och Gregory (Antonio Cupo), två unga bröder som är munkar och tillhör Damaskusordern tar sig in i ett hemligt rum på klostret. Där inne råkar de släppa lös två demoner vid namn Munkar (Mary Mara) och Nakir Rececca Harell). Gregory blir allvarligt skadad och demonerna lyckas, innan de vet ordet av, fly in i framtiden. När Gregory senare dör beslutar sig den skuldtyngda och förtvivlade Tomas att det verkligen är Guds mening att ha ska jag demonerna. Han Följer efter dem till vår tid och med sig har han det enda som enligt legenden kan stoppa demonerna, St. Nicademussvärdet.

När man som jag, är totalt hängiven till allt som Clive Barker har varit inblandad i, är det inte det lättaste att vara objektiv till en sån här film. Jag kan dock inte vara så oförskämd att jag kan påstå att det här är bra, inte ens på låtsas. Framförallt i inledningen får man aldrig den rätta känslan av att det här är på riktigt och även om det bättrar sig senare återhämtar den aldrig sig till fullo.

Det som är bra i filmen, för det finns en del som verkligen är bra. Är historien som berättas, den är ganska påhittig även om det inte lämnas så värst mycket åt fantasin. Ofta används klyshor, men den tycks ändå intressant och med tanke på att det här är en film gjord för TV får man vara lite extra förlåtande. Även en del av effekterna är riktigt bra faktiskt. Ganska märkligt, för lika mycket som är riktigt bra, ser lika mycket fruktansvärt billigt ut.

Ingen av skådespelarna utmärker sig på något sätt och det är väl ingen direkt som är sämre än någon annan heller. En typisk medelfilm som funkar att se på om man inte har något bättre för sig, är man dessutom Clive Barker freak som jag, är den nästan en plikt att se den. Är du däremot nybörjare rekommenderar jag hellre filmer som Hellraiser, Candyman och Lord of Illusions.

11-11-11 – 2011 - Demoner och religion

Det finns en särskild plats i mitt hjärta för övernaturliga historier som på något sätt blandar in religion och ockultism. Den här har dessutom några ganska schyssta effekter att skryta med, inte jämfört med storfilmen med hundratals miljoner i budgeten kanske men i alla fall helt ok med tanke på vad det är för film och hur dessa brukar kunna se ut.

I korthet handlar den om Joseph som upplever att han ser talet 11:11 överallt. Hans fru och son dog vid just den tiden, liksom hans mor. En bilolycka, som han mirakulöst nog överlever utan en skråma inträffar vid samma tid. Den välkände författaren, som han är, får också bud ifrån sin bror att hans far – som han inte har sett på flera år – ligger döende och endast har ett par dagar kvar att leva. I och med detta åker han hem till föräldrahemmet i Barcelona. Väl där eskalerar hans syner och han börjar se demoniska gestalter manifestera sig just vid klockslaget 11:11. De verkar vara ute efter hans bror som är präst och det blir nu Josephs sak att skydda honom på alla sätt möjliga.

Skådespelet är kanske inte något över snittet men jag gillar som sagt handlingar med ockultism och religion inblandat. Här är det lite roligt också eftersom man berör tro på ett sådant sätt att religiösa människor tror stenhårt på abstrakta ting medan den andra tron som behandlas avfärdas som ologisk. Samtidigt är det naturligtvis samma sak på andra hållet. I min värld försöker man förhålla sig lite med ödmjuk. Den som kategoriskt förkastar en annan människa tro som mumbo jumbo eller fantasier han inte ens börjat förstå vad det egentligen handlar om att tro på något. Den som ständigt söker bevis lär heller aldrig förstå.

Nåja, på slutet tappar filmen lite av sitt tidigare intresse. Det är inget ovanligt att det går ner lite när man närmar sig upplösningen och man inte kan hålla spänningen oviss längre. Ju mer information man får desto mer spännande blir det, men bara till en viss gräns, sedan är det nästan till mer skada än nytta. Men trots allt slutar filmen med äran i behåll och med ett hyfsat betyg!

7/10

The Exorcism of Emily Rose - 2005 - Verklighetsbaserad!

The Exorcism of Emily Rose

Regi: Scott Derrickson

2005

Drama/Horror

En ung flicka, Emily Rose (Jennifer Carpenter), övertygad om att hon är besatt av onda demoner dör i samband med en exorcism. Fader Thomas Moore (Tom Wilkinson) som utfört exorcismen står anklagad för vållande till annans död och grov försummelse. Men vilken är egentligen sanningen? Var Emily Verkligen besatt av onda demoner eller led hon helt enkelt av epilepsi och en djup psykos? Detta ska nu provas i domstol där den karriärlystna advokaten Erin Bruner (Laura Linney) tar till alla medel för att få prästen fri.

Filmen bygger på en verklig händelse men man ska för den skull inte tro att allt gick till precis på samma sätt som i filmen. Sanningen är snarare den att man valt att dramatisera lite extra i filmen och det är väl egentligen helt förståeligt Filmen är inte till för att berätta historien historiskt korrekt utan för att underhålla.

Är det då en underhållande film? Ja, det tycker jag absolut! Den är inte den mest välspelade filmen någonsin, under stundom är den inte alls särskilt övertygande, medan en del av skådespelarna verkligen gör sitt yttersta. Speciellt mycket imponerar Laura Linney som advokaten och Jennifer Carpenter som den besatta Emily Rose som vi får följa i tillbaka blickar. Dessa tillbakablickar är smart filmade och berättar historien för oss på ett skickligt sätt. Eftersom vi inte känner till sanningen blir vi istället visade det personerna i vittnesbåset berättar om, sanningen ur deras synvinkel alltså.

Annars utspelas mycket av filmen i en domstol och personligen är jag svag för sådana filmer. Jag finner ett stort intresse i hur åklagare och advokater kombatterar med varandra och hur allt annat än sanningen egentligen tycks stå på spel och vara det viktigaste. Som självutnämnd ordvrängare finner jag det också mycket intressant hur noga orden är viktade i inlednings och slutpläderingen. Här finner jag dock att dessa monologer inte är särskilt välskrivna, det är för uppenbart vilken inverkan pläderingarna ska ha på juryn och vilken påverkan de ska ha på oss som tittare.

Effektmässigt är det här ingen visuell orgie men de få effekter som finns, funkar och är effektiva i sammanhanget. Man har alltså inte byggt filmen kring dessa utan enbart använt sig av dem som en extra krydda åt historien vilket jag menar är enbart positivt. Men framförallt är det här en film som får en att tänka till, finns det andra möjligheter är de strikt vetenskapliga? Är det egentligen viktigt att bevisa att änglar och demoner existerar eller räcker det om man tror stenhårt på det? Detta är Emily Rose berättelse…

Rekommenderas!

8/10

End of Man - 1971 - Finis Hominis

End of Man

Aka: Finis Hominis

Regi: José Mojica Marins

1971

Komedi

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!

Recension: Chemical Wedding aka Crowley - 2008

Chemical Wedding

Aka: Crowley

Regi: Julian Doyle

2008

Drama/Horror

En universitetsprofessor blir besatt av Aleister Crowley vilket resulterar i intentionen att reinkarnera av densamme i sin egen kropp. Han hävdar helt enkelt att han är den ökände mystikern som genom olika ritualer kommer att återkomma till livet. Men även om hans påståenden av vissa hävdas vara sanna finns det också de som tvivlar och ytterliggare några som gör allt som står i deras makt för att stoppa den framförliggande magin.

Aleister Crowley är säkert en mycket intressant personlighet för dem som är insatta men det är också där lite av problematiken med filmen ligger. Jag tror att det krävs att man är lite mer insatt i hela hans filosofi för att kunna tillgodogöra sig alla nyanser på ett skapligt sätt. Det är nämligen inte tillräckligt uttalad information för att man själv ska förstå fullt ut vad det handlar om enbart genom att titta på filmen. Detta är något som enligt mina egna personliga grunddoktriner innebär, åtminstone ett halvt, misslyckade av filmen.

                                  

Lägger man också på det faktum att filmens struktur är ganska flummig får man ännu större problem. Jag vet inte riktigt vad man egentligen ville göra med filmen, för hur intressant storyn egentligen borde vara blir den inte det när man inte vet om man borde bli rädd, förfärad, förtrollad, förvånad, exalterad eller eggad av händelserna. Efter ett snabbt besök på google kan jag konstatera att Crowley tydligen skulle ha vävt ihop olika ockulta system som vid en ytlig översyn inte skulle ha någon egentlig gemensamhetsgrund. Av filmen förstår jag dock inte vad hans intention skulle vara. Ett sätt att kunna ägna sig åt perverterade lustar? Att kunna tillskansa sig evigt liv? Ett egoistiskt leverne? Att några av filmens huvudpersoner absolut inte vill se Crowley återfå livet i en eller annan reinkarnation är dock helt uppenbart.

Det vi serveras är i bästa fall en rörig soppa, där skådespelarprestationerna är minst sagt ojämna. Regin är totalt förvirrande och själva tonen på filmen balanserar ibland så till den milda grad på gränsen till kiss- och bajshumor att det nästan är löjligt. I en scen onanerar till exempel den besatta professor på ett papper, som innehåller några rader text som utan tvekan är av stor betydelse för den fortsatta handlingens utveckling. I samband med detta kommer samma rader ut genom en fax, en kvinna tar upp pappret och klagar på att det är fel på maskinen eftersom det är något kladd på pappret. Urbota löjligt enligt min uppfattning och tjänar bara till att sänka nivån på det som kunde ha varit så mycket seriösare.

I en annan scen urinerar den besatta universitetsprofessorn på sina åhörare vilket naturligtvis resulterar i att han ställs till svars för sina handlingar inför sina kollegor. Ska man använda sig av så drastiska metoder vill det till att man kan backa upp med någon realistisk motivering om det inte ska bli enbart löjligt, detta sker inte heller. Jag tror faktiskt att mycket av problematiken inte ligger i själva grundhistorien för när man som jag ett Iron Maiden fan, hittar man textrader och liknande från deras låtar som vävts in som både dialog och annat. Detta får mig att förstå att Aleister Crowley länge varit ett mycket intressant ämne för Bruce Dickinson, som ju skrivit filmen tillsammans med Julian Doyle. Jag tror snarare att problemen grundar sig i det som händer runt omkring, man har lagt in någon form av komplicerat datorsimuleringsprogram med artificiell intelligens och virtuella verkligheter som kanske inte riktigt ligger under samma kompetensnivå som djupa kunskaper om Crowley. Helheten blir inte trovärdig helt enkelt och tillsammans med de övriga problem jag tagit upp bidrar även detta till filmens totala rörighet!

Jag kan dock se bortom den här filmen och konstatera att jag helt säkert tror att Bruce Dickinson kommer att kunna skriva bra manus i framtiden, bara han får lite kött på benen och lite erfarenhet av saken. Talangen finns där, den ska bara finslipas lite grand!

Recension: Red State - 2011

Red State

Regi: Kevin Smith

2011

Thriller

Tre collagekillar bestämmer träff med en medelålders kvinna för att ha gruppsex med henne. Allt verkar frid och fröjd och hon verkar sannerligen med på noterna men plötsligt faller killarna ihop en efter en. De har blivit drogade! De vaknar upp inplastade i gladpack bland en församling religiösa fundamentalister som ser synden i den mesta, och definitivt i ett sexuellt avvikande beteende. Det blir snart uppenbart att de inte kommer att släppas levande därifrån…

Filmer med religiös anknytning brukar alltid vara intressanta på ett sätt eller ett annat. Den här är inget undantag! Vi måste förstås särskilja vad som är religiös övertygelse eller fanatism och när det handlar om rent bibliska berättelser. I den senare fallet kan man väl hävda att det finns en objektivitet och att historierna oftast berättas utan att någon tar ställning för rätt eller fel. När det gäller fundamentalism och/eller fanatism finns det två sätt att förhålla sig. Antingen tar man ställning för eller emot det som händer i filmen. Här är det uppenbart att man vill höja ett varningen pekfinger för vad som kan hända om man inte stävjar sådana beteenden i ett tidigt skede. Man får en sektliknande struktur på församlingen och allting kan förklaras med religiösa föresatser.

Åsikterna som dessa fundamentalister uttrycker i den här filmen är så absurda och ålderdomliga, rent av korkade, att man får en något komisk effekt av dem. Inte att man skrattar som åt en komedi och kanske inte heller som om det vore traditionellt tragikomiskt men man kan inte låta bli att skaka på huvudet och känna ett visst medlidande för de som låtit sig förledas av predikanten.

Men det är inte en film enbart om denna fanatism även om den ligger till grund för allt annat som händer också. Det finns en spaningsverksamhet som pågått en längre tid och som tills slut innebär att man slår till mot kyrkan med misstankar om olaga vapeninnehav. Hela helvetet bryter ut och eldstriden som följer eskalerar till dess att order kommer att kyrkan och dess medlemmar ska anses vara en terroristcell. Att det finns barn i byggnaden gör inte så mycket. Cellen måste helt enkelt utrotas!

Har kommer alltså problematiseringen om huruvida det är rätt att verkligen döda alla dessa människor på grund av sin religiösa övertygelse, även de barn som uppenbarligen bara har blivit itutade av sina äldre släktingar vad som är rätt och fel. Det kan absolut tolkas som en bitsk kommentar till hur terroristlagarna fungerar och när man närmar sig slutet ännu mer blir det till och med ännu tydligare att myndigheterna säger en sak officiellt och gör en annan i det fördolda. Men det är i filmens värld, hur det ser ut i verkligheten har jag ingen aning om (sic!).

John Goodman gör en bra roll som det operativa befälet vid tillslaget och de religiösa fanatikerna kunde vara hur äkta som helst. Det är helt enkelt en bra rollbesättning och en utmärkt personregi. Underhållningsvärdet är kanske inte jättehögt, men det finns en hel del att tänka på efter att man har sett filmen och det finns även underliggande ironier och poänger som man kanske vid första ögonkastet inte lägger märke till.

6/10

Recension: Heartless - 2009

Heartless

Regi: Phillip Ridley

2009

Thriller/Horror

Jamie har ett stort hjärtformat födelsemärke runt ena ögat. Detta gör honom till ett monster i många andras ögon och han får stå ut med att bli häcklad lite var han går. Hans passion är fotografi, inte sånt där digitalt fusk utan riktiga grejor. På kvällar och nätter är han ute och tar bilder tills han en dag upptäcker något fruktansvärt. Han tror knappt sina ögon när han upptäcker de demoner som döljer sig under huvorna. Hans liv får en vändning och han ser spår av demonerna i varje graffiti och i varje dröm han har. Livet runt om honom börjar kantas av våld när han en dag blir upprings av en mystisk man som verkar veta allt om honom och vill träffa honom.

Brittiska filmer han en tendens att hålla sig lite mer realistiska och mindre publikfriande än sina amerikanska motsvarigheter. Här är det inget fel på realismen heller åtminstone inte om man undantar visualiseringen av de demoner som Jamie ser. De ser långt ifrån trovärdiga ut och jag kan inte riktigt klura ut om de är datorgenererade eller inte. Slutsatsen blir att de är det men de har inte riktigt den lyster som sådana effekter brukar få.

Historien med födelsemärket känns bara som ett sätt att intellektualisera det hela och är egentligen helt ovidkommande enligt min mening. Det viktiga är att Jamie framstår som en ensamvarg på något sätt och har någon form av fysiskt lyte som gör att han inte riktigt trivs med sig själv. Demoniseringen är lite krystad och det borde ha gått att hitta på något mer intressant för att locka publik. Däremot gillar jag de religiösa undertonerna och utpressningen mot Jamie – att han måste begå våldsamma och obeskrivliga grymheter för att få behålla sitt utseende (utan födelsemärket).

Som luttrad våldsfilmsåskådare hade jag önskat lite mer motbjudande visualiseringar av brotten som man mestadels får tänka sig men det är ingen nödvändighet. Det här är ingen extremfilm och den bör heller inte behandlas som en sådan! Hur som helst är det bra skådespelare som förhöjer filmens spänning och det är ju postivit! Men med tanke på citaten på omslaget hade jag nog förväntat mig något mer. Helt ok, men aningen tråkig.

6/10

Recension: The Last Exorcism – 2010

Det här är en av de där filmerna där allt berättas och visas genom att det är någon i filmen som filmar händelseförloppet. Kända exempel för den oinvigde för detta är till exempel: Blair Witch Project, Cloverfield och [REC]. Resultaten av denna metod är väldigt skilda, ibland funkar det hur bra som helst medan det ibland blir lite styltigt och onaturligt. Det gäller att få filmen att verkligen vara naturlig och det är inte alltid det lättaste! Den återkommande nackdelen med den här medoden är att när kameramannen flyr för sitt liv finns det heller ingen möjlighet att få reda på vad som verkligen händer i den miljö han flyr ifrån. Här får vi följa dokumentationen av en exorcism, en falsk exorcism till råga på allt där exorcisten avslöjar sina knep och bluffmetoder. Det är till en början ganska segt men efter ungefär halva filmen eller så börjar den bli riktigt spännande. Det är inte helt självklart vad som verkligen händer, är det lilla flickan verkligen besatt eller är hon förtryckt av sin überreligiöse pappa att tro att det är något fel på henne? Till slut kommer sanningen fram och exorcisten får dessutom lära sig någonting om sig själv och sina metoder. Jag kan också hitta moraliska betänkligheter som inte ställer religionen i en god dager om man säger så. Det är inget som ligger i den ytliga handlingen men om man läser lite mellan raderna finns den definitivt där!

6/10

The Day of the Apocalypse - 2010 - Religiös fanatism

Som vanligt handlade det här om förutsättningslöst tittande för min del. Jag hade väl läst igenom handlingen men mycket mer än så var det inte. Mina förhoppningar om kvalitativ film slogs dock snabbt i spillror när jag under förtexterna upptäckte att det var (den ökände?) Uwe Boll som låg bakom filmen. Han har ju tidigare gjort sig känd för att ha legat bakom ett antal filmer baserade på olika TV-spel: Postal, House of the Dead och Bloodrayne för att nämna några. Han gjorde också Seed, eller Slaktaren som den hette i Sverige som jag tyckte var ganska bra! Jag gillade i och för sig Bloodrayne och Postal på sitt sätt också. Hur som helst så höjdes mina förhoppningar igen när jag i nästa ögonblick upptäckte att min gamle favoritskådis Lauren Holly skulle medverka. Jag gjorde bekantskap med henne i serien Picket Fences en gång i tiden och hon har sedan dess stannat bland mina favoriter. Hon står väl inte för agerande i världsklass här, men hon passar bra in i rollen och det gör sannerligen Luke Perry som ”främlingen” också! Det är inget briljant skådespeleri men han bär upp karaktären bra med sin blotta närvaro. Jag är faktiskt lite imponerad! Och själva filmen är faktiskt inte dålig alls, den är aara fruktansvärt ointressant och ospännande. Att blanda in apokalyptiska föresatser känns bara onödigt då själva historien om en främling som kommer och, mer eller mindre, våldgästar inte kräver det. Historien har berättats förr i filmer som till exempel Roman Polanskis Kniven i Vattnet och Dead Calm som också utspelar sig på sjön, eller för den delen i Pacific Heights med Michael Keaton eller Blind Side med Rutger Hauer och den här filmatiseringen bräcker inte någon av dem. 

4/10

Angels and Demons - 2009 - Uppföljaren till Da Vinci Koden

När Da Vinci Koden kom ut var hypen kring den enorm. Förvisso gällde detta kanske mer boken är filmen, men den fick ändå sin beskärda del av uppmärksamheten. Jag förstod aldrig storheten även om jag gillade själva teorin som den byggde på, hemliga konspirationer i samband med religion är intressant i 99 fall av 100. När jag så fick chansen till att se den här, som faktiskt skrevs före Da Vinci Koden fylldes jag förstås med skepticism. Jag tillhör det där udda figurerna som inte är särskilt förtjusta i Tom Hanks och med tanke på min reaktion av första filmen så tvivlade jag samtidigt som jag hoppades! Det skulle visa sig att jag fann den här mycket bättre än den överhypade föregångaren och även om den inte är perfekt och att den inte bjöd på några egentligen överraskningar så fann jag den vara en oerhört underhållande kamp mot klockan. Pusseljakt i samma stil som Da Vinci Koden och National Treasure filmerna, mystik och ett hemligt sällskap som konspirerar mot hela den katolska kyrkan, Men är allt verkligen så enkelt? 

7/10

The Adjustment Bureau - 2011 - Filosofi och religion!

På ett filosofiskt plan är den här filmen mycket intressant! Det är inga problem att göra religiösa paralleller och man nämner till och med det själva i filmen. Att det skulle vara någon annan som sitter och håller i trådarna och att människorna inte klarar av att ta ett eget ansvar är väl i sig inget nytt, men att det skulle finnas en ”myndighet” som justerar det som inte följer planen är något som i alla fall jag inte har hört eller sett tidigare. De parallella världarna påminner en smula om The Matrix och sättet männen i hattarna tar sig igenom dörrar kan lätt kopplas till miniserien The Lost Room som jag för övrigt passar på att rekommendera (igen!). Även lite Inception vibbar finns om man känner för det och det är väl en hygglig film allt om allt. Den bärs upp av den intressanta handlingen och av riktigt lyckade skådespelarinsatser medan det visuella inte är i fokus särskilt ofta.

7/10

The Visitation - 2006 - Edvard Furlong som religiös fanatiker

Handlingen är av religiös natur, vilket jag gillar, och skådespelarna är väl inte dåliga, men de levererar heller inte prestationer som gör att man lägger den här filmen på minnet. Det skulle väl i så fall vara Edvard Furlong, och det är inte för att han är strålande, utan för att han åldrats sedan Terminator 2 och Brainscan. Det är svårt att ta gamla barnskådespelare på fullt allvar tycker jag och jag kommer på mig själv med att sitta och reta mig på hans skägg och att han spelar en roll som han inte är gammal nog att göra. Detta även om rollen i sig faktiskt kräver en ung skådespelare i runt 20 års åldern kanske, det ligger liksom i filmens natur att det ska vara någon som kan framstå som ung och ofördärvad. Men det lyfter som sagt aldrig, det dröjer länge innan intresset vaknar överhuvudtaget och när det väl gör det så går det bara på halvfart. Inget att hetsa upp sig över med andra ord. 

4/10

Recension: Timber Falls

Timber Falls – Med mina förutfattade meningar antog jag att det här skulle vara en ganska ordinär halvskräckis i kölvattnet av Wrong Turn eller nyinspelningen av The Hills Have Eyes, filmer som i sin tur kanske har en del att tacka Motorsågsmassakern för. Och man kan väl kanske inte säga att den kommer i närheten av dem heller. Dessutom refererar man till I Know What You Did Last Summer på baksidan och det är väl inte direkt min favoritfilm när det gäller effektiva skräckfilmer. Med andra ord så var jag aningen skeptisk! Men omslaget är tilltalande och oavsett hur dumt det låter så anser jag mig har utvecklat någon form av sjätte sinne när det gäller att döma filmen efter omslaget. Det stämmer naturligtvis inte fullt ut men en generell vägledning brukar man kunna få i alla fall. Det visar sig att filmen var riktigt bra faktiskt, det är kanske inte den mest nyskapande filmen som har gjorts men det är inte sedvanligt inavel i centrum även om familjen som ligger bakom våldsdåden inte är helt mentalt friska. De religiösa bitarna är betonade och det är ett grepp som jag verkligen gillar, hur mycket man kan justifiera om man bara är fullständigt övertygad om att man följer bibelns ord och att det som står i bibeln verkligen är ämnat at tolkas så som man är övertygad om. Religiös fanatism med andra ord. Jag finner att handlingen är mera motiverad i den här filmen än många andra där människor försvinner i vildmarken bara för att finna sig fångade hos en galen familj, med eller utan kannibalistiska tendenser. Den är ganska välspelad och har en iskall rå stämning över sig. 

7/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10

Recension: The Rite

The Rite – Filmer med religiös anknytning är allt som oftast intressanta. Handlar det om exorcism är det ännu intressantare och om man berör paralleller mellan besatthet och sinnessjukdom blir det ännu bättre. Den här filmen handlar egentligen om en tvivlare, en som utbildar sig till präst men inte är säkert på om han tror eller inte. Hans mentor anser att han har stor potential och skickar honom på utbildning – en utbildning i exorcism eftersom kyrkan planerar att utvidga denna verksamhet. Hans tvivel kommer väl till pass när han får se det ena påstådda fallet efter det andra men till slut blir det för mycket. Han kan inte längre avfärda det som sinnessjukdom då allt för många övernaturligheter kantar händelserna. Bra skådespel av Anthony Hopkins som gör en större biroll men i övrigt en ganska svag och ointressant film. Jag hade hoppats på mer men kanhända kan man inte ta ut svängarna mer med Exorcisten i bagaget, en film som det för övrigt refereras till vid några tillfällen. Men det vore väl kontigt annars kanske, det är och förblir referenspunkten för exorcistfilmer.  

6/10

Beneath Still Waters

Beneath Still Waters – Brian Yuzna är väl mest framgångsrik som producent av riktigt anständiga skräckfilmer, ofta med Stuart Gordon i regissörsstolen, men har även ett förflutet som regissör. Några av hans bästa filmer är helt klart kultrullen Society och den andra och tredje delen av Re-Animator sagan. Han gjorde delar av Necronomicon och den synnerligen effektiva The Dentist med Corbin Bernsen i huvudrollen som en något sadistisk tandläkare. Men han har också gjort riktiga bottennapp som Rottweiler och The Dentist 2. Skulle man placera den här filmen på en kvalitativ linje skulle den väl kanske hamna någonstans mitt i, absolut inget mästerverk, men kanske heller inte så usel som betyget av den på vissa ställen på nätet vittnar om. I stort sett gillar jag handlingen, det är ockult och det är mörkt, men musiken är kanske inte alltid rätt vald för skrämmande foto vilket resulterar i en komisk approach vid några tillfällen. Jag tror det är fullt medvetet men jag gillar det inte ändå. Samma sak kan gälla de utsvävningar handlingen gör till både klassisk katastroffilm (där en stor damm är på väg att brista) och flirtar med zombiegenren. Jag tror inte lika mycket på medvetenhet här som i musikvalen och det hela resulterar i att det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll. Det hade varit bättre om man hade hållit sig till den ockulta grundtanken där man bland annat försöker väva in Aliester Crowley. Något som också stör mig en smula är att skådespelarna antingen inte behärskar engelska fullt ut och således bryter på spanska, eller fejkar sin brytning för att få det mer realistiskt. I vilket fall som helst blir det inte fullt trovärdigt och det känns aningen konstlat. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Fräls oss ifrån ondo

Fräls oss ifrån ondo – Den här filmen stoltserar med en massa höga betyg på framsidan av omslaget och den är faktiskt värd varenda ett av dem! Vad filmen egentligen handlar om är inte lätt att komprimera ihop till bara några rader, åtminstone inte om man vill få det någorlunda begripligt, men jag gör väl ett försök då. Vi får följa livet i en mindre dansk by där alla känner alla och där alla också har sin givna plats. Det finns mer eller mindre misslyckade figurer och någon enstaka mer framgångsrik person också. Allt verkar vara frid och fröjd men under ytan finns främlingsfientlighet, åtrå till sin nästas hustru och allehanda dolda problem. Ingen verkar leva i någon särskilt lycklig relation och alla verkar ha någon inre demon att kämpa emot. Utom möjligen Anna, som ironiskt nog blir den utlösande faktorn för våldsutbrotten och belägringen av det hus där hennes påstådda mördare sökt fristad. Allt eskalerar och till slut kan ingen, inte ens polisen, hålla det under kontroll längre. En bra jämförelse med filmens avslutande del torde vara Sam Peckinpahs Straw Dogs med sitt nakna och brutala våld. Jag tycker mig upptäcka mer eller mindre tydliga referenser till andra filmer också, men det är antagligen bara jag som överanalyserar så jag nämner inget mer här. Hur som helst är manuset och skådespeleriet bland det bästa jag har sett i nordisk film, klart att det skulle vara danskarna som ju redan tidigare givit oss mästerverk som Nattevagten och verkligen vet hur man utnyttjar spänningen i en film. Moraliska dilemman finns det gott om i hela filmen och man problematiserar idogt hela vägen ända fram till slutscenen. Helt klart en mycket imponerande rulle som jag varmt rekommenderar! – 9/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Night at the Museum 2

Night at the Museum 2 – Det finns rätt mycket likheter mellan den här och den första filmen. Många av animationerna är fantastiska och det är ett högt tempo av underhållande och skruvade karaktärer. Det som skiljer är väl att Larry Daley (Ben Stiller) den här gången slutat sitt jobb som nattvakt och driver sitt eget framgångsrika företag som utvecklar små uppfinningar. Åtminstone till den dag så han får reda på att museet ska renoveras och många av utställningsföremålen arkiveras centralt. När Dexter – den lilla apan, dessutom stjäler guldplattan som gör alla levande och på så sätt hamnar i klorna på en ondskefull egyptisk farao måste han ge sig av till Washington för att rädda sina vänner. Manuset känns lite lamt och lite träigt vid sina tillfällen och dialogerna är under stundom lite väl tramsiga och fjantiga, nästan lite sökta tycker jag. Det finns inte riktigt det där naturliga flytet där och det känns som om man har försökt lite för mycket. Trots detta är det en väldigt underhållande film om man är ute efter en uppföljare! – 7/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

End of the Line - 2007 - Tunnelbaneskräck!

De första tio eller tjugo minuterna av denna faktiskt ganska slafsiga och grisiga rulle är ganska bra och det finns en krypande stämning. Den superreligiösa sekten är framställd med en ordentligt krypande stämning och innan man har fått riktigt full koll på deras intentioner är det rent av lite spännande. Eller nja, spännande var kanske att ta i, men intressant i alla fall! Tyvärr händer det sedan något och intresset bara försvinner. Det känns som om man missat att ge ett större djup till filmen, vars historia faktiskt bara mynnar ut i en ganska trist och platt berättelse. Finns det religiösa fanatiker vill jag gärna ha lite mer kropp och själ till varför de är som de är, vad de tror på innerst inne och varför det blivit itutade den propaganda som de så benhårt tror på. I stort sett inget nytt under solen och ska man prompt se en film i tunnelbanemiljö rekommenderar jag hellre Creep eller The Midnight Meat Train! – 5/10