Alyce - 2011 - En skruvad version av Alice i Underlandet?



Alyce
Regi: Jay Lee
2011
Thriller

Carrolls pojkvän har varit otrogen mot henne. Tillsammans med Alyce försöker hon dränka sorgerna i sprit och droger vilket kulminerar i en galen tripp upp på taket i Alyces hyreshus. När uppe bär det sig inte bättre att alltsammans urartar och genom en olyckshändelse råkar Alyce putta ner sin vän från taket. Paniken utbryter och Alyce gör allt för att dölja händelsen, till dess hon får reda på att Carroll faktiskt har överlevt fallet… Hur ska hon nu dölja händelsen?

På pappret känns det här inte som någon direkt höjdare men allt eftersom filmen går dras man mer och mer in i den. Dekadensen är fruktansvärt tydlig och det finns både tid för eftertanke och satirisk dialog. Det är ingen underhållande film egentligen, det vill säga att det är en nattsvart historia som utspelas framför kameran och den enda humorn skulle i så fall vara oerhört svart!

Det som följer är en blandning mellan en spökhistoria där Carroll hemsöker sin bästa väl Alyce och en studie i psykiskt lidande. Det finns hela tiden en närvaro av att inte riktigt veta hur det egentligen ligger till. Vilken mental hälsa Alyce verkligen befinner sig i och hur mycket av handlingen som enbart utspelar sig i hennes huvud. Ett tag när jag insåg att Carrolls efternamn i filmen var Lewis och det redan i filmens inledning talades om kaninhål som en metafor för ett socialt misslyckande, trodde jag att det skulle bli en synnerligen intelligent tolkning av Alice i Underlandet. Det kan omöjligt vara en tillfällighet att man valt namnen som man har.






Men detta tema exploateras inte, eller så görs det på ett sådant sätt att jag ändå inte begriper det. Jag är trots allt inte någon expert på Lewis Carrolls barnböcker från andra halvan av 1800-talet. Kaninhålet blir istället en metafor för dekadensens nedåtgående spiral och om det verkligen finns fler metaforer där skulle knarklangaren Rex vara motsvarigheten till den galne hattmakaren.

Som man lätt räknar ut finns det inget lyckligt slut på den här historien. Det finns inga vinnare och bara förlorare egentligen. Jag gillar den mörka tonen men framåt slutet känns det om vi redan har sett allt som filmen kan tänkas via oss. Tempot är lite segt och jag är personligen inte särskilt förtjust i när man överdriver scener på det sättet att man måste visa tarmar som åker ur kroppen. Det är bara onödigt effektsökeri som ytterst sällan har någon verklig poäng.