Chemical Wedding
Aka: Crowley
Regi: Julian Doyle
2008
Drama/Horror
En universitetsprofessor blir besatt av Aleister Crowley vilket
resulterar i intentionen att reinkarnera av densamme i sin egen kropp. Han
hävdar helt enkelt att han är den ökände mystikern som genom olika ritualer
kommer att återkomma till livet. Men även om hans påståenden av vissa hävdas
vara sanna finns det också de som tvivlar och ytterliggare några som gör allt
som står i deras makt för att stoppa den framförliggande magin.
Aleister Crowley är säkert en
mycket intressant personlighet för dem som är insatta men det är också där lite
av problematiken med filmen ligger. Jag tror att det krävs att man är lite mer
insatt i hela hans filosofi för att kunna tillgodogöra sig alla nyanser på ett
skapligt sätt. Det är nämligen inte tillräckligt uttalad information för att
man själv ska förstå fullt ut vad det handlar om enbart genom att titta på
filmen. Detta är något som enligt mina egna personliga grunddoktriner innebär,
åtminstone ett halvt, misslyckade av filmen.
Lägger man också på det faktum
att filmens struktur är ganska flummig får man ännu större problem. Jag vet
inte riktigt vad man egentligen ville göra med filmen, för hur intressant
storyn egentligen borde vara blir den inte det när man inte vet om man borde
bli rädd, förfärad, förtrollad, förvånad, exalterad eller eggad av händelserna.
Efter ett snabbt besök på google kan jag konstatera att Crowley tydligen skulle
ha vävt ihop olika ockulta system som vid en ytlig översyn inte skulle ha någon
egentlig gemensamhetsgrund. Av filmen förstår jag dock inte vad hans intention
skulle vara. Ett sätt att kunna ägna sig åt perverterade lustar? Att kunna
tillskansa sig evigt liv? Ett egoistiskt leverne? Att några av filmens
huvudpersoner absolut inte vill se Crowley återfå livet i en eller annan
reinkarnation är dock helt uppenbart.
Det vi serveras är i bästa fall
en rörig soppa, där skådespelarprestationerna är minst sagt ojämna. Regin är
totalt förvirrande och själva tonen på filmen balanserar ibland så till den
milda grad på gränsen till kiss- och bajshumor att det nästan är löjligt. I en
scen onanerar till exempel den besatta professor på ett papper, som innehåller
några rader text som utan tvekan är av stor betydelse för den fortsatta handlingens
utveckling. I samband med detta kommer samma rader ut genom en fax, en kvinna
tar upp pappret och klagar på att det är fel på maskinen eftersom det är något
kladd på pappret. Urbota löjligt enligt min uppfattning och tjänar bara till
att sänka nivån på det som kunde ha varit så mycket seriösare.
I en annan scen urinerar den
besatta universitetsprofessorn på sina åhörare vilket naturligtvis resulterar i
att han ställs till svars för sina handlingar inför sina kollegor. Ska man
använda sig av så drastiska metoder vill det till att man kan backa upp med
någon realistisk motivering om det inte ska bli enbart löjligt, detta sker inte
heller. Jag tror faktiskt att mycket av problematiken inte ligger i själva
grundhistorien för när man som jag ett Iron Maiden fan, hittar man textrader
och liknande från deras låtar som vävts in som både dialog och annat. Detta får
mig att förstå att Aleister Crowley länge varit ett mycket intressant ämne för
Bruce Dickinson, som ju skrivit filmen tillsammans med Julian Doyle. Jag tror
snarare att problemen grundar sig i det som händer runt omkring, man har lagt
in någon form av komplicerat datorsimuleringsprogram med artificiell
intelligens och virtuella verkligheter som kanske inte riktigt ligger under
samma kompetensnivå som djupa kunskaper om Crowley. Helheten blir inte
trovärdig helt enkelt och tillsammans med de övriga problem jag tagit upp bidrar
även detta till filmens totala rörighet!
Jag kan dock se bortom den här
filmen och konstatera att jag helt säkert tror att Bruce Dickinson kommer att kunna
skriva bra manus i framtiden, bara han får lite kött på benen och lite
erfarenhet av saken. Talangen finns där, den ska bara finslipas lite grand!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar