Recension: Chemical Wedding aka Crowley - 2008



Chemical Wedding
Aka: Crowley
Regi: Julian Doyle
2008
Drama/Horror

En universitetsprofessor blir besatt av Aleister Crowley vilket resulterar i intentionen att reinkarnera av densamme i sin egen kropp. Han hävdar helt enkelt att han är den ökände mystikern som genom olika ritualer kommer att återkomma till livet. Men även om hans påståenden av vissa hävdas vara sanna finns det också de som tvivlar och ytterliggare några som gör allt som står i deras makt för att stoppa den framförliggande magin.

Aleister Crowley är säkert en mycket intressant personlighet för dem som är insatta men det är också där lite av problematiken med filmen ligger. Jag tror att det krävs att man är lite mer insatt i hela hans filosofi för att kunna tillgodogöra sig alla nyanser på ett skapligt sätt. Det är nämligen inte tillräckligt uttalad information för att man själv ska förstå fullt ut vad det handlar om enbart genom att titta på filmen. Detta är något som enligt mina egna personliga grunddoktriner innebär, åtminstone ett halvt, misslyckade av filmen.
                                  
Lägger man också på det faktum att filmens struktur är ganska flummig får man ännu större problem. Jag vet inte riktigt vad man egentligen ville göra med filmen, för hur intressant storyn egentligen borde vara blir den inte det när man inte vet om man borde bli rädd, förfärad, förtrollad, förvånad, exalterad eller eggad av händelserna. Efter ett snabbt besök på google kan jag konstatera att Crowley tydligen skulle ha vävt ihop olika ockulta system som vid en ytlig översyn inte skulle ha någon egentlig gemensamhetsgrund. Av filmen förstår jag dock inte vad hans intention skulle vara. Ett sätt att kunna ägna sig åt perverterade lustar? Att kunna tillskansa sig evigt liv? Ett egoistiskt leverne? Att några av filmens huvudpersoner absolut inte vill se Crowley återfå livet i en eller annan reinkarnation är dock helt uppenbart.

Det vi serveras är i bästa fall en rörig soppa, där skådespelarprestationerna är minst sagt ojämna. Regin är totalt förvirrande och själva tonen på filmen balanserar ibland så till den milda grad på gränsen till kiss- och bajshumor att det nästan är löjligt. I en scen onanerar till exempel den besatta professor på ett papper, som innehåller några rader text som utan tvekan är av stor betydelse för den fortsatta handlingens utveckling. I samband med detta kommer samma rader ut genom en fax, en kvinna tar upp pappret och klagar på att det är fel på maskinen eftersom det är något kladd på pappret. Urbota löjligt enligt min uppfattning och tjänar bara till att sänka nivån på det som kunde ha varit så mycket seriösare.

I en annan scen urinerar den besatta universitetsprofessorn på sina åhörare vilket naturligtvis resulterar i att han ställs till svars för sina handlingar inför sina kollegor. Ska man använda sig av så drastiska metoder vill det till att man kan backa upp med någon realistisk motivering om det inte ska bli enbart löjligt, detta sker inte heller. Jag tror faktiskt att mycket av problematiken inte ligger i själva grundhistorien för när man som jag ett Iron Maiden fan, hittar man textrader och liknande från deras låtar som vävts in som både dialog och annat. Detta får mig att förstå att Aleister Crowley länge varit ett mycket intressant ämne för Bruce Dickinson, som ju skrivit filmen tillsammans med Julian Doyle. Jag tror snarare att problemen grundar sig i det som händer runt omkring, man har lagt in någon form av komplicerat datorsimuleringsprogram med artificiell intelligens och virtuella verkligheter som kanske inte riktigt ligger under samma kompetensnivå som djupa kunskaper om Crowley. Helheten blir inte trovärdig helt enkelt och tillsammans med de övriga problem jag tagit upp bidrar även detta till filmens totala rörighet!

Jag kan dock se bortom den här filmen och konstatera att jag helt säkert tror att Bruce Dickinson kommer att kunna skriva bra manus i framtiden, bara han får lite kött på benen och lite erfarenhet av saken. Talangen finns där, den ska bara finslipas lite grand!